Visa mig respekt, annars får du gå

Skrattande lekte dom i livets dans.
Vägde och blötte.
Det fanns inga hinder.
I deras hjärtan bubblade kärlek och längtan.
Tills den dagen han sa.
- Du duger inte om du inte kan visa mig respekt.
Iskallt lyssnade hon på orden.
- Det är klart att jag kan, sa hon frågandes.
Sen tog hon dom tankarna med sig eftersom han planterat dom i hennes huvud.
Sakta började den spontana glädjen bytas ut.
Det var inte en vanlig respekt han menade.
Det var en respekt hon aldrig hört talas om.
Den var så ny för henne att hon förstod den inte.
Så såddes fröet tvivel när hon inte längre kunde vara naturlig.
Med tvivlet kom anklagelserna.
Och kravet på att visa respekt gjorde att något inombords sakta började dö.
Hon kunde inte längre leva upp till hans förväntningar.
Besvikelsen på sig själv blev enorm.
Skulle hon kunna leva bredvid sina rädslor?
Möta det som är allra viktigast för honom.
Och säga.
- Självklart jag förstår att du inte vill såra någon.
Jag backar och lämnar utrymme för er.
I flykten hon missade det relevanta.
Att dom älskar varandra och att hon förstorat upp ordet betydelse.
Hon tappade sig själv för en stund.
Efteråt kunde hon säga vilken tur att hon tog sitt förnuft till fånga.
Och insåg vad hon höll på att förlora.
Nu leker dom i livets dans igen.
Om han fortfarande vill.