Rönäsudden, kärleksudden med den nya Herrgårdsparken i Köpmanholmen som smyckats med allahanda konst knutna till en gedigen historia

Det är otroligt vackra områden i min närhet. Jag ser till parken hemifrån bryggan och jag ser till Skuleskogens nationalpark från storrummet. Ska vandra mer i den vackra parken när värmen och växterna tar fart. Detta smycke är tillägnat de sydsamer som en gång i tiden blev bortjagade av de stora rika skogsbolagen. En samisk kvinna lade då en förbannelse över området som innebar att industrin skulle gå under och naturen skulle ta tillbaka området och så blev det och har varit i många många år.

Fin bild från Roos hemtjänst

Fjalar var förstås med under detta vackra skådespel

Ljuset återvänder och fåglarnas vårkänslor sprakar igång igen

Blev en liten selfie ändå fast man inte fick

Klockan är 10.57 och Mozart utforskar isen

Fåglarna blev tysta en kort stund.

Klockan är 10.38

Det börjar kännas som en lättare skymmning. fåglarna är stilla och nästan tysta. 

Fåglarnas kvitter har börjat avta men än är det inte tyst

Det är en fin morgon denna dag och klockan är 09.36. Vi inväntar en partiell solförmörkelse.

Jag har varit på en vidunderlig resa och det märkliga är att när livet blir svårt så händer det alltid mig

Det kommer att ta ganska lång tid att ta in alltoch förstå vad som hänt runt mg under de sista tre veckorna. Jag är så tacksam för att jag fått uppleva denna kärleksfulla inre och yttre resa. Allting har en mening.

Hittade denna i brevhögen och blev så glad

Tack finaste Ingela!!

En blombukett på dörren utan avsändare

Säng säng säng

Hemresan från Stockholm tog över fjorton timmar med start halv två i natt. Två bilar, ett släp, en omväg över Hälsingland för att lasta av. Sovit i omgångar i bilen. Jag klarar inte av att köra långa sträckor längre. Så underbart att få komma hem.

I tio dagar har jag väntat så på att få se den och få veta avsändare

Tack Kerstin för denna vackra gratulationshälsning. Jag blev så glad!!!

Sista morgonen hos pappa

Min lilla trollunge blir 29 år idag

En känsla av lugn

En fin plats att bo på

Mulu cafe sörjer pappa

Läkemedel från -70 talet till nu

Allt inlämnat på apoteket.

Ett gäng trötta glasögon

Ofantligt trött

Behöver tändstickor för att hålla ögonen öppna. Kroppen är långt ifrån redo för detta. Smärtorna är hemska. Tidvis går jag som en söndervärkt kutryggad gumma med släpande fötter hållandes min maken varma hand genom oändliga T-banestationer för att vi ska ta oss till begravningsbyrå med alla val, jurist med alla val, avslut hemtjänst och nycklar, avslut Eternellens demensgrupp, distriktssköterska, apoteket med alla gamla mediciner m.m. På Mulu café i Axelsberg centrum brinner ett ljus för pappa tillsammans med en fin bild på honom. Han var verkligen en omtyckt profil i Axelsberg centrum. Min fina och hopplösa pappa för han hade verkligen två sidor. Jag går omkring och pratar med pappa i huset och frågar honom varför? Frågetecknen är alldeles för många. Jag har inte varit hemma på två veckor. Det har varit en mycket lång och smärtsam resa med flera nya oväntade riktningar. Vi börjar se ett slut på allt och hoppas vara i rullning imorgon. Hjälpmedelscentralen kom tidigt nu på morgonen och hämtade elrullstol, rullstol, rullator, krycka, toaförhöjningar och badkarsplanka. Alla måsten minskar och snart går man sina sista steg i ett hus med så mycket historia och med så många onödiga men. Min pappa var faktiskt en helt otrolig människa. Jag tror det är få som gjort hans resa.

Grannen

Pappa bodde bredvid detta vackra stenhus som man kan titta på genom hans köksfönstret i hela 44 långa år och ändå lärde de aldrig känna varandra.

Våren är på väg

Detta kommer att föra något gott med sig

De mest akuta destruktiva beteenden runt omkring oss har fått ett abrupt slut. Klumpen i magen har börjat lösas upp. Kvar ploppar små fina minnen med pappa upp och solen har åter börjat titta in genom pappas fönster. Huset känns lättare att vara i. Nu önskar jag att mitt älskade barn väljer en drogfri väg. Att hon växer upp och börjar ta sitt ansvar. Hon har alla verktyg som behövs. Det är bara att bestämma sig.

Är hos dig nu

Din hand är inte längre varm men ändå mjuk, din själ är inte längre orolig. Du är fri som en ängel.

Hos Terry Evans

Jag kom hit av en enda anledning och jag har fått svar på alla mina frågor. Jag känner ett inre lugn. Här inne kan jag slappna av och sova tryggt. Släppa taget och låta det som ska ske ske. Och så blev det. 

