En känslomässig berg- och dalbana

Efter två intensiva månaders pappersarbete och praktiska göromål både hemma och i Stockholm där både husförsäljning och pappas begravning avslutades under loppet av 2 dygn så hade luften gått ur en ordentligt. Tre dygn senare så får jag höra att mitt MR röntgen svar gått vidare till Onkologen för en bedömning och med en tråkig frågeställoniing: metastas i kotpelare?

Det är en vecka sen oron bet sig fast. Under denna vecka har jag börjat ställa in mig på att dö inom 2-3 år. Fantiserat om hur lidandet ska komma att bli och hur jag ordnar så att det blir bäst för alla inblandade.

Idag orkade jag inte vänta på besked. Det är 13 dygn sen röntgen gjordes. Jag ringde till onkologen och fick prata med en ssk som upptäckte att jag inget svar fått men att hon inte kunde tyda svaret och ville därmed boka en läkartid för detta senare i veckan.

Magen vänder sig in och ut sådana stunder då livet ter sig dyrköpt. Jag fick plötsligt kraft och begärde ett svar idag oavsett om alla läkare var upptagna.Sköterskan fick inget val utan skulle återkomma om en stund.

När telefonsignalen kom och jag svarade hade jag placerat mig på en stol vid storrumsfönstret fria utsikt. Jag behövde massor med space för att kunna ta emot orden. Dock började läkaren med att lugna mig omgående med orden att man idag inte kan avgöra om den där lilla pricken är en metastas eller artros som det troligast kan vara.

Hon säger att de har planerat en ny MR röntgen om 6 månader med ett läkarbesök men att hon minskar ned den väntetiden till 3 månader från idag. Därefter informerade hon att jag har stora förslitningar och flera diskbråck i nacke/bröstrygg som VC får fortsätta utreda.

Först kom tårar och en befriande känsla, sen kom verklighet och tvivel och nu en stor tomhet. Är det så livet ska vara.Ett vänterum fram till döden? Jag tänker då leva helt galet fram tills jag dör. Min man och jag brukar allvarligt skämta om att jag ska bli 104 år och han 99 år då det är 5 år mellan oss och som för oss betyder massor med livsglädje och kärlek under en massa långa år. .

Döden, är ständigt närvarande

Det närmar sig slutet på en lång och tuff behandlingsperiod av cellgifter. Sista dos är planerad till 17 november och den arbetar då i kroppen i dryga tre veckor. Det blir ca sex veckor vila mellan sista cytostatikabehandling och strålbehandling så att kroppen hinner återhämta sig. En period som förhoppningsvis inte ska ge cellgifters svåra plågor men dock en enorm trötthet. Man beräknar att efter några veckors vila efter avslutad strålning ska man kunna börja arbeta tjugofem procent.

Att börja stå på egna ben känns skrämmande. Att inte ha den där tryggheten i den bokade tiden var tredje vecka till onkologens varma dagvård för cytostatikabehandling. Där spelar det ingen roll om man gråter eller skrattar, om man är hårlös och blöder, har smärtor och spyr, är ett vrak eller hjälte. Man tas emot med sådan kärlek och känner sådan trygghet där. Kontroller kommer sen att ske var sjätte månad.

Att ensam börja äga, ansvara och bära sina tankar på återfall, död och överlevnad då krafter kommer tillbaka kommer att bli svårt. Jag vill aldrig mer uppleva ren, skär dödsångest. Jag har prövat den och jag trodde jag var död. Den varade ett dygn i april och en dryg vecka mellan provsvar och första cytostatikabehandling i juli månad då tårarna aldrig slutade rinna vaken tid. Jag vattnade trädgården var jag än gick eller satt. Vansinnet red mina tankar, en skenande, djävulsk och vild galopp. Ångesten bar sådan smärta i en total overklighet som aldrig ville ta slut.

I början av december ska en stor röntgen göras inför strålning. En röntgen som gör att sjukvården kommer att känna min kropp bättre än jag själv. Röntgensvaret innebär också att man får veta om det finns tecken på återfall eller om man anses frisk. En liten biljett på en "stund till".

Jag har fram till idag förlikat mig med dödens innebörd. Han är inte nådig och inte snäll mot livet. Att bära på dödstankar är svårt. Men just nu har jag försonats med dessa. Döden är inte längre min ovän. Den kommer att gå vid min sida som en vän som den alltid gjort förut. Vad vore livet värt utan död.

