Det var hans första

Aldrig någonsin
hade han fått en dikt
det var hans första
var den om en katt
kanske oförståelig

han lästa den
lyssnade inte inåt
det gjorde hon
med gråten
sprang hon

ödet spelade
vaknade i honom
hon med sin ödmjukhet
omfamnade tiden
som stannat

i knarrande golv
darrande förnimmelser
som ett eko
av en svunnen tid
men så äkta

ur det grå landskapet
de båda tittar ut
färgerna återvänder
de firar
sin medvetenhet

dom har kommit långt