fredag 29 augusti 2014
Insnöad i skallen och överallt!
Äntligen fredag och min man kommr ikväll. Jag har totalt snöat in både fysiskt och psykiskt denna vecka. När bären i trädgården var slut så tappade jag min drivkraft som var så berikande mig. Det har bara blivit helt stopp. Cytostatikan för mig in i en dvala. Jag ser fram emot att vi i helgen ska vi hjälpas åt med alla äpplen. Då ska det bli must och äppelmos. Jag vill inte fastna i mig själv men tröttheten tär på en. Jag avskyr det. Jag vill leva!!
Jag kan när som helst gå och hälsa på människor. Jag har alla oljefärger och dukar framför mig, det är bara att börja. Jag försöker läsa en bok. Jag kan fotografera. Jag kan plocka svamp. Jag har mina höns och katter i en underbar trädgård. Det finns kläder då det är kallt. Jag har en bil och kan åka vart jag vill. Datorn är fullproppad med filmer. Men så kommer det där som säger i mitt inre, jag förmår inte och så blir jag sittande. Att jag inte har nött ut arslet än!! Jag har inte ens ont i ryggen av all inaktivitet.
Jag kan när som helst gå och hälsa på människor. Jag har alla oljefärger och dukar framför mig, det är bara att börja. Jag försöker läsa en bok. Jag kan fotografera. Jag kan plocka svamp. Jag har mina höns och katter i en underbar trädgård. Det finns kläder då det är kallt. Jag har en bil och kan åka vart jag vill. Datorn är fullproppad med filmer. Men så kommer det där som säger i mitt inre, jag förmår inte och så blir jag sittande. Att jag inte har nött ut arslet än!! Jag har inte ens ont i ryggen av all inaktivitet.
torsdag 28 augusti 2014
Tårarna rinner igen och jag blir påmind om hur fort det kan vända
Läser detta på facebook och jag grips självklart av panik igen ..
Hej vänner! Det florerar återigen ett kedjemail på fb ang att stödja kampen mot bröstcancer genom att sätta ett hjärta i sin status. Lite "hemligt" så där, killarna får ju inte fatta. Eller som det står "i solidaritet" oss kvinnor emellan. Men hallå? Är vi nio år eller?
Som sjuksköterska på onkologen (onkologi är läran om cancer) så har jag dagligen hand om minst en patient med spridd bröstcancer. En skitsjukdom som gärna tar mödrar fr sina barn, sina makar och sina vänner för tidigt. I värsta fall så håller sig bröstcancern borta i ett par år och kommer sen tillbaka med full kraft. Bröstcancer metastaserar gärna till hjärnan så på slutet är patienten oftast inte sig själv längre. Inte sällan dör man i svår andnöd med massiv ångest.
Jag skulle vilja att det INTE är "*tihi* nu ska inte killarna få veta -hemligt", sjukdomen drabbar fruar, fickvänner, sambos och döttrar och bör därför vara en solidaritetsgrej människor emellan. Dessutom blir INTE EN ENDA cancerpatient hjälpt av att du sätter ett hjärta på din status.
Majoriteten av medicinsk forskning i Sverige rullar främst med hjälp av donerade pengar, vill du vara solidarisk så sluta tramsa och sätt in pengarna här i stället: www.cancerfonden.se
Som sjuksköterska på onkologen (onkologi är läran om cancer) så har jag dagligen hand om minst en patient med spridd bröstcancer. En skitsjukdom som gärna tar mödrar fr sina barn, sina makar och sina vänner för tidigt. I värsta fall så håller sig bröstcancern borta i ett par år och kommer sen tillbaka med full kraft. Bröstcancer metastaserar gärna till hjärnan så på slutet är patienten oftast inte sig själv längre. Inte sällan dör man i svår andnöd med massiv ångest.
Jag skulle vilja att det INTE är "*tihi* nu ska inte killarna få veta -hemligt", sjukdomen drabbar fruar, fickvänner, sambos och döttrar och bör därför vara en solidaritetsgrej människor emellan. Dessutom blir INTE EN ENDA cancerpatient hjälpt av att du sätter ett hjärta på din status.
