Självklart så blev det annorlunda

En vecka har gått sen bröstet och lymfkörtlar opererades bort. Då var det som att bära på en 2-3 kg avdomnad klump i området. Känsel har sakta börjat komma tillbaka som gör att smärtan hindrar armen och axelpartiet att röra sig normalt. Det upprör mig. Jag får inte styrketräna och säkert kan jag inte heller. Jag binds och stelnar ihop för varje dag.

Information och träningsprogram som jag skulle haft vid utskrivning från hotellet i lördags kom med post för två dagar sen. Där står det att stretching ska starta direkt efter operation. Varje gång jag försöker stretcha så vet jag inte om hela bröstkorgen ska brista. I programmet står det just om den där känslan av att ha en fiolspänd tråd över bröstområdet och som jag inte vågar tänja mig över. De skriver att det är en inflammerad ven som kan ge den känslan och gör den ont ska man minska rörelsen.

Som det är nu kan jag inte gå rakt, jag felbelastar och har fått ett nytt problem på min friska höger sida i yttre länden som är spänd och stel. Jag kan inte sträcka upp min arm och jag kan inte lugga på rygg med armen ovanför huvudet mot golvet. Armen går inte ena släppa ned, för det första gör det fruktansvärt ont och sen ger inte kroppen efter. Snacka om att behöva komma igång med styrketräning som jag inte kan och får på minst en månad så jag inte får kroniskt lymfstas. 

Träningsprogrammet skulle få vem som helst att stortjuta. Bilderna är från 50-60-70 talet och innehåller medelålders kvinnor som slutat tro och medverka utan som står där som dockor . Jag tänker på den stackars 20-30-40 åring som drabbats av detta och möts av ett informationsblad med det här. Har inte Sundsvalls sjukvårdsdistrikt hängt med?

Min bröstsjuksköterska sa att om jag tycker det tar för lång tid innan tumör och metastas är analyserad av en alltför ansträngd patologi så kan jag ringa deras enhetschef. Min bröstsjuksköterska sa att hon kan ringa men det tar bättre om jag ringer deras enhetschef???? Svaret innebär dock ett svar om aggressivitet, spriningsrisk, behandling m.m, Vilken värld.  

Mycket skit snack nu och jag kan konstatera att jag klarade alldeles själv att köra bil in till Övik och gå på affären och byta till rätt armlängd på felsydd tröja. Sen gå till port 9 och vänta på en macka i 40 minuter (lunchtid). Sen ta bilen ut parkeringshus och åka till ICA och Willys med maken för att handla. Åkte 12 och kom hem 17. Ganska sent men ok. Min älskade make hjälpte mig.

Nu ser jag fram emot att min älskade kollega kommer med sin lilla Stina och vi ska tillsammans stretcha ut armen med tålamod och våld. Sen ska vi äta godis och kyckling.

Är livet slut nu?

Tårarna bara rinner. Finns ingen ände. Jag hatar att invalidiseras och inte kunna röra mig, inte orka göra någonting. Bara vänta. Är småfebrig. Trött. Området har fyllt upp sig med vätska som var väntat. Bröstsjuksköterskan förklarar att det är normalt och ska bara tömmas ut om det blir hårt som en tennisboll. I övrigt tar kroppen hand om detta för det pågår en inflammatorisk läkningsprocess i området. Har ett extra bröst 10 cm nedanför armhålan på sidan av min hemska kropp. Förhoppningsvis är detta bara en känslomässig reaktion på en kaotisk tid.

Uppgång, bakslag, nystart på 3 dygn

Det gick bra första dygnet efter bröstoperation där både bröst och lymfkörtlar avlägsnades på vänster sida. Förväntan var att det skulle upplevas mycket värre. Men det gjorde det inte. Jag tog mig
återkommande upp ur sängen, orkade gå omkring och äta i matsalen men blev snabbt trött. Sov mycket. Hotellrummet var som gjort för de enkla saker som jag orkade med och sängen ens hamn. sen började bilresan hem. bäddade in bröstet med mjuka täcken under bilbältet. Kändes tryggt. Sov den natten 12 timmar i sträck.

