Säger adjö till ett fantastiskt 2007 och välkomnar 2008

Summerar ett underbart 2007 som blev en resa i växt


Sorgen kommer sällan ensam. Så var det då. En efter en försvann. Det gamla invanda förändrades och någonting nytt började. Ingen kan någonsin förstå hur hård du var januari i den bitande kylan. Vem kunde veta att det skulle bli så. Du sjönk till ingenting men vår vänskap fortsatte trots allt. Jag minns ett ögonblick av en skånepåg som skänkte sitt hopp. Du blev en riktig vän då och kommer alltid att vara det. Ibland undrar jag om du minns hur jag skottade snö och du med dina barn, ditt strykande och matlagning försökte ha en dialog.

Sen ramlade oförberedda saker in. Överflödiga, utmanande, vansinniga upplevelser med ett stänk av diplomati. Vem minns inte hur benen styrde mot samma stad om och om igen. Jag började minnas en tid för länge sen, som jag glömt under åren, kvinnan vaknade till liv igen, lusten att våga se sig omkring.

Då började jag ett nytt kapitel i mitt liv, jag fyllde sakta bladen. Hemma, Uppsala, Stockholm och Västerbotten.. Spännande möten, broar byggdes, vänskapsband för livet. Sen kom en tid av ett irrande i glädjeskutt, utmaningar och ett försök att stå på egna ben. Någonstans visste jag att jag skulle lyckas och jag lyckades. Allting blev så annorlunda. Mina val var bara mina val och jag tänkte stanna så.

Under hela våren kom nya möjligheter, sinnena vaknade, blev vidöppna, en underbar känsla, ingenting var längre omöjligt. Det var länge sen sinnena var med hela tiden, alla sinnen. En karusell av studier, resande, arbete i massor, upptäckter, upplevelser. Även lugnet kom som jag saknat en tid. Det lugn jag hade för någon månad sen som bara försvann i och med att orden uttalades kom tillbaka. Jag tog itu med det som var viktigt. Jag hade så mycket omkring mig att mer behövde jag inte. Jag värderade livet och dess möjligheter på ett annat plan. Det retade dig. Men du kom inte åt mig med dina frågor. Du var dessutom för trött och upptagen för att göra det.

Du sköna maj, månaden då många saker skulle slutföras inför sommaren. Då trädgården vaknade med stormsteg. Skulle jag göra som alla andra år? Jag bestämde mig för NEJ då sommaren stod för dörren. Då allt bara var så fantastiskt. Jag struntade i att förbereda trädgården som jag alltid gjort, det tog emot, det var första året jag skulle göra det själv, lusten var som bortblåst. Då ramlade du in från ingenstans, med ditt ego och jag reste min väg. I tusen stjärnor och en natt fanns du ändå, fast du inte var där. Jag minns ditt leende, våra ord. En vidunderlig kväll, långt bort, någon annanstans, ett möte. Hann bara hem så begav mig iväg igen på en längre resa. Var bara tvungen. Men det var som att vara hemma ändå. En välbekant miljö. Varje dag var bara så skön, så avkopplande, så fri. Jag funderade på mötet och glömde dig inte.

Sen kom jag hem igen. Alla andra dagar under hela sommaren var bara så roliga. Sol, vind och vatten, arbete eller ledighet. Hela tiden något nytt. Jag vaknade på mornarna med nya ideer varje dag. Sen blev det hoj då och då, lite bus, men mer än så var det inte. En flykt bort från alla krav för att hämta kraft. Sen krockade vi en kväll i juli och minns tanken. Jag gick min väg för känslan sa akta dig.

Under hösten försvann den sista hemifrån, för att studera långt upp i norr, fem långa år. Din beslutsamhet beundrar jag. Dom små fyrbenta satt utanför din dörr och vänta och vänta. Jag hade massor att stå i både hemma och på arbetet. Förberedelser hit och dit. Nya utmaningar och uppgifter innebar mer tid på jobbet. Ett ökat resande. Nya kollegor och spännande möten. Firade din födelsedag. Du blev faktiskt glad. Men som vanligt i din lilla värld.

Snön la sig tidigt denna höst, någon gång i mitten av oktober. Av nyfikenhet så kom du in i bilden igen. I en gård med herrar långt bort i stearinljusets sken fanns du plötsligt för att våra vägar strax skulle skiljas igen. Tack vare dig började min blogg som är det roligaste jag gjort på länge. Bloggandet hoppas jag utmynnar i något nytt. Kanske i ett aktivt skrivande i annan form.

Sen gick det en tid och jag insåg att jag virvlat in mig i ett nät av trådar som jag inte kunde förklara. För du kom och blev viktig, som fångade mitt intresse eller var det tvärtom, dag efter dag, vecka efter vecka, som gjorde det värt mödan att fortsätta vara nyfiken, som bara fanns trots att jag inga val hade gjort. Den resan var värt alltihopa. En vacker, utmanande tid med massor av dagar med glädje och längtan, men som grusades sönder. Jag hittade det enkla, som hade allt, eller var det du som hittade mig. Den kombinationen är en del av min filosofi. Förutsättningarna var vi nog ganska överens om. Varje dag en ny historia, som fick ett tvärt slut och anledningen tror jag ingen vet.

Denna nyårsafton sa jag nej tack till allt. Jag behövde en stund för mig själv. Att stå där ute ensamen i mörkret vid tolvslaget och minnas tillbaka till så mycket fantastiskt i livet men också att se framåt. Himlen var inte stjärnklar denna natt. Jag saknade det för jag hade velat prata med stjärnorna. Fyrverkerierna var vackra som vanligt och alla djur rädda. Tack min vän för att du gjorde mig sällskap ikväll. Vi båda var i stillhet långt ifrån varandra men ändå så nära. Vänner fanns ändå gott både i mobilen och i sms, den ene galnare än den andre.. om ni missat det kan jag bara påminna om alla fina karaoke inspelningar ni skickade så där vid 4 tiden. Fnissade kan jag säga..
Skänker en tanke till er alla i norr och söder och ni alla runt omkring mig. Kramar om, hårt!
Till dig söta, må du vara rädd om dig!
Till dig ansvarsfulla, försök ta en dag i taget.
Till dig där ute, var rädd om dig!

Jag summerar detta år 2007 som ett av alla de fantastiska år som jag ännu en gång fått uppleva.

Har jag lärt mig något av allt som hänt? Javisst!
Livet förändras och det är något man aldrig kan påverka.
Men om man själv vet att man gjort sitt allra bästa så är hjärtat rent.
Människor kommer och går, livet är föränderligt, det är bara dig själv du har. Så vad kan jag säga?
Ensam är stark, nej! eller jo!
Att våga innebär att man är sårbar.
Vågar man inte vinner man inget.
Tron på dualiteten är fortfarande stark.
Jag har fortfarande hur många drömmar som helst kvar.
För störst av allt är kärleken, den som ger lusten till livet, den som bär mellan eld och vatten. Men den kan se ut på så många olika sätt.

Gäspar, lägger en pinne i brasan, stoppar in en snus, dricker upp det sista av min skumpa.

Säger god natt.