Majoriteten av medicinsk forskning i Sverige rullar främst med hjälp av donerade pengar, vill du vara solidarisk så sluta tramsa och sätt in pengarna här i stället: www.cancerfonden.se
onsdag 27 augusti 2014
Ett ljuvligt andrum och en stor gåva
Varit på en privat sittning hos Britt idag. Det är fem år sen jag var på en sittning hos henne och det är två veckor sen jag fick en fantastisk healing av henne. Det finns ett band inspelat från den sittningen för fem år sen som är helt makalöst sann. Det är egentligen ingen skillnad nu från förr i det budskap som kommer via Britt. Mamma finns runt om en och beskyddar med all sin kärlek. Sen finns det massor av godhjärtade själar som också följer mig på min livsresa. Morfar är närvarande och när jag hör henne tala de han vill säga så kommer barndomens underbara, varma minnen tillbaka.
Andarna skrattar åt mig för att jag är en stor tvivlare. Dom har roligt åt mig för att jag inte vågar tro på min förmåga. De säger att jag kopplar upp mig och att det är så nära att jag går hela vägen. Det kommer att komma av sig själv snart. Trots mitt ständiga tvivel så känner jag att det finns något riktigt stort. Det är en stor gåva. De säger också att jag försvinner in i meditation och kan vara frånvarande länge. Det är precis så för nu har jag hur mycket tid som helst att fundera och jag kan verkligen undra ibland var timmarna tagit vägen.
Jag känner mig så lycklig för att få uppleva detta. Jag hade nästan glömt bort allt i det brus som funnits runt om mig sen jag flyttat. Det blev en alldeles för stor och lång paus i den utveckling som jag påbörjade 2006. Nu tänker jag inte släppa detta. Jag låter det komma och jag tänker utvecklas i det. Jag finner en stor tröst i att ha det så. Healing behöver jag inte få av någon annan längre. Britt säger att jag har den förmågan sen länge tillbaka. Jag kan ge healing både till mig själv, mina djur och andra. Jag börjar förstå det. Men det har tagit lång tid för att börja förstå. Närmare 8 år. Min svåra uppgift är att lära mig att stänga av. Jag har en förmåga att vara där jag inte behöver vara och där jag inte bör vara jämt. Och jag behöver lära mig handskas med mina rädslor.
Britt arbetar delvis som medium och hon har gått hos Terry Ewans i många år. Hon har haft förmågan sen hon var liten. När jag hör henne berätta sina upplevelser som barn och vuxen så känner jag igen mig. Upplevelserna.är bekanta. Pusselbitar har kanske inte alla ramlat på plats men är på god väg.Varför fortsätta att söka något som redan finns? Tack moder jord för denna insikt. Tack för att jag får vara en del av detta. Tack för de beskydd som finns runt om mig. Tack för alla fjärilar som dansar omkring mig.
Nu förstår jag varför så många äldre människor dött i min närhet då jag arbetade i hemtjänsten och inom kommunen. Det är ganska många. Britt säger att via mig så blev övergången så enkel för de som kämpade emot. De blev trygga. Jag blev en kanal över till andra sidan. Det var en gammal dam som även denna gång kom och tackade för att hon fick den omsorg som hon behövde och att hon fick dö värdigt. Jag förstår det kanske, jag känner att min omsorg runt dessa människor varit helhjärtad och jag kände att de verkligen fick frid när de lämnade jordelivet.
Det är viktigt att komma ihåg att vi alla tror på något större men vad som sen är det rätta får står för var och en. Jag har min tro och jag respekterar din tro. Att vara ödmjuk inför livet och våra val är det viktigaste.Alla har förmågan med sin intuition fördjupa sig men alla kanske inte vill utveckla den. Så är det. Kanske jag har fått min chans åter nu när livet är så skört. Det gör en mer mottaglig. Jag är tacksam för detta. Jag har börjat min riktiga inre resa. Jag vill inte dö än för jag har så mycket kvar att ge. Jag har börjat med en bok från en kär vän. Jag sänder massor med kärlek till dig som läser detta.