Så kom dygn nummer två. Vaknade pigg och hade en massa planer. Vankade omkring och all svullnad hade lagt sig. Kände mig tillfreds med att svullnad lagt sig och att jag inga tecken på lymfstas hade. Lyckades ta mig till frukost och därefter började en flera timmars procedur med att ta bort bandage som skulle väck samt duscha. Tårarna började rinna. Sen kom bakslaget. Kroppen kändes som den var slungad. I Norrland säger vi lemmen (muskelsmärta efter kraftig fysisk ansträngning) uppstod plötsligt. Orkade inte resa mig up från halvsittande/liggande. Maken fick dra mig upp och håret var jag tvungen att hålla fast så att huvudet hängde med upp. Mag/bröst/nackmuskler kändes som om de var överkörda av något riktigt tungt. Dygnet förblev smärtsamt. 

Nystart idag och det har gått tre dygn. Bröstkorgen och axelparti är stramt. Ärret är fint. Köttsåret under huden som är ca 25 cm ovanför ärret och in under och runt armhålan är stort och försöker läka som ger stelhet och en slags snedställning av bröstkorgen. Jag försöker stretscha och jag skänker en stor tacksamhetstanke för at jag styrketränat några månader innan operation som gjort mig stark. Muskelsmärtan har börjat släppa och den nya överkroppen har börjat ta vid. Även ett nytt liv. Känner inte riktigt igen mig själv. Både fram och baksida bröstkorg är helt avdomnad. Känns obehagligt att ta i. Det handlar omsatt börja vänja sig. Ser också att gamla bröstområdet börja fylla på sig med vätska medans ovanför brustet börjar en grop ber ut sig. Ny dag imorgon med nya möjligheter. 

Jag överlevde och jag är lycklig

Mitt underbara hjärta och jag begav oss iväg på morgonen efter att de små fina fått varsin jätte kram. Tårarna började ohämmat rinna ju närmare väntrummet till dagkirurgin jag kom. Skärpte till mig när ssk kom ut och hämtade oss. Sen fick vi ett fint rum med en modern liten rullsäng där ett bakknäppt linne, morgonrock, långa benstrumpor, fotskydd och benkalsonger låg och väntade på mig. Svidande om och ägnade sedan timmen åt att hitta en inre balans medan hjärtat plöjde sig igenom tidningshögen.

Min läkare nr två kom in och vi talade en kort stund. Som vanligt hann jag inte med att fråga varför denna plötsliga kursändring med att utrymma hela armhålan på lymfkörtlar. Hon talade med mig på ett klokt och förnuftigt sätt som gjorde mig lugn och redo.

Väl inne på operationsrummet började 5 stycken bädda under mina ben, sätta nål, ta blodtryck, förbereda nästa arm för tvätt och den femte tryckte plötsligt fast en syrgasmask över min näsa och mun och som någon i rummet sa skulle sitta 6 minuter. Någon yttrade något om att .. pga av det så blir de det?! Då plötsligt fick jag panik. Fattade tag i handen som höll masken och bad dem stanna upp då jag höll på att få ren panik. Alla tvärstannade och samlades ovanför mitt ansikte. De flestas ansikten och ögon var upp och ned. Då började en ung man att förklara att pga att jag har ett hiatus bråck så var de tvungna att intubera. Bara den förklaringen gjorde mig lugn och jag fick den där lilla stunden för att inte bli stortokig. En halv minut senare var jag sövd.

