Jag lämnar dig åter

Tåren rinner sakta nedför kinden
klumpen i halsen är stor
varför känns min förlust så stor
hur kan man sätta ord på en längtan
hur vet man att man saknar

jag kan se för jag har sett dina pärlemor ögon
jag kan känna för att jag har känt din hud
det var vår, det fanns hopp i luften, gräset var grönt
då orden strömmade fram
ord som berörde

långt där inne finns minnen av något underbart vackert
något som följt mig så länge
möten som inte blev som dom skulle bli
tiden har stannat
i knarrande trägolv

längtan gavs upp
en kort stund
men inte för att du var glömd
det var något nytt, ett ögonblick, som abrupt dog
sen kom längtan efter dig starkare än någonsin

tiden har rusat i historiska gränder
men utan att förstå hur det gick till
har jag stått där och funderat
jag vet inte varför våra vägar korsades en dag
jag har aldrig frågat vad jag betyder för dig

du är något som träffade rakt in i min själ
som varje dag gett mig en längtan
alltid gjort mig så glad
i din närvaro har jag vilat min själ i din
i din frånvaro likaså, jag har blundat och fått ro

när din frånvaro varit lång
har min oro gnagt i mig
oron över vad som händer med dig
som mina tankar vandrat till varje dag
jag har undrat hur du mår

jag har skådat din själ och jag har varit stum
din individualism har slagit allt jag mött tidigare
du är en dyrbar gåva
när man inte längre kan skilja på kärlek eller smärta
när man inte vetat om man har gjort rätt eller fel

när man stänger sin dörrar hårt men som genast öppnas upp igen
då själen säger ett och då förståndet ett annat
i en villkorslös kärlek som bara finns
den resan var en resa i djup vänskap
då två människor kan prata utan ord

då två söker varandras värme för att bara vara
men som aldrig var meningen
alltings början
eller alltings slut
det smärtar att säga det

du försvann för att söka dina drömmar
du kom hem med dom förverkligade
men det dröjde länge innan jag förstod
för jag ville inte förstå
jag ville inte fråga, för jag visste redan

du har alltid varit en gåta med två sidor
den ena tyst och oåtkomlig
den andra så obeskrivlig god
min själ gråter för jag vet
att jag måste lämna dig åter

jag måste inse att du är på rätt väg
det jag ser är något underbart som jag så väl önskar dig
det jag ser är du och jag ser att du är lycklig
det jag känner är stort men jag vet att jag måste lämna dig åter
men jag undrar om du någonsin lämnar min boning

jag undrar om jag någonsin glömmer
och frågan på varför det får jag inga svar på
att stanna här och nu utan att göra det allra sista
som jag så länge hade väntat på att få visa dig
kanske är lika bra, att stanna innan alla frågor är besvarade

tåren rinner sakta nedför kinden
den är smärtsam och befriande
vi klev av på samma station
min resa, din resa, nu mot okända mål
jag lämnar dig åter där du hör hemma

det här blir din stora resa
jag har redan gjort min
den resa du ska växa i och skapa ringar på vattnet med
den du ska mogna i
som ger dig allt du drömt om

snart ska jag göra den sista resan
sen sista satsningen där jag kommer att ge allt
det kommer att bli den friaste
den klokaste
den mest modigaste

medan vi reser ska jag tänka på dig
som den modigaste människa jag någonsin träffat
den största men kanske den mest räddaste
därav din slående individualism
jag lämnar dig åter älskade vän

och jag kommer alltid att finnas kvar hos dig