Andarna skrattar åt mig för att jag är en stor tvivlare. Dom har roligt åt mig för att jag inte vågar tro på min förmåga. De säger att jag kopplar upp mig och att det är så nära att jag går hela vägen. Det kommer att komma av sig själv snart. Trots mitt ständiga tvivel så känner jag att det finns något riktigt stort. Det är en stor gåva. De säger också att jag försvinner in i meditation och kan vara frånvarande länge. Det är precis så för nu har jag hur mycket tid som helst att fundera och jag kan verkligen undra ibland var timmarna tagit vägen.
Jag känner mig så lycklig för att få uppleva detta. Jag hade nästan glömt bort allt i det brus som funnits runt om mig sen jag flyttat. Det blev en alldeles för stor och lång paus i den utveckling som jag påbörjade 2006. Nu tänker jag inte släppa detta. Jag låter det komma och jag tänker utvecklas i det. Jag finner en stor tröst i att ha det så. Healing behöver jag inte få av någon annan längre. Britt säger att jag har den förmågan sen länge tillbaka. Jag kan ge healing både till mig själv, mina djur och andra. Jag börjar förstå det. Men det har tagit lång tid för att börja förstå. Närmare 8 år. Min svåra uppgift är att lära mig att stänga av. Jag har en förmåga att vara där jag inte behöver vara och där jag inte bör vara jämt. Och jag behöver lära mig handskas med mina rädslor.
Britt arbetar delvis som medium och hon har gått hos Terry Ewans i många år. Hon har haft förmågan sen hon var liten. När jag hör henne berätta sina upplevelser som barn och vuxen så känner jag igen mig. Upplevelserna.är bekanta. Pusselbitar har kanske inte alla ramlat på plats men är på god väg.Varför fortsätta att söka något som redan finns? Tack moder jord för denna insikt. Tack för att jag får vara en del av detta. Tack för de beskydd som finns runt om mig. Tack för alla fjärilar som dansar omkring mig.
Nu förstår jag varför så många äldre människor dött i min närhet då jag arbetade i hemtjänsten och inom kommunen. Det är ganska många. Britt säger att via mig så blev övergången så enkel för de som kämpade emot. De blev trygga. Jag blev en kanal över till andra sidan. Det var en gammal dam som även denna gång kom och tackade för att hon fick den omsorg som hon behövde och att hon fick dö värdigt. Jag förstår det kanske, jag känner att min omsorg runt dessa människor varit helhjärtad och jag kände att de verkligen fick frid när de lämnade jordelivet.
Det är viktigt att komma ihåg att vi alla tror på något större men vad som sen är det rätta får står för var och en. Jag har min tro och jag respekterar din tro. Att vara ödmjuk inför livet och våra val är det viktigaste.Alla har förmågan med sin intuition fördjupa sig men alla kanske inte vill utveckla den. Så är det. Kanske jag har fått min chans åter nu när livet är så skört. Det gör en mer mottaglig. Jag är tacksam för detta. Jag har börjat min riktiga inre resa. Jag vill inte dö än för jag har så mycket kvar att ge. Jag har börjat med en bok från en kär vän. Jag sänder massor med kärlek till dig som läser detta.
Jag håller på att känslomässigt dö
Tre knapptryck, två knapprtyck och allt blir fel, backar och alltid likadant. Sociala medier. Ointressant egentligen. Strukturer suddas ut. Personligheten likaså. Är ett vandrande skal av tomhet. Ett expriment som alla med cancer får uppleva. Men någonstans där inne finns det något starkt som tar form.
söndag 24 augusti 2014
Dygn 10 på min andra cytostatikabehandling
Precis som föregående behandling ungefär samma tid började magen göra riktigt ont igår. Vaknade klockan 3.30 i morse och sen var det bara att springa akut på toa om och om igen.
Tror mig ha kommit på anledningen. När behandlingen startar så blir man oavsett om man vill eller inte förstoppad av alla läkemedel. Cortisonet gör att man äter med god aptit den första veckan. Sen försvinner detta. Det råd man fått om att börja med laxermedel ganska omgående glömmer jag bort. Sen när dessa läkemedel börjar gå ur kroppen så startar magen och det blir som värsta magsjukan.