Vaknade på uppvaktningen med sängar tätt, tätt bredvid varandra. Draperierna var inte fördragna men man kunde ända inte titta åt sidorna i sitt rus och sin smärta. Kände direkt att tumören/bröstet var borta och att det var ett stort område både bak och fram som gjorde ont. Försökte vrida mig och ssk var direkt framme och sa ligg still. Försökte prata men strupen var kruttorr. Försökte resa mig men direkt var ssk nr två där och sa ligg still. Försökte med allt möjligt till slut då ssk säger bestämt sa ligg still du har två drän på din vänstra sida. Trots detta kunde jag inte ligga still. Någon var klok och insåg att jag hade ont. Två sak satte upp mig och gav mig vatten och en tablett Oxycontin. Då var kl ca 13.30. Kände hur blodet lämnade skallen, blev nedlagd, apparaten larmade om lågt tryck sen sov jag igen. Vaknade en timme senare och var relativt smärtfri. En ssk kom fram med fika bestående av
renklämma, juice och en kopp rykande varm kaffe. Satte mig upp och fick i mig en klunk av respektive dryck samt en mm stor tugga. Kände hur det började vända sig i magen, la mig och somnade igen.

Vaknade en dryg timme senare och ssk från dagkirurgen kommer med min väska och säger att det är ok att ringa min make. Sätter mig upp, ringer hjärtat och fikar upp det kalla kaffet och renklämman som smakar ljuvligt. Klockan börjar närma sig 16. Hjärtat har väntat länge. Vi rullar upp till dagkirurgins uppvakningsavdelning. Där står britsarna tätt med draperier fördragna. Jag kan höra alla andas bredvid mig. Blir där 20 minuter och sen rullar vi till hotellet.

Vi kommer fram till receptionen där en vänlig ssk tar emot och visar vägen till vårt rum. Rummet är jätte fint. Jag får stå på benen för första gången och de är darriga. Hamnar i en underbart mjuk säng. Hjärtat berättar om den magnifika lunch han fick tidigare under dagen som bestod av en amerikans buffé och jag som missade middagen igår efte träningspasset börjar vara rejält hungrig. En regel som gäller på hotellet är att man byter om till sina egna kläder när man går utanför rummet. Efter många om och men så är de på med en väska bunden runt midjan innehållande drän. 

Väl ute i korridoren så känns benen klen. Fortsätter att gå och kommer till slut fram till disken med fläskfilé och stekt potatis med salladsbuffe. Plockar för mig och går fram till ett bord så långt från
solen som möjligt. Sätter mig ned men känner att nu går det inte. Rusar likblek tillbaka till rummet och börja kaskadkräka all dryck jag fått i mig sista timmen. Då åker kläderna av igen och jag fastnar i spegeln. 

Jag tar mig en riktig titt på det som en gång var mitt andra bröst. Bröstet är borta. Det är ett stort område där kirurgen arbetat bort vävnad och lymfkörtlar under huden ovanför bröstet, runt armhålan samt i den. Det är ganska tomt där och det är ett långt ärr. Det är befriande att se detta då det trots allt handlar om att överleva. Det duger och jag är nöjd. Mycket nöjd. Jag rör min arm sakta utåt som vid stretching och det funkar, försöker uppåt med svårigheter som lättar sen under kvällen och jag känner mig obeskrivligt glad. Jag kan leva med detta och jag är lycklig. Den underbara middagen äts i sängen liggandes och jag äter som en häst. En stor varm tanke går till min kära kollega som stöttat mig att styrketräna och som nu kommer att bli min räddning. Dessutom för hennes enastående stöd och uppmuntran. Massor med kärlek. 

Ett bröst mindre gör mig ingenting bara jag får behålla min själ och livsglädje

Kirurg Ann  ringde idag och meddelade att röntgen svar från CT igår var helt utan anmärkning. Svaret gav mig inga fler bördor men heller inget glädjetjut. Sen säger kirurg Ann att vid operation imorgon så utrymmer de hela armhålan på lymfkörtlar. Något som jag inte hört tidigare. Inte heller min make. Enda gången jag träffat kirurg Ann var den 7 maj och då kunde hon inte svara på något mer än att under operationen skulle de ta ställning till detta. Hon blev förvånad då jag inte visste detta. Jag blev förvånad över hennes plötslia beslutsamhet. Jag tror inte de var förberedda då vi fick träffa dem vid det första och enda besöket jag haft hos dem. Nu vet jag i alla fall att det blir ett ingrepp som kan te sig tuffare komplikationsmässigt. Typ min skräck för rörelseinskräkning av axelled, tyngdkänsla arm, oro över att inte få träna och lyfta tungt, större infektionsrisk lika med inga sår vänster arm/hand och skräcken för lymfstas. Jag har i alla fall fys- och styrketränat så svettpärlorna drypt från mig ikväll. En underbar frihetskänsla. Man kan aldrig i förväg veta vad något okänt innebär men nu behöver jag bara vänta till morgon. När jag sen vaknar efter operationen så är vänster bröst borta för gott och armhålan utrymd på lymfkörtlar. Att ha ett bröst gör mig ingenting och jag hoppas att jag kan enas med det övriga.