Min personliga slutsats i detta är:
Som nedbruten människa både psykiskt (sjukdom som kan leda till döden) och fysiskt (cellgifter) så orkar man inte kämpa emot om döden bestämmer sig för att ta över. Man kommer bara att glida med. Hjärnan är så tom och orkar inte ta emot mer. Fokus hamnar istället på att klara av att leva minut för minut, timme för timme, dag för dag, vecka för vecka och månad för månad.

Det svåra kommer att vara att se sina anhörigas smärta, deras tårar och förtvivlan. Som cancersjuk pågår bearbetning hela tiden. Anhöriga är inte riktigt framme vid slutstationen under varje minut i dygnets alla timmar. Därav har man som cancersjuk ett försprång i sin bearbetning.

Mina dödssjuka systrar och bröder, vi sitter alla i samma båt och guppar omkring i vår svåra smärta på ett oförutsägande hav.Vi vet inte vad som komma skall.

Oavsett om jag får leva eller måste dö ska jag i alla fall stolt räta på min krona som hamnat på sned och möta det som kommer med kärlek och vördnad ..

Sömnbrist och psykosplan

Klev upp klockan 9 den 24 september och har sen dess hunnit ta 48 tabletter Betapred som jag är ordinerad. Betapred är cortison och i stora doser kraftigt uppiggande. Under de 30,5 timmar som gått sen jag klev upp idag efter en helt sömnlös natt har jag sovit 30 minuter i bilen mellan 09.25-09.55 idag just innan vi kom fram till sjukhuset i Sundsvall. Det värsta är att det återstår att ta 48 tabletter fram till imorgon kväll. Anar total sömnlöshet fram till dess.

Blir jag psykotisk (höga doser cortison kan utlösa psykos) så ska jag kapa en taxi i Alfta och åka till Siw på psyk jourmottagningen i Sundsvall och ta henne med i taxin på en jorden runt resa med surströmming. Det känns som en trygg plan med ett klokt resesällskap. Vilket underbart avbrott från vardagen det skulle varit .. 

Ångestbetalande ångest

På morgonen började jag smått fundera på de där "räkningarna". Sa till mig själv .. jag har gott om tid. Men så slog det mig en tanke. Om jag gör allt jag måste göra, även om jag bara gör lite av varje, om jag sammankallar all disciplin jag har, så kan det bara bli bra. Därför slog jag mig ned med min andra hälft (all luftburen kommunikation) och började knappra in siffror ..

475 567 32 01 785745-3 677599305735467 233124-7

Ja du vet det gamla vanliga. Jag knappade och knappade .. och blev ju faktiskt klar till slut och det blev några små "krons" kvar. Man blir glad. Ångesten släpper och välbefinnandet sprider ut sig i kroppen. Det känner du väl igen.

När jag då ska verkställa betalningen så hakar den där internetbanken upp sig och säger att det är något som är fel ??? Sidan står helt stilla. Trycker förstås på nästa knapp ..

och VIPS SIMSALABIM ::..

.. är allt borta och fältet med de inknappade räkningarna ligger öde värre än en ökeeen. Men idag är det den stora ångest diciplin dagen så raskt börjar jag om. Idag tänker jag göra allt flera ggr och väldigt noga.

Det ingen vill se

Jag läser boken Den tusende gången 2003, skriven av Anna Lytsy och berättad av Ulrika Olson, en sann berättelse om incest. Boken handlar om Ulrika som blev sexuellt utnyttjad av sin far då hon var liten fram till 14 års ålder. Ulrika har valt att berätta sin berättelse utan att göra om den. Den är naken och utelämnar ingenting. Den är grym.

Idag är Ulrika en vuxen kvinna. Efter de skoningslösa åren då incesten pågick förträngde Ulrika alla händelser. Istället levde hon med en svår ångest som hon försökte droga bort som resulterade i ständigt nya utnyttjanden. Det var det enda sättet hon kände till att få uppskattning på. När hon blev 21 år vaknade alla minnen. Det var då hon beslöt sig för att polisanmäla sin far. I boken får man en stor inblick i polisanmälan och alla förhör, journaler och rättegångsmaterial som är autentiskt. Pappan döms till 4,5 års fängelse.

Men livet blir inte lättare. Hon får barn och lever med en underbar man. Hon missbrukar alkohol då ångesten blir för stor. Drickande slutar alltid i kaos som maken uthärdar år efter år. Ångesten tvingar henne återkommande till att först vara en förövare (att bjuda ut sig till män och förnedra sig), det skapar makt, för att sen bli ett offer (sexuellt utnyttjad). Hon kommer hem på morgontimmar, kanonfull, totalt förnedrad, blåslagen och har tappat det mesta.

Till slut så inser hon att hon måste bryta mönstret, den onda cirkeln och hon lyckas... Hon kommer till insikt och förstår vad allt handlar om.