När livet plötsligt började gå fort

Det tog mig en tid efter den 11 maj att lära mig att allt som skulle ske skulle ske via cykel. Hjärnan fick omarbeta allt som har med planering att göra. Tiden blev plötsligt en del av min lunk, en vän, en riktig god vän. Normalt är tiden något jag alltid brottas med och mot, har alltid gjort och kommer alltid att göra. För har man tränat i 46 år och aldrig kunnat se ett resultat på bättring då ligger det utanför ens kontroll.

Sonen och jag begav oss i bilen igår, nästan som på en pilgrimsfärd så viktig var den eftersom den inte gick att utföra på cykel i vårat nuvarande samhälle. Vi åkte genom stad och land och allting löste sig sakta men säkert som det var tänkt. Men det jag slogs av var att allt gick så fort så att jag nästan tappade konceptet för min hjärna hann inte med. Jag blev totalt matt efter den resan.

Men insåg också att jag slitit hårt sista 5 dygnen med all cykling utan återhämtning, all väntan i alla busskurer efter nya sommartidtabellen som jag totalt hade missat i min planering, nattvak, 3-4,5 timmes sömn per dag, dålig nutrition, för att sen cykla vidare igen. Så igår kväll gick jag levande död i säng och sov som en medvetslös hela natten.

Men jag kan lova det är oerhört mycket jobbigare att åka bil och göra sina ärenden än att cykla och utföra dom. Hjärnan blir matt av vårat snabba konsumtionssamhälle, alla intryck man inte ens hinner sortera. När man istället kan använda sin fysik, cykla, vandra, springa; prata med kossa mu, busschauffören, pippi fåglarna, okända och kända människor; planera och bestämma över tid och rum, vilka intryck man vill ta in, om man vill bli blöt eller vara torr, varm eller kall; ja då är livet dyrbart och underbart.

Då och då behöver man uppleva det ..