Med hopp om att vara fysisk och psykiskt stark

Jag tränar i hopp om att vara stark när det om fyra dagar är dags för operation då hela vänster bröst tas bort. Jag har konditions- och styrketränat sen februari och om jag jämför då med nu så är det stor skillnad. Jag börjar ha muskler. Det är jag tacksam för.

Den rörelseinskräkning som kan uppstå av axelled gillar jag inte. Jag är rädd för att förlora min rörelsefrihet. Framförallt om armhålan utryms på lymfkörtlar. Men det får jag veta först när jag vaknat. Portvaktskörtln undersöks under operation och innehåller den cancerceller så ryker 10-15 lymfkörtlar i armhålan. Sen är det bara att jobba hårt med underliggande vävnad runt ärret. Slita och dra. Töja och tänja.

Tumören växer och börjar vara 7-8 cm i diameter. Den kever sitt eget liv och ter sig helt ovetande om vad den ställer till med. Armhålan har börjat ömma. I övrigt känns jag frisk. Blodtrycksmedicin Felodipin 2,5 mg är utvärderad idag och har gett bra resultat. Trycket ligger på 135/90 och är acceptabelt inför operation. Jag har viktminskning  3,4 kg ganska direkt sen Felodipin sattes in och jag mår så bättre.

Får se om jag kan hålla mig psykiskt stark tills det är dags eller om jag kommer att få ren panik när jag kommer dit. Tur att jag har min älskade, godhjärtade man som fortfarande har sina fötter på jorden.

Fjärilarna kommer till mig

Denna gång en vinbärsfuks

Livet har kommit tillbaka

Jag mår så mycket bättre och känner att jag har överlevt beskedet om malign tumör och metastas. Livets rytm har återvänt till min stora glädje och nu tar jag en dag i sänder. Jag kan även skratta och ha kul.

Afrikas blå lilja, en kärleksblomma som nu blir en symbol för kärlek

Under vårt APT idag så hämtar min chef in ett stort blomsterpaket och vänder sig mot mig. Hjärtat börjar bulta. Hon säger att min kollegor vet om att jag är sjuk och att de tillsammans vill ge mig denna fina blomma som heter Afrikas blå lilja för att på detta sätt ge omtanke och stöd på vägen. Då hon berättar att blommans namn betyder kärlek och blomma, en kärleksblomma så brast det totalt för mig. Jag blev oerhört berörd av den kraft jag kände när så många människor bryr sig och visar sitt deltagande. Blomman är så vacker. Det var länge sen jag kände mig så fri och lycklig. Jag säger Tack till alla mina fina och omtänksamma kollegor som med stort mod lyssnar in all smärta, stöttar och tröstar. Jag har fått så många kramar att jag inte längre kan räkna dem och det bästa av allt är att man gråter med mig, inte bredvid mig.

En glädjens dag

Under morgontimmarna hade jag just berättat för min chef om gårdagens fasansfulla besök när plötsligt min kirurgläkare ringer till mig. Rent eftertänksamt hade hon kommit på bättre tankar.

Hon ville först berätta att hon ändrat sig angånget min önskan om att få röntga mina lungor. Hon skickar remiss idag för CT Thorax och buk som ska ske inom två veckor. Sen en aktiv planering från hennes sida. Min kära kollega ska ta blodprover utifrån remiss som skickas idag, dessutom BT kontroll x 3 för att primärvårdens läkare ev ska hinna sätta in BT behandling innan operation.

