En känslomässig berg- och dalbana

Efter två intensiva månaders pappersarbete och praktiska göromål både hemma och i Stockholm där både husförsäljning och pappas begravning avslutades under loppet av 2 dygn så hade luften gått ur en ordentligt. Tre dygn senare så får jag höra att mitt MR röntgen svar gått vidare till Onkologen för en bedömning och med en tråkig frågeställoniing: metastas i kotpelare?

Det är en vecka sen oron bet sig fast. Under denna vecka har jag börjat ställa in mig på att dö inom 2-3 år. Fantiserat om hur lidandet ska komma att bli och hur jag ordnar så att det blir bäst för alla inblandade.

Idag orkade jag inte vänta på besked. Det är 13 dygn sen röntgen gjordes. Jag ringde till onkologen och fick prata med en ssk som upptäckte att jag inget svar fått men att hon inte kunde tyda svaret och ville därmed boka en läkartid för detta senare i veckan.

Magen vänder sig in och ut sådana stunder då livet ter sig dyrköpt. Jag fick plötsligt kraft och begärde ett svar idag oavsett om alla läkare var upptagna.Sköterskan fick inget val utan skulle återkomma om en stund.

När telefonsignalen kom och jag svarade hade jag placerat mig på en stol vid storrumsfönstret fria utsikt. Jag behövde massor med space för att kunna ta emot orden. Dock började läkaren med att lugna mig omgående med orden att man idag inte kan avgöra om den där lilla pricken är en metastas eller artros som det troligast kan vara.

Hon säger att de har planerat en ny MR röntgen om 6 månader med ett läkarbesök men att hon minskar ned den väntetiden till 3 månader från idag. Därefter informerade hon att jag har stora förslitningar och flera diskbråck i nacke/bröstrygg som VC får fortsätta utreda.

Först kom tårar och en befriande känsla, sen kom verklighet och tvivel och nu en stor tomhet. Är det så livet ska vara.Ett vänterum fram till döden? Jag tänker då leva helt galet fram tills jag dör. Min man och jag brukar allvarligt skämta om att jag ska bli 104 år och han 99 år då det är 5 år mellan oss och som för oss betyder massor med livsglädje och kärlek under en massa långa år. .

Allt på en och samma gång

I måndags påbörjade jag mitt arbete efter en lång sjukdomsperiod. I tisdags MR röntgen bröst- och ländrygg. Igår startade budgivning på pappas hus. Idag spolat min venkateter som det är så lätt att glömma bort. Imorgon är det den absolut tyngsta dagen för då ska vi begrava pappa. På lördag släktmiddag för närmaste och pappas syskon. Jag tycker mitt liv ser ut så här jämt men när jag ser det skrivet så anar jag en inre ohälsosam stress.

Börjat arbeta 4 maj

En underbar känsla att kliva in på sin välkomnande arbetsplats. Aldrig fått så många kramar under några timmar. Jag känner stor arbetsglädje. Jag börjar så smått med halvtid för att känna efter hur det går. Det är nästan ett år sen jag abrupt slets från arbetet pga malign tumör i bröst och lymfkörtlar.

Efter cellgifter tantvarning!!

Jag har fått pappas lockiga och mörka hår. Det är fortfarande mjukt som förut och mycket tjockare.