Paniken har förföljt mig hela dagen

Om jag nu förträngt det mesta av mitt besök på Mammografienheten förra veckan så kom dock denna dag att bli en rysare. Läste igenom den remiss som skickats till Kirurgkliniken. Vettskrämd läser jag orden och mitt inre fryser till is "misstänkt malign tumör med metstasspridning till lymfkörtlar, tex inovasiv lobulär cancer?" Helt plötsligt inser jag att läget inte bara är allvarligt utan nu handlar det plötsligt om liv eller död. Inovasiv är ingen bra form på en cancer. Jag tycker inte om ordet och inte innebörden heller.

Dessa tankar gör en helt utmattad. Små gråtattacker i panik har avlöst varandra och jag undrar förstås om jag lever i den verklighet som jag nyligen levde i. Min man och jag tittar allvarligt på varandra och mina samtalsämnena börjar bli mer och mer orealistiska. Chansen att det ska vara en lättare åkomma minskar för var dag som går. Skulle nu Kirurgkliniken meddela mig på fredag att det är en något helt ofarligt så kommer jag säkert att börja gapskratta hysteriskt och sen får de lägga in mig på mitt jobb pga att jag blivit galen. I morse mejlade jag min man med frågan "ska vi måsta förlora varandra?"

En av våra vanligaste försvarsmekanismer

Nu har det gått 5 dygn sen jag insåg att jag eventuellt kan ha cancer. Jag har om och om igen hunnit föreställa mig det värsta. Jag har tänkt tanken att nu ska jag dö. En smärtsam overklighet fyllde mitt inre. En vansinnig panik.

Men smärtan är borta nu. I mitt inre finns bara min trötta självbild. Oklart vad som fattas den. Det berör mig inte längre. Det kallas bortträngning. En av våra vanligaste försvarsmekanismer.

Innan denna veckas slut har jag blivit informerad om att ett svar kan börja ta form. Ett svar som avgör hur alla andra dagar på denna resa ska komma att se ut. Svaret kan också innebära goda besked.

Tre dygn har gått och en väntan på något ofattbart stort tar plats

Vaknade i mitt älskade hem i Hälsingland med sprängande huvudvärk och samma illamående som förföljt mig sista veckorna. Ett liknande graviditets illamående. Hamnade till slut över toa. Det har varit nära tidigare men inte som idag. De planer som vi byggde upp förra helgen och den glädje vi kände över sådant bra resultat känns mycket avlägset.

Huvudvärken ville inte ge med sig när vi sen åkte iväg till Knåda Sport för att hämta vår nyrenoverade motorsåg som vår kära granne Sune lämnat in första vardagen denna vecka. I fönstret passerar Hälsinglands landskap som är så vackert och kan göra den mest dystra människa glad. Jag sitter och tänker att det är tur jag har denna värld att återvända till när allt blir svårt.

Tårarna rinner ideligen idag. Väl hemma så kommer sig min kära make ut och börjar såga. Själv blir jag liggande med min Ipad och läser spaltmeter om cancer. Kära grannen Ulla kommer och kramar om och när hon går så går jag ut. Sakta men säkert hittar jag vattenslangen. Vattnar allt, även minsta grässtrå. Sen kommer trädgårdskorgen fram. Fjolårets blomsterställningar på alla syrener rensas, likaså basen på syrenen. Krattar ihop all massa, om och om igen. Skottkärran fylls och töms, igen och igen.

Bröstet är inte längre min egendom. Snart är det sjukvårdens bröst också. Sen soptunnans. Det är blängande fult och blått. Rejält blått. Ont är det också. De små hålen efter vävnadsproven gapar illa som en försäkran om att prov tagits. Fast de är så små. Alla säger att allt ska bli bra. Varenda en. Jag själv vet inte om det är så enkelt. Jag med min tur får nog förbereda mig på det absolut värsta. Tror jag i alla fall.

Britta, ett fint namn. Låter tryggt i alla fall. Hon finns i telefonen. Hon och jag har en egen överenskommelse om att hon ringer mig när första svaret kommer. Fram till dess vänta. Efter svar aktion. Det har varit bra att arbeta och slippa inse allvaret. Idag när jag är ledig så kommer tankarna oavsett om jag vill eller inte.

Den andra dagen

Vaknade på morgonen i min egen verkliga mardröm. Kände den där totala tomheten efter ha gråtit timtals igår. Ögonen svullna. Den vardagliga rutinen tog mig i sin famn och förde mig till de sysslor en morgon har. Väl på arbetet kändes det trygg och skönt. Rutinen kom åter igen och förde mig sakta vidare genom dagens händelser.