Jag kände att min misstro började vända. Hon frågade vänligt om jag funderade på något sen igår. Hon gav mig tid. En befriande känsla. Sen ringde min make och berättade att läkaren ringt och sökt mig. Han hade då uttryckt att jag var besviken på mitt första läkarbesök igår. Hon svarade då att hon ringde för att tala med mig om de önskemål jag hade igår. Jag blir alltid glad då människor omprövar sina dåliga beslut för att komma på rätt spår igen.

Hon erbjöd sig även kontakta patologen för att få svaret på vad tumören reagerar på. Hon lovade ringa mig under eftermiddagen. Operationstiden förklarade hon att det sköter deras kordinatorer men att de kanske vore möjligt vecka 21. Vi avslutade samtalet och min tro på sjukvården började återvända.

Sen ringde distriktsköterskan från vårdcentralen och genast började vi planera hur BT kontrollerna kan tas av min kollega. Telefontid med läkare planeras 140513 för ev besättning av BT medicin som även behöver utvärderas efter ett par dagar.

Min omtänksamma och fina kollega tog BT idag och det var inte 160/110 längre. Det var 135/85. Strålande bättre! Härligt! Sen förflöt dagen och den lille bonussonens släntrade sen lyckligt in efter ha gjort sin fjärde praktikdag på Hägglunds. Väl i bilen på väg till maken ringer läkaren igen och meddelar att jag får operera mig den 23 maj. Hon skriver också om remissen för CT Thorax/Buk så att den ska ske inom en vecka. Känner att bitar faller på plats och att jag börjar blir glad.

En rosa tant eller en förbannad kvinna som kämpar för att överleva

Som jag väntat på denna dag där jag äntligen skulle träffa min läkare för första gången efter att jag begärt att få mitt cancerbesked via telefonen av bröstsjuksköterska efter min mammografi med provtagning den 23/4. Med ett växande hopp om som jag nu har glömt åkte vi till kirurgmottagningen i Sundsvall. 

Ganska snabbt kom bröstsjuksköterska och hämtade in oss. En kvinnlig kirurg presenterade sig. Hon ville träffa mig för att undersöka bröstet och tumörens storlek för att besluta om den ska opereras först eller om cytostatika ska påbörjas först. Med några korta ord konstaterade hon att jag har fått mitt cancerbesked. Hon nämnde även något om att den metastas man hittat i lymfkörtel inte behöver vara en lymfkörtel utan det kan vara en till tumör Hon försvann en stund och kom tillbaka med en kvinnlig onkolog som också undersökte mitt bröst. De två beslutade sig för att operera först och onkologen ville argumentera för och emot detta men för en novis som jag så spelar det ingen roll då man inte vet vad man har att förlora. 

Sen ett kort samtal av kirurgen att de i nuläget inte kan förklara vad det är för slags tumör, om jag har metastaser i kroppen, vilken prognos det är, om cancern vuxit in i stödjevävnad. Frågetecknen började hopa sig och larmklockor i huvudet började signalera att de som stod framför mig upplevdes rädda och inte riktigt vågade säga vad de tänkte. Allt detta för att inte skrämmas. Jag försökte vara övertydlig och mena på att det är bättre man talar klarspråk med mig eftersom något annat inte går att ta in. 

Kirurgen informerade snabbt att operationen kommer att ske om 2-4 veckor och att jag kommer att kallas per brev. Därefter följer en ny väntan där bortopererad tumör och lymfkörtlar ska undersökas för att man ska kunna fastställa vad detta handlar om. Denna väntan tar ca 6-8 veckor och då börja det vara i slutet av juli eller början på augusti. Under denna väntan kan inga förklaringar ges eller förslag på behandling. Men helt klart kommer en serie med cytostatika att ges och den vara ca 4,5 månad. Då har vi slutet av december. 

Dock försökte hon övertyga mig att jag kommer att överleva. Hon garanterade minst 5 år. Min undran om att inte överleva upplevdes onödig att ta upp. Jag var äntligen inom sjukvården och deras arbete på kirurgen handlar om att hålla mig levande. Min tilltro och det hopp jag haft började snabbt sina. Kirurgen som gjort sitt allra bästa lämnade oss och bröstsjuksköterskan tog över. 

