När du öppnar mina ögon och ger mig liv igen

Jag trodde jag skulle frysa ihjäl.

Jag undrade om du också frös.

Jag sa inombords om och om igen varför.

Men ingen hörde mig.

Det var som om någon tagit av mig livet.

Inte en tår kom efteråt.

Jag försökte få ihop det men det gick inte.

Det enda jag kände var en isande kyla.

Vettskrämd väntade jag på det definitiva.

Om det här inte kunde bära.

Vad skulle då nånsin kunna bära.

Vem gnagde så hårt i min kropp.

Jag gled iväg mot min vilja.

För att fly smärtan.

Jag beredde mig på det svåraste.

Som jag var helt säker på att jag inte skulle fixa.

Jag skulle sitta där och bara undra livet ut.

Hur gick allt detta vackra, fantastiska till.

Jag skulle se din gestalt framför mig.

Ditt leende och din omtanke.

Så kom din värme.

Den bara bredde ut sig och omhuldade mig.

Och jag kröp in.

Din hud var så välbekant.

Din doft så underbar.

Jag frös så fruktansvärt.

Du värmde mig.

Så hörde jag mina läppar säga.

Orden som jag aldrig trodde jag kunde uttala längre.

Jag sa dom rakt ut.

Det var så enkelt.

Det var så befriande.

Du insåg ditt värde.

Och mina misstag.
Dina ord kom sakta.
Precis samma ord.

Du frågade vad jag vill ha.

Det enda jag vill ha är dig.

Där någonstans fann vi varandra igen.

.....

Du är min dag, jag din natt.
Du är min oro, jag ditt lugn.

Eller var det tvärtom ..