Sa hon

I väntan, i längtan
är ramarna tyglade
konstant är känslan
av saknad
i längtan

då portarna öppnas
vågar hon inte se
hon vet
det rasar ut
det fullkomligen galna

den som står i vägen
bör stå fast
fast förankrad
för hon vågar inte själv
ana vad som komma ska

hon vet att sorgerna
dom stora må först springa
sen kan tonerna
färgerna
o allt det vackra ta plats

fram till dess
skakas hon
av skräck
ångest blandat av vemod
tårana talar

nu finns ingen väg tillbaka
porten är öppnad
himlen väntar
det är stort
sa hon