Saken blev bara värre. Jag kan inte förklara vad som inte blev bra men jag kände att de höll inte med om att jag är sjuk. Bröstsjuksköterskan pratade och förklarade hur operationen går till väga. Hon berättade om cytostatikabehandling. Hon avslutade alla hemskeheter med att det kommer att gå bra. Att sjukvården kan detta. Att forskningen har gått framåt. I mitt inre började en inre oro gnaga att det hon sitter och säger är att de kan sitt jobb mycket bra men att se den lilla individen med sina sår, komplikationer och men för livet existerade inte. Det är något som man skapar back upp för genom att ge råd till patienten hur denne ska ta hand om sitt eget lidande och det som uppstår efter hemkomst.

Jag anar att hon såg på mig att jag tittade rakt igenom henne. Att jag inte litade på henne. Hon tyckte säkert att jag var en negativ människa som inte kunde se det positiva och som var orolig i onödan. Redan där, precis där och precis som man så väl själv känner igen från sina egna misstag inom sjukvården när något inte blir bra så skulle hon men som hon inte orkade backat och lyssnat in vad det var jag frågade om. Det är inte varje dag man får ett cancerbesked och det är inte varje dag som man åker till en läkare för det för att få förklarat sin bröstcancer med orden att det kommer att gå bra. 

Vi tackade för oss. Åkte hem till en tomhet större än helvetet, Det är inte lönt att gråta. Det finns massor med människor som har det värre. Det är inte lönt att hoppas om de hittar en lungcancer i augusti som de kommer att ha massor av förklaringar att ge om att de gjort allt vad de kunnat för då vet jag att jag kommer att bli tokig om jag inte förberett mig. Det är inte lönt att försöka hitta de millimeter stora positiva effekter som operation och cytostatika kan ge om man inte kan lyfta de milslånga komplikationer som kommer med säkerhet att finnas för att försöka bygga upp en tro om att det kommer kanske att gå bra. 

Mitt ansikte börjar se ut som en skär, plufsig, söndergråten, grimaserande tant som åldras ett halvår per dag sen denna gräsliga resa startade. Jag känner mig tom men ändå förbannad. Kirurgen kan erbjuda bra behandlingar men frågan är om någon förstått att jag kämpar med att överleva. Inte ett blodprov har tagits under resans gång, inte ens en lungröntgen är aktuell än förrän man vet vad det handlar om, ingenting har hänt mer än att man konstaterat att jag har malign tumör med metastas eller två tumörer, skyhögt BT och det är maj månad 2014. Med denna vetskap och i denna takt vet jag inte om jag ska våga lita på dem som påstår sig ha kunskapen. Men tyvärr finns inga andra val. Vilken mardröm. 

Hoppet har börjat spira

I telefon meddelade syster Britta idag att lymfkörtelprov visar på metastas i den ena förstorade lymfkörteln. Kan det bli värre? Istället infinner sig ett inre lugn. Imorgon är det äntligen dags för mitt första läkarbesök sen cancer konstaterats. Det har varit en lång väntan sen första besök på vårdcentralen den 18 mars då remiss skickades till Mammografienheten dit jag fick komma 23 april. Kan inte förstå att det kan ta sån tid. 

Min kära kollega har även hon fått utstå mina tunga besked och uppleva min skräck. Hon har gjort de med mod. Hon är en tapper hjälte. Min chef rustar för att säkra upp verksamheten med personal då det är oklart om hur arbetsför jag kommer att vara. Pappa med sin Alzheimer sjukdom har blivit bortglömd i detta kaos. Familjen nedmonterar sommarens drömmar och de små som jag har till låns har kommit närmare. Min make och jag är utmattade av allt elände och mina dialoger om vad som händer om man ska dö. Just nu befinner vi oss i ett vacum mellan vårt tidigare liv och det som komma skall. 