Telefonen ringde från Mammografienheten. Hans vänliga röst frågade om det var något jag funderade på. Han gick igenom gårdagens händelser som jag tacksamt lyssnade igenom. Jag lyfte mina farhågor som han mötte på ett professionellt sätt. Remissen till kirurgen skickades igår.

Arbetsrutinen förde mig åter vidare. Under min lunch kom min käre make och följde mig på ärenden på stan och sen hann vi mysa på en Sushibar. De är de där små tingen som lämnar små minnen av glädje.

Sen ringer en varm kvinnoröst och presenterar sig som sjuksköterska från kirurgen. Hon lyssnar in. Hon möter. Hon är erfaren och kan sin sak. Hon går igenom sjukdomen bröstcancer som är en av de kvinnosjukdomar som det har forskats oerhört mycket på och där prognosen oftast är mycket god. Jag lyssnar. Hon säger sen att i remissen står det misstänkt malign tumör. Orden svider. Hon kommer att bli min vän en tid framöver. Jag kan ringa när jag vill. Vi kommer överens om att hon ska ringa mig när provsvar kommit och lämna informationen i telefonen. Hon tror svaret kommer innan nästa veckas helg. Sen ska vi planera. Jag litar på henne. Hennes röst säger det.

Läser i kväll meningar med operation, strålning, cytostatika, rosfeber, undvika sår på den sida som lymfkörtlar tagits bort på, undvika injektioner i den armen, svårigheter att röra axelled, smärta axelled, lymfstas och åter lymfstas, ej sola hud som strålbehandlats, aldrig mer sola detta område. Tänker att jag borde akta mig för orden att vara halv och ha överlevt, aggressiv tumör, död, förintelse.

Jag vill leva och jag vill inte vara med om detta. Jag vill bara vara ifred.

Gråt med mig och inte bredvid mig

Jag tror det var i mitten av december under en dusch som jag upptäckte något konstigt i mitt bröst. Det var som det innehöll en annan slags hårdare massa. Som en liten tyngd där inne. Dock var det så diffust och den fanns bara i vissa vinklar. Skulle tro jag förträngde det. Så av en slump någon vecka senare så kände jag den där tyngden igen. Undersökte den lite mer och utbrast med förvåning det måste vara en knöl i bröstet. Något fanns där men oklart vad. Min käre make fick också känna och han höll med. Men vi var båda lika osäkra.

Förträngde det igen. Kände den ibland. Inget synligt. Tänkte om och om igen det kan inte vara så. Tiden går fort när man arbetar jämt och har tonårsbarn. Tiden för sig själv är alltid minimal. Tiden till att ringa sin vårdcentral existerar inte då man arbetar alla vardagar och själv är sjuksköterska på en mottagning med högt tempo. Offra patientens tid eller inte?

Till slut kom den där dagen då jag tog mitt första ansvar angående min knöl och ringde min vårdcentral som jag även arbetat på. Vid den tidpunkt hade knölen blivit ca 2 x 3-4 cm stor. Jag fick komma dagen därpå. Gamla kollegor hejade hurtigt. Det var den 18 mars 2014. Som i dimma konstaterade doktorn samma sak som jag. Hon informerade rutiner och att mammografienheten i Sundsvall skulle ringa mig inom 2 veckor. Jag såg remissen och jag såg orden Malignitetsutredning. Jag rös och tänkte är det verkligen så?

Jag gick hem och grät. Tårarna bara rann. De rann hemma, i bilen på väg till jobbet och på jobbet. Så höll det på i tre dagar. Sen försvann den där känslan av att döden fanns runt hörnet. Istället uppkom en känsla av att jag är frisk. Knölen är en cysta, en fettknöl eller något annat harmlöst. Dessutom hittade jag inget som inget ovanligt i mina armhålor. Dock fanns en gnagande oro om det illamående jag plötsligt börjat drabbas av några korta minuter då och då och ibland flera gånger om dagen.

De två veckorna som jag blivit lovad att bli uppringd av Mammografienheten blev till tre veckor och jag hörde ingenting av dem. Min chef utbrast en dag att om hon hade varit jag så hade hon legat på och ringt varje dag. Ibland undrar jag om jag är skadad av mitt arbete. Aldrig ringa och störa. Aldrig ta någon annans dyrbara tid. Men så ringde jag en dag och fick sitta länge i kön innan en man svarade. Jag framförde mitt ärende och undrade så klart om jag fick komma snart. Han svarade som en bandspelare och upprepade samma sak minst tre gånger att så fort doktorn har tittat på remissen så skulle han prioritera. Han bad mig återkomma i slutet av samma vecka. Dock menade han att inget synts på den röntgen som togs för 1,5 år sen så han trodde inte det kunde vara en tumör. Tänkte att han har det inte lätt som måste svara på oroliga kvinnors rop på hjälp.