Efter några timmars springande och rejält benklen kunde jag konstatera att jag överlevt även denna gång och att jag verkligen hatar det.
Trötthet, mjölksyra i armar och ben, trasig och skör hud, rodnader samt en stor benägenhet att bli stresskänslig kvarstår precis som tidigare. Själen tänker inte så myclet och det är bättre så. Jag tror att jag är ganska glad och bekymmersfri just nu.
Tror mig ha kommit på anledningen. När behandlingen startar så blir man oavsett om man vill eller inte förstoppad av alla läkemedel. Cortisonet gör att man äter med god aptit den första veckan. Sen försvinner detta. Det råd man fått om att börja med laxermedel ganska omgående glömmer jag bort. Sen när dessa läkemedel börjar gå ur kroppen så startar magen och det blir som värsta magsjukan.
Efter några timmars springande och rejält benklen kunde jag konstatera att jag överlevt även denna gång och att jag verkligen hatar det.
Trötthet, mjölksyra i armar och ben, trasig och skör hud, rodnader samt en stor benägenhet att bli stresskänslig kvarstår precis som tidigare. Själen tänker inte så myclet och det är bättre så. Jag tror att jag är ganska glad och bekymmersfri just nu.
fredag 22 augusti 2014
En underbar perukdag!
Det här är jag. Bara jag. Utan hår och med några fjun. Ganska kallt kan det vara.
Den här peruken var mest lik min gamla frisyr, dock mörkare. Ganska vardagsfin. Tycker jag ser ut som programledaren i "Det okända".
Sen kom värsta Barbieperuken fram. Långt, vågigt och tjockt hår. Varför inte lyxa till det? Valet blev enkelt.
Lena som äger Lexe dam och herrfrisering samt perukatelje i Gävle. En kanon kvinna!! Hon kan det här med peruk och det är en hel vetenskap. Kan varmt rekommendera henne.
Och så här blev det. Massor med hår att gömma sig i.
Otroligt fin form och vågor på peruken. Så nu är jag en peruk rikare.
torsdag 21 augusti 2014
Har stått på ICA i Bollnäs och bölat mot en varm axel ikväll
Så blir det när man inte setts på länge och plötsligt händer det. Det var en underbar kram!
onsdag 20 augusti 2014
Jag gör en paj mitt i natten
Här finns ingen tid, ingen jäkt, inga krav och jag gör allt upp och ned, bak och fram och förvånas som vanligt över allt jag åstadkommer.
Dygn 6 på min andra cytostatikabehandling
Läser föregående dygn 6 på min första cytostatikabehandling och kan se skillnader. Allt går sakta men jag är inte lika avtrubbad denna gång. Munhålan är sårig men blöder inte ännu denna gång. Urinblåsan är överativ men dock snäll denna gång. Illamåendet har med hjälp av Aloxi lugnat sig och jag har inte tagit vid behovs medicin sen dygn två. Helt otroligt.
Det yttre skalet börjar vara märkt av behandling. Har kvar några fjun på huvudet men det är ganska tomt. Har plötsligt upptääcktvilket litet huvud jag har. Jag som trodde jag haft ett klot. Köper barnmössor. Huden är torr och skör. Ögonen är vattniga. Känner inte igen bilden av mig själv.
Cortisonet gör en hungrig. I förrgår gick jag omkring i trädgården med en påse ostkroksbollar och pressade dessa in i munnen. Jag kunde nästan inte sluta. Helt förvånad över mitt maniska ätande! Skulle väl aldrig hända i normala fall då jag inte tycker om godis, chips och ostkrokar. Igår kväll blev det sylt och mjölk i mängder efter både frukost, lunch, middag och mellanmål ?!?
Smärtor i benmärgen har inte kommit ännu. Det är lugnt. Fotsulorna som inte får filas har taggar som igelkottar. Drar nästan loss heltäckningsmattan i sovrummet. Det är bara att smörja. Min lille skitkamrat som heter PICC-line delar allt. I vått och torrt. Den glor på mig och jag på den. Ser fin ut nu då värmen försvunnit.