Syster Britta pratar om ev cytostatika behandling innan operation. Det innebär hej då till hår, ögonbryn, ögonfransar och kroppshår som sen kommer tillbaka. Jag blir en tant med gamla kalsonger på huvudet. Någon peruk tänker jag inte ge mig på. Mössa är ok. Allt har sin tid. Jag ser fram emot att få träffa en kunnig människa imorgon som kan förklara vad som händer, vilken behandling som ska ges, hur livet kommer att bli, beätta om prognos, ge statistik, delge forskning och jag kommer att suga i mig som en svamp. 

Ett litet halmstrå

Imorgon, tidigast eftermiddag ska eventuellt nästa svar från lymfkörtlar komma. En gnutta hopp finns att de inte ska innehålla metastaser. Utgångsläget blir så mycket enklare att starta ifrån. Jag vill leva och jag har inte levt klart än. I natt ber jag till högre makter att hjälpa mig. Ingen skulle vara tacksammare än jag om jag fick den chansen.

Att hitta tillbaka till sitt inre lugn

Hade trots allt en bra dag mellan tårarna igår och har sovit utan panik i natt. Det är jag oerhört tacksam för. Det är svårt att inte fastna i grubblerier.

 Igår bar jag träd tillsammans med lilla finpojken sen krattade jag ett antal timmar. Utmattad och badande i svett inser jag hur viktigt det är med fysisk aktivitet. Kroppen vaknar till liv, tankarna skingras och harmonin smyger sig in.

Ett ögonblick av ren skär dödsångest

Vaknade i panik tidigt på morgontimmarna. Klockan visade 3.30. Hade ren skär dödsångest och jag tror aldrig jag prövat liknande. Grät floder och försökte hitta mig själv någonstans i detta kaos. Men hittade inte ens ett halmstrå att gripa tag i.

Min stackars älskade man ska se detta. Vem vill skada sin älskade genom att ösa lidande omkring sig. Han kämpar också han för att överleva detta kaos. Vi båda två kämpar för att få fortsätta leva tillsammans. Av utmattning så kröp jag in i mins mans älskade varma hud och somnade till slut ifrån allt. Tyvärr har jag varit ledig för många dagar som gör att tankarna får fritt spelrum. Behöver aktiveras och behöver vara på mitt arbete. 

Att inte skada det vackraste vi har

Ikväll var det dags att börja informera övriga familjen som direkt och indirekt påverkas av den framtid som jag ska möta och få in i vår vardag.. Hur säger man till en 13 och 14 åring att man kanske ska dö och att vår semester som börjar 16 juni med en 2 veckors resa till Turkiet som är enormt efterlängtad av mina bonus tonåringar inte blir av för att det växer en malign tumör i mitt bröst.

Funderade hela vägen ned till Hälsingland på hur detta skulle uttryckas. Hittade inga ord. Väl framme så blev det svårare och svårare. Grubblade länge men insåg att det går inte vänta då resan måste avbeställas. Något som de små behöver tid för att ta in eftersom det längtat så.

Plötsligt kom de smärtsamma orden. Förklarade hela händelseförloppet. Visade bröstet. Berättade om tänkbara behandlingar. Ville inte göra dem rädda. Och till slut kom det om sommaren. Jag har lämnat öppet för alla frågor och förberett dem på att det kommer tårar då och då men att de inte ska vara rädda. Tårar behöver komma ut när man är ledsen. Barn är kloka och det går många fler tåg.

Jag har invasiv lobulär cancer

Min mardröm är besannad. Lymfkörtelprover är inte klara än så det är oklart om jag har metastaser. Jag tappar därmed rätten till min kropp och jag förlorar min frihet. Döden har knackat på min dörr. Jag känner mig orkeslös. Min beslutsamhet och drivkraft sinar.

Förlamande och smärtsam väntan

Igår ramlade det in ett brev från Västernorrlands läns Landsting som meddelade att jag ska träffa en läkare på kururgmottagningen i Sundsvall 7 maj. Blir fundersam på om de har fått provsvar men inte meddelat mig. Idag är det första maj. Det är en röd dag. Jag kan inte ringa dit idag och fråga. Men imorgon kommer jag att ringa om jag inget hört innan kl 9. Väntan är olidlig.