En tanke slog mig

Jag tror jag gråtit hela 2000 talet pga att jag förlorat ett av mina två älskade barn, att vara nära anhörig till missbruk, en uppslitande och oväntad separation, mammas långa sjukdomsresa, hjälplöshet och död, pappas oförstående dubbelspel i alla år och till slut kravet att bli hans dotter på riktigt som sörjer för hans överlevnad och till slut min egen cancerresa.

Det känns som om jag drar till mig allt. Kan det verkligen vara så? Och vad gjorde jag för fel i så fall? Hade det gått göra annorlunda?

Skulle jag fråga mitt barn så skulle hon säga "jag hatar dig, du är skulden till allt"
Skulle jag frågat min dåvarande sambo så skulle han svara "jag orkade inte därav hans idiotiska val"
Skulle jag fråga pappa så skulle han svara "jag var tvingad" = (besatt av demoner, tappat egen vilja"
Skulle jag frågat mamma så hade hon svarat "jag älskar dig och för alltid"
Skulle jag frågat cancern så hade den svarat "jag behövde få dig på andra tankar en stund"

Nu fortsätter ändå min resa, trots alla sorger i övervägande kärlek och lycka, med hopp och tro om en trygg framtid, med världens finaste vän och älskade make, med en underbar bonusfamilj, med mitt ena älskade vuxna barn och med ett evinnerliga hopp om att mitt andra barn vänder sig om en dag och säger "där är du mamma, vad jag saknat dig, jag tappade bort mig själv och dig en stund, men nu är jag tillbaka och vi ska aldrig skiljas mer".

De säger att de tar tre generationer att bryta ett destruktivt beteende inom en familj.

Hur kunde det bli så tokigt?

Väl framme hos pappa i Stockholm hittade vi en uttorkad och tungandad pappa. Ingen hade signalerat om detta. Min pappa har alltså inte kunnat äta och dricka normalt sen han kom hem från sjukhuset 24 februari.

Han har med en förmyndarstämma deklarerat för hemtjänsten att han ätit och druckit. Ingen har vågat konfrontera honom. Deras uppdrag i hans demensvård är att sitta ned med honom hela måltiden så att han äter. Maten är dessutom helt underbar.

Hans demens Alzheimers har gjort att han inte kunnat avgöra om det är bra eller dåligt. Där har han legat i soffan eller sängen matt och delvis ensam med en schäfer som han inte kunnat hjälpa och inte tvärtom heller.

Första dygnet handlade om att vätska upp honom. Han berättade historier om hur ambulansen klädde av honom naken, våldtog honom och slog han i magen.

På söndagen tog vi pappa i bilen och åkte till min faster och matmamma i Åkersberga. Efter fem rätter hade han till slut fått i sig bra med mat och dryck. På kvällen började pappa vara riktigt pigg.

På måndagen började alla möten. Först ringde pappas demensläkare. Sen var vi tvungna åka till Södersjukhuset och börja leta pappas glasögon och krycka utan resultat. Sen kollade vi taxi som också blev utan resultat. Hemma hade han lagt fram en jätte hög med glasögon från -70, -80 och -90 talet. Ingen i hemtjänsten hade saknat hans glasögon.

Sen besökte vi pappa på Eternellen dit han åkt själv då han var pigg. Eternellen är den demensgrupp han är med i alla vardagar mellan 9-14. Han äter både frukost och lunch där. Personalen beskrev hur han är så glad att vara där, likaså pappa. De berättade också hur han pressas på pengar eller husnyckel i deras lokaler. Dessutom ska dessa händelser ske snabbt. Han brukar då bli mycket orolig.

Efter lunch var det dags för polisförhör i hans bostad. En dement person som ska berätta om vad han utsatts för är svårt. Det är bara målsägande som kan anmäla dessa händelser enligt polisen. Han beskrev att han inte ville ha det som han haft det med tjat om pengar jämt, ofrivilligt varande i bostad av annan person, ensam med hunden, bilen som är borta men han avstod att anmäla. Polisen har lagt ned utredningen och bad honom ringa 112 vid akut situation. När det gått undrade han vilka de var.

Efter sömn var det dags för pappas vårdplanering. All hjälp utökas till åtta gånger per dygn med möjlighet att utökas ytterligare. Vätskelista och matstöd hela måltiden blir ett måste. De dagar demensgruppen faller bort utökar hemtjänsten sina insatser. Natttillsyn ökar.

Efter en mycket lång dag där pappa deltagit bra i polisförhör och vårdplanering började vi packa ihop oss. Allt var inhandlat för kök, toa, städ och tvätt. Man kände sig ganska lugn.

En duns, ett skrik och så var det lugnet borta. Pappa hade ramlat i köket på sin vänstra höft. Han har höftprotes på sin högra och den är bytt efter tio år. Ambulansen kom och han är åter igen inlagd på Södersjukhuset. Under måndagsnatten konstaterades fraktur på hans högra höft.

Natten mot idag har han opererats. Protesen är borttagen. Frakturer fixerad. Han är helt hysterisk och ber personalen ta bort honom. Han är pressad av ångest och oro. Han skriker och slåss. Som tur är har en geriatriker tagit över. Det här innebär att han inte längre kan bo hemma. Ny vårdplanering kommer snart att ske. Luften har gått ur oss. Vi är helt matt.