Det yttre skalet börjar vara märkt av behandling. Har kvar några fjun på huvudet men det är ganska tomt. Har plötsligt upptääcktvilket litet huvud jag har. Jag som trodde jag haft ett klot. Köper barnmössor. Huden är torr och skör. Ögonen är vattniga. Känner inte igen bilden av mig själv.
Cortisonet gör en hungrig. I förrgår gick jag omkring i trädgården med en påse ostkroksbollar och pressade dessa in i munnen. Jag kunde nästan inte sluta. Helt förvånad över mitt maniska ätande! Skulle väl aldrig hända i normala fall då jag inte tycker om godis, chips och ostkrokar. Igår kväll blev det sylt och mjölk i mängder efter både frukost, lunch, middag och mellanmål ?!?
Smärtor i benmärgen har inte kommit ännu. Det är lugnt. Fotsulorna som inte får filas har taggar som igelkottar. Drar nästan loss heltäckningsmattan i sovrummet. Det är bara att smörja. Min lille skitkamrat som heter PICC-line delar allt. I vått och torrt. Den glor på mig och jag på den. Ser fin ut nu då värmen försvunnit.
Tomhet
Efter helgen med middag och många glada och omtänksamma människor blev klyftan mellan det normala och det oönskade onormala alldeles för stor. Plötsligt blev jag rädd. Rädd att jag redan förlorat allt. Jag känner mig förvirrad.
Igår behövde jag komma ut. Tog bilen in till Bollnäs och i slowmotion vandrade jag varenda kvadratmeter i alla stora varuhus. Jag har aldrig sett så mycket saker och jag har aldrig haft sån tid att jag kunnat göra det förut. Jag är ingen shoppingmänniska men jag är ett flockdjur som behöver se människor i världen utanför min lilla värld.
Idag har jag vaknat till en ny grå dag och jag hoppas solens strålar snart kommer tillbaka och värmer mig. Både min kropp och själ fryser. Grymt vad man kan frysa om huvudet utan hår.
Igår behövde jag komma ut. Tog bilen in till Bollnäs och i slowmotion vandrade jag varenda kvadratmeter i alla stora varuhus. Jag har aldrig sett så mycket saker och jag har aldrig haft sån tid att jag kunnat göra det förut. Jag är ingen shoppingmänniska men jag är ett flockdjur som behöver se människor i världen utanför min lilla värld.
Idag har jag vaknat till en ny grå dag och jag hoppas solens strålar snart kommer tillbaka och värmer mig. Både min kropp och själ fryser. Grymt vad man kan frysa om huvudet utan hår.
måndag 18 augusti 2014
Jag tror det var idag
Den 18 augusti 2006 fick äntligen min mamma lämna jordelivet och sin svåra sjukdom KOL som hon kämpat med i 10 år. Hon gjorde det i mina armar. Gud vad jag saknar henne.
lördag 16 augusti 2014
Dygn två på min andra cytostatikabehandling
Sovit underbart med flera uppvaknanden pga halsbränna, illamående och förstoppning. Vaknade helt kl 5 efter ha sovit från 23.30 (sov mycket igår på dagen). Klev upp kl 6 och började inta alla mediciner för att stoppa upp illamåendet och jag är tacksam att jag inte kräkts.
Doften av en kopp kaffe fick äntligen magen att starta. Tack! Känner mig harmonisk och illamåendet har släppt.
Det är så skönt att sova när min make ligger bredvid. Jag kan verkligen slappna av då. Han behöver verkligen sova han med då han har långa arbetsdagar och sen långa resor över helgen. Han är en hjälte!
Trots att det är dygn två och ett känsligt dygn så ska vi ändå åka till goda vänner ikväll på mat och sen ska vi gå in på Forsparken (utomhus) och se Perssons Pack uppträda för sista gången i Hälsingland. Per Persson är helig för Hälsinglandsborna, även för oss. En frontperson som ligger alla varmt om hjärtat.
Husvagnen kommer att dras ned på campingen som ligger vägg i vägg med Forsparken. Dit kan jag då smita iväg om jag blir akut dålig. Detta ska funka. Gör det inte det får man ta plan B och åka hem eller sjukhuset.
