Jag kanske ska dö

Den frågeställningen lurar bakom alla hörn, varje dag och varje minut sen den hemska dagen. Ikväll så gråter jag och frågar min make var jag ska begravas och var han ska begravas. Om jag dör nu så kan han hinna leva i ett nytt förhållande i minst 50 år. Hon vill väl inte att han ska begravas med mig då? Detta är en mycket komplicerad fråga. Då undrar alla måste vi begravas vid varandra? Då är min fråga vill man inte det?

Horse

Föreslog att min make skulle göra samma sak som i filmen Horse så att vi kan ha motiverad träning tillsammans och eftersom han har starkare muskler än jag är det inte mer rättvist att hans bägge bröstmuskler får delta. Förlåt, en mycket dum önskan och tanke. Jag älskar min make och den omsorg han ger mig.

Vi sitter ikväll i varandras tystnad ute och det är 18 grader, grillen eldar tre björkträn för att hålla ovanligt mycket knott borta , hönsen har somnat i Agdas gamla fina hönshus och ros'e vinet smakar ypperligt.

En vecka med små framsteg dagligen

Förra tisdagen var första dagen som jag började känna att krafterna började komma tillbaka. En underbar känsla. Dock var svullnaden och smärtan som värst då. Sjukgymnasten ville att kirurgen skulle titta på området för bedömning om tappning skulle göras men jag avstod. Dag för dag har sen svullnaden minskat. Jag har hunnit arbeta en hel dag innan semestern började igår. Igår var första dagen som jag upplevde mig vara utan ett bröst. Området har blivit platt. Fantastiskt! Smärtan finna ändå kvar och övningarna jag fått handlar om att stretscha ut området som dragit ihop sig enormt. Musklerna som sitter under området håller armen och axelleden i ett järngrepp. Muskelfästen är som fiolsträngar. Jag tränar och står i med små framsteg dagligen. Det är sommar och semester så livet tre sig enkelt. Vi känner oss lyckliga.

Än har inte svullnaden visat tecken på att sluta svälla

Åter haft en tung dag. Kände redan på morgonen att svullnaden vilade mot hakan när jag vaknade. Svullnaden börjar vid nyckelbenet och har format ett gigantiskt bröst som går in under armhålan ut mot ryggen. Området är hårt och huden utspänd så det gör ont men inte varaktigt rött och jag är inte febersjuk. Dock matt av att inte kunna röra mig som jag normalt gjort. Armen går det inte göra någonting med. Inte ens träna. Det har gått 16 dygn.

Stöd och kunskap lugnar en orolig själ och den fysiska smärtan

Operationsområdet började svälla ca 5 dygn efter op och har blivit större för varje dag som ökar. Svullnaden ger smärta och förhindrar rörelser ovanför axelhöjd. Det är totalt omöjligt att lyfta armen. Bulan under armhålan som gnider mot insida överarm vars hud blivit överkänslig kan göra en galen. Under helgen, framförallt på lördag var  jag desperat då svullnaden var så står och sprängde ut huden så mycket att jag fått flera bristningar. Försökte skärpa mig och avvaktade en timma i taget. En timma blev flera timmar och ny dag kom. Jag klarade det! Sökte ansvarig sjukgymnast innan helgen på klämdagen men hon var tyvärr ledig. Återkom till henne igår och fick tid. Kontaktade även bröstsjuksköterska för att reda ut en massa frågetecken. Det var ssk Britt som svarade. Hon plockade genast ned på jorden nivå och med klokhet skulle hon gå igenom allt material och återkomma innan dagen slut.

Kom till en erfaren sjukgymnast som behandlat många bröstcanceropererade patienter. Hon berättade att svullnaden är mycket stor och som jag trott går den ut på ryggen. Samtidigt är den inte stenhård, ärret är fint, området har normal färg, den är väldigt varm men att det är som det ska vara då det pågår en inflammatorisk process i området, jag är inte sjuk eller febersjuk. Dessa goda tecken föranleder inte en tappning. Så länge det går att undvika en tappning så är det bra för att kroppen har en benägenhet att fylla upp området igen. Tappning triggar igång påfyllnad. Vätskan består till största del av lymfa. Har ca 3-4 dl i området och en del kan han upp till en liter eller mer. Vid tappning ökar infektionsrisken markant. 

Sjukgymnast Gunilla trollade bort mina smärtor genom att mjukt arbeta med armen som hon fick ut i 90 grader från kroppen. Har en muskelsträng som är stenhård i armhålan och som krampar direkt armen sträcks ut. Genom att försiktigt förskjuta den så fick hon ut armen och hon lärde mig hur jag ska göra. Att få amen ovanför axelhöjd ska vi avvakta med fram till nästa vecka då svullnad ställer till det. Sen lärde hon mig ytlig lymfmassage med specifika riktningar beroende på var i området vi var. Hon lärde mig cirkulationspress och jag kände direkt lindring. Det var med lätta steg som jag 
gick därifrån. 

Bröstsjuksköterska Britt ringde som hon lovade. Hon beklagade alla konstigheter som skett på vägen. Hon gick igenom vad som hänt och bad om ursäkt för läkarens klantighet att inte ha informerat om total axillarutrymning förrän dagen innan operation. Hon pratade framtid och hur svaret från patolog är så viktigt för att fortsatt behandling ska ta vid. Hon pratade även om strålning och eventuellt tablett behandling. Strålning är jag helt emot. Jag vill inte bli strålad på hjärtsidan och jag vill inte dö i hjärtproblem som orsakats av strålningsskador. Britt försökte ändå förklara att dessa skador uppkommer inte längre då metoden är förfinad. Jag vet inte vad jag ska tro. Dock är inte strålning planerad ännu och om den ska ges så sker det först efter cytostatikabehandling. 

Det kan vara det svåraste svaren man har kvar att få då tumörens storlek, aggressivitet och spridningsrisk ska informeras om vid ett nytt läkarbesök. Britt har som plåster på såren ringt till patologen och begärt att få ett snabbare svar då väntan har varit lång sen 18 mars. Patologen har lovat att påskynda svaret. Jag har i fall börjat leta Brahma höns för jag saknar min Agda så och jag har kanske har fått napp i Ljusdal. 

Efter nio dygn, ett nytt bröst, en limpa

Det har varit en tuff gårdag med rejäl svullnad nedanför armhålan och bröstparti. Har egentligen fått ett nytt bröst som ser ut som en limpa. En gungande limpa. Då det är helg finns det egentligen ingen som kan svara på om det är farligt att vänta. Minns att bröstsjuksköterskan sa att jag skuför tappning om området blev hårt som en tennisboll. Området är sprängfullt med stram hud och jag har börjat få bristningar i huden men bröstet är inte stenhårt. Svullnaden gör att det inte går träna armen och det klämmer på blodkärl och nerver som ger en molande smärta att något är fel. Har till slut somnat ifrån mitt tycka synd om mig själv. Beroende hur man ligger så hänger vätskan med. Den når upp till nyckelbenet. Idag när jag vaknar kan jag tycka att stramheten minskat aningens.