Glömde eller rättare sagt så fanns inte tiden att ringa där i slutet av veckan. Jag höll på med något akut som gjorde att de där 15 minuterna aldrig kom. Veckan därpå, i slutet av den veckan ringde jag igen. Fick då tala men en kvinna. Hon upprepade samma sak som den manliga. Tre gånger drog hon samma meningen om att doktorn har inte tittat på remissen än men att så fort han gjort det så ska han prioritera. Så kom det där brevet ifrån Västernorrlands län en dag för ca två veckor sen. Där stod det att jag skulle få komma idag.

Åkte till Sundsvall på Mammografienheten idag med min kära make med gott mod och med en självkänsla om att jag är frisk och knölen som idag blivit ca 5 x 5 cm är något snällt och harmlöst. Något spänd började jag väl vara innan väntrummet tonade upp sig. En kvinnlig sjuksköterska kommer direkt ut i väntrummet och hämtar mig. Får ta av mig och komma in i röntgen rummet. Hon beskriver lugnt att först ska hon ta några bilder och sen ska doktorn titta på dessa. Sen får jag träffa doktorn och sen får jag också veta vad han misstänker att detta kan vara. Då kommer tårarna. Hon tröstar mig med en stor varm kram.

Först en bild sen två, sen tre och sen fyra så är det klart. Lagom manglad. Sen får jag gå ut och vänta. Jag skyndar snabbt ut i väntrummet med min blåa oknäppta överdel och gömmer mig bredvid min man. Jag sitter där med en Tara tidning men läser inte. Ser orden att göra upp med sina sorger. Tänker att jag kanske hinner nu men om tio minuter är det försent. Pulsen slår.

Inom tio minuter kommer hon med en moderlig bringa. Jag får komma in till doktorn. Han tar i handen, är lugn och klok. Går igenom mina röntgen plåtar som inte visar tillstymmelse av tumör. Dock ser han en förstorad lymfkörtel och en stor talgkörtel. Så här långt kan man andas. Jag är helt säker på att faran är avblåst. Jag säger att knölen blivit stor. Han känner och rynkan mellan ögonen blir större. Han känner efter och konstaterar att den är stor. Jag får lägga mig på britsen för det ultraljud som också ingår. Han startar upp ultraljudsmaskinen. Direkt hittar han den förstorade lymfkörteln upp en bit mot armhålan. Den misstänkta talgkörtels visar sig också vara en till förstorad lymfkörtel. Sen kommer han till området för knölen. Han kommer inte åt den. Den är täckt ev en stor svart-grå massa. Det ser inte normalt ut. Han säger bekymrat att vissa tumörer kan gömma sig.

Fram med tandläkarbedövning för första prov på lymfkörtel nr ett. Sen den andra. De svaren är klara om några dagar. Sen fram med häftapparaten för att ta vävnadsprov på två ställen inne i bröstet. Första gick bra. Andra kändes som han kapade bröstvårtan. Då sprutade tårarna och hoppet försvann. Jag började inse allvaret. Det provet ska vara klart om två veckor. Han förklarade pedagogiskt, lugnt och sansat att han misstänker en tumör. Oklart om den är godartad eller elakartad. Kirurgen kommer att höra av sig inom några dagar för att ta över fortsatt behandling. Doktorn säger att han är ganska säker på att bröstet behöver opereras bort oavsett om den är snäll eller elak. Orden ekar i rummet och i mitt huvud.

Dimman ut från sjukhuset var tät. Likaså vandringen genom hela IKEA. Likaså middagen på IKEA. Tankarna snurrade. Tittade på min make och funderar är det så här det ska ta slut. I bilen hem ömsom tyst, ömsom störtfloder. Läser på cancerfonden och 1177. Nästan allt går att repa med vissa kvarvarande besvär med lymfstas, hårda ärr, nedsatt rörlighet i axelled men också om dessa metastaser. Störtfloder igen.Vem vet. Ingen. Men jag har ont i bröstryggen sen ett år, haft en oförklarlig lunginflammation i flera månader och tankarna galopperar igen tillsammans med tårarna. En galopp utan dess like. Tänker att jag måste lugna mig.

Nu sitter jag här och skriver. Skriver de ord som är så viktiga att kunna läsa om resan blir lång och svår eller om den blir enkel och lätt. De kommer att vara en tröst för min älskade make att kunna läsa medan vi reser och om det skulle vara så illa att min resa tar slut. Jag tror självklart att vägen kommer att bli nattsvart. Imorgon är det arbete. Ögonen är svullna och röda. Tröttheten i huvudet är kompakt. Det blir bra att skingra tankarna med arbete. Det är viktigt att få andrum. Ett arbete som inom psykiatrin handlar om att ge stöd och åter stöd. Jag vet att jag kommer att räcka till just nu och jag vet att den dag jag inte räcker till då tar jag ledigt.