Nästa helg är det världens största surströmminsskiva som man inte ska missa men tyvärr måste jag det då det är inomhus pga infektionsrisken. Kan inte vara bland folksamlingar. Ett klokt val.
Doften av en kopp kaffe fick äntligen magen att starta. Tack! Känner mig harmonisk och illamåendet har släppt.
Det är så skönt att sova när min make ligger bredvid. Jag kan verkligen slappna av då. Han behöver verkligen sova han med då han har långa arbetsdagar och sen långa resor över helgen. Han är en hjälte!
Trots att det är dygn två och ett känsligt dygn så ska vi ändå åka till goda vänner ikväll på mat och sen ska vi gå in på Forsparken (utomhus) och se Perssons Pack uppträda för sista gången i Hälsingland. Per Persson är helig för Hälsinglandsborna, även för oss. En frontperson som ligger alla varmt om hjärtat.
Husvagnen kommer att dras ned på campingen som ligger vägg i vägg med Forsparken. Dit kan jag då smita iväg om jag blir akut dålig. Detta ska funka. Gör det inte det får man ta plan B och åka hem eller sjukhuset.
Nästa helg är det världens största surströmminsskiva som man inte ska missa men tyvärr måste jag det då det är inomhus pga infektionsrisken. Kan inte vara bland folksamlingar. Ett klokt val.
fredag 15 augusti 2014
Vilodag
Dygn ett, illamåendet är närvarande trots att jag fått Aloxi vid cytostatikabehandlingen. Aloxi tillhör det tyngre gardet och som ges i som spruta vid behandlingen och sen får man med sig två kapslar hem som ska tas på dygn 3 och 6. Problemet som då uppstod var att det inte fanns något läkemedel mot det akuta illamåendet att ta vid behov. Efter kontakt med Onkologen så får jag ta Primperan v.b. och den har verkligen hjälpt mig även denna gång. Ondansetron som normalt tas vid akuta illamåendet upp till 3 dygnet är helt uteslutet då det konkurerar med Aloxi som jag inte stod på vid första behandlingen. Primeperan tas egentligen från dygn tre mot det fördröjda illamåendet.
Trots illamående så har jag haft en otrolig hunger hela dagen (cortison biverkan). Ätit rukost, lunch och middag med god aptit och maten minskar illamåendet. Dessutom gör det ingenting då jag viktminskat 4 kg på 3 veckor. Magen är helt tyst och stilla och det brukar vara så första dagrna. Finns inget som får igång magen förutom laxermedel och det är bäst att börja i tid.
Den chemobrain som jag kände direkt innan droppet startades har lugnat ned sig. Föregående period hade jag chemobrain i minst en vecka som sakta avtog. Kände mig helt avtrubbad, kunde inte prata ordentligt, allt gick sakta. Känner mig mer klar i skallen denna gång.
Omständigheterna runt första behandlingen var mycket svåra då jag befann mig i chock efter det tunga beskedet om trippelnegativ caner. Detta gjorde mig säkert så stressad att jag inte kunde få ihop livet och som resukterade i sömnlöshet och panik, framförallt dygn två då jag verkligen dagen efteråt funderade pp om jag var riktigt klok. Känner inget av detta nu. Känner mig lugn och tar en timme i taget. Sover länge med flera uppvaknanden men kan somna om ganska omgående. Har roliga drömmar.
Som föregående tillfälle har jag hasbränna som försämras då jag ligger och av förstoppning (har ett hiatusbråck) så magsaften åker jojo i matstrupen, röda fotsulor som lätt går sönder pga extremt torr hud, röda och varma handflator. Månansiktet är framträdande, äppelkinder som är kanonröda, vätskande ögon. Inga blödningar än. Benvärk har varit konstant sen start av första behandlingen. Håravfall stora delar av huvudet men ögonfransar och ögonbryn sitter fortfarande kvar.
Trodde jag skulle bli speedad av Betapred (cortison) även denna gång men det har uteblivit. På behandlingsdagen får jag 16 tabl Betapred och sen är det ett nedtrappningsschema med 10 tabl dag 2, 8 tabl dag 3, 6 tabl dag 4, 4 tabl dag 5 och 2 tabl dag 6. Detta kommer att förändras efter nästa cytostatikabehandling då jag går över till en annan sort som jag ska behandla med vid 3 tillfällen. Då ska jag behandla med cortison även innan behandlingen startar. Anar risk för kraftigare illamående då.
Jag är tacksam att jag undre första behandlingsperioden kunnat vara ute mer och mer i min egen takt. Framförallt efter vecka 2. Jag har plockat lite bär, vilat ute, gått in och sovit en stund, suttit med hönsen, pratat med mig själv, bloggat (fört dagbok), haft besök eller hälsat på hos någon, promenerat och så har jag min underbara make som helgpendlar. Vilken insats han gör! Jag har förvarat de rensade bären i kylskåpet någon dag innan jag tagit ett krafttag och kokat saft eller sylt i små portioner. Jag är glad att jag sluppit se dem gå till spillo. Nu dignar ett helt äppelträd med Transperant Blanch och mycket är redan på backen. Tanken är att det ska bli lite infrysta skivade äpplen och lite äppelmos. Den kraften finns inte nu men snart. Drömmen var att göra äppelmust men jag får nog vänta till nästa år. För visst kommer det ett nästa år.
Trots illamående så har jag haft en otrolig hunger hela dagen (cortison biverkan). Ätit rukost, lunch och middag med god aptit och maten minskar illamåendet. Dessutom gör det ingenting då jag viktminskat 4 kg på 3 veckor. Magen är helt tyst och stilla och det brukar vara så första dagrna. Finns inget som får igång magen förutom laxermedel och det är bäst att börja i tid.
Den chemobrain som jag kände direkt innan droppet startades har lugnat ned sig. Föregående period hade jag chemobrain i minst en vecka som sakta avtog. Kände mig helt avtrubbad, kunde inte prata ordentligt, allt gick sakta. Känner mig mer klar i skallen denna gång.
Omständigheterna runt första behandlingen var mycket svåra då jag befann mig i chock efter det tunga beskedet om trippelnegativ caner. Detta gjorde mig säkert så stressad att jag inte kunde få ihop livet och som resukterade i sömnlöshet och panik, framförallt dygn två då jag verkligen dagen efteråt funderade pp om jag var riktigt klok. Känner inget av detta nu. Känner mig lugn och tar en timme i taget. Sover länge med flera uppvaknanden men kan somna om ganska omgående. Har roliga drömmar.
Som föregående tillfälle har jag hasbränna som försämras då jag ligger och av förstoppning (har ett hiatusbråck) så magsaften åker jojo i matstrupen, röda fotsulor som lätt går sönder pga extremt torr hud, röda och varma handflator. Månansiktet är framträdande, äppelkinder som är kanonröda, vätskande ögon. Inga blödningar än. Benvärk har varit konstant sen start av första behandlingen. Håravfall stora delar av huvudet men ögonfransar och ögonbryn sitter fortfarande kvar.
Trodde jag skulle bli speedad av Betapred (cortison) även denna gång men det har uteblivit. På behandlingsdagen får jag 16 tabl Betapred och sen är det ett nedtrappningsschema med 10 tabl dag 2, 8 tabl dag 3, 6 tabl dag 4, 4 tabl dag 5 och 2 tabl dag 6. Detta kommer att förändras efter nästa cytostatikabehandling då jag går över till en annan sort som jag ska behandla med vid 3 tillfällen. Då ska jag behandla med cortison även innan behandlingen startar. Anar risk för kraftigare illamående då.
Jag är tacksam att jag undre första behandlingsperioden kunnat vara ute mer och mer i min egen takt. Framförallt efter vecka 2. Jag har plockat lite bär, vilat ute, gått in och sovit en stund, suttit med hönsen, pratat med mig själv, bloggat (fört dagbok), haft besök eller hälsat på hos någon, promenerat och så har jag min underbara make som helgpendlar. Vilken insats han gör! Jag har förvarat de rensade bären i kylskåpet någon dag innan jag tagit ett krafttag och kokat saft eller sylt i små portioner. Jag är glad att jag sluppit se dem gå till spillo. Nu dignar ett helt äppelträd med Transperant Blanch och mycket är redan på backen. Tanken är att det ska bli lite infrysta skivade äpplen och lite äppelmos. Den kraften finns inte nu men snart. Drömmen var att göra äppelmust men jag får nog vänta till nästa år. För visst kommer det ett nästa år.
torsdag 14 augusti 2014
Illamående i 20 mil, liggandes i framsätet
Nu ligger jag äntligen hemma i sängen i Hälsingland och hoppas att jag inte ska börja krräkas. Ser ut som ett vrak, är ett vrak och behandlingen tog hårdare denna gång.
Cytostatikabehandling nr 2/6
Läkarbesök och ny provtagning idag då vita blodkroppar var alldeles för låga utifrån provtagning 12/8 på VC i Alfta. Det kanske förklarar min matthet sista 2 dygnen som jag mest tillbringat i sängen upplevandes kokhet men örontemp visade endast 36,9. Efter ny provtagning idag har i alla fall hade värdet ökat på de vita blodkropparna att läkaren gav till klartecken till behandling idag. Så nu är jag på väg in i dimman (chemobrain) igen. Jag är ändå vid gott mod och min älskade make är med mig.
Mina frågor till läkaren svarade han på:
Strålbehandling som är planerad med 25 behandlingsdagar brukar inte ha någon chans mot trippelnegativ cancer. På detta svarade han att det är inte trippelnegativa cancern som avgör om dte blir strålbehandling utan det är tumörstorlek och riskfaktorer. Den startar 4-6 veckor efter sista cytostatikabehandling.
Knölen under ärret och dte ömmande revbenet är bedömt och helt ok, Kan vara serom som uppstpr emellanåt.
Mina frågor till läkaren svarade han på:
Strålbehandling som är planerad med 25 behandlingsdagar brukar inte ha någon chans mot trippelnegativ cancer. På detta svarade han att det är inte trippelnegativa cancern som avgör om dte blir strålbehandling utan det är tumörstorlek och riskfaktorer. Den startar 4-6 veckor efter sista cytostatikabehandling.
Knölen under ärret och dte ömmande revbenet är bedömt och helt ok, Kan vara serom som uppstpr emellanåt.
Sjukrivning är förlängd till 141130. Han tror inte att jag kommer att orka arbeta i väntan på strålbehandling. Det tror inte jag heller.
onsdag 13 augusti 2014
Jag hoppas
Imorgon är det dags att gå in i dimman igen. Jag hoppas jag kan hålla ihop mig och inte få samma panik som förra gången på dygn 2. Jag hoppas också att jag inte ska kräkas, att medicinerna stoppar upp det. Jag hoppas att kroppen orkar och att det inte uppstår allvarliga infektioner. Jag hoppas att jag i min lilla värld hittar det hållbara. Jag hoppas att doktorn imorgon säger att bullen på mitt vänstra revben under ärret är helt ofarlig. Just nu känner jag mig stark och frisk.
tisdag 12 augusti 2014
Tack fina Maria och Petra. Vilka goa kollegor jag har!
Detta kom min man med som han hämtat från arbetet där det väntat på mig under lång tid. Det var tänkt att jag skulle börjat arbeta 14 juli. Maria visste vad jag behöver när man ska genomgå en cytostatikabehandling. Tandtråd och choklad med lemon och ingefära. Vad spännande och smaka. Vad nyttigt! Tack än en gång, ni finns i mitt hjärta.
Dag 19 efter min första cytostatikabehandling
Kroppen värker. Ben och armar framförallt. Rodnader och sår uppstår, försvinner och kommer tillbaka på nya platser. Just nu sår insida underläpp och envist röd vänster stortå. Eksem på handryggar. Håret går att blåsa av.
Tröttheten är stor men viljan att göra saker och ting vinner. Jag är envis. Blir uttröttad för ingenting och har svårt att inte stressa upp mig då jag konfronteras med mer än en sak. Är lättirriterad och får utbrott för ingenting. Passar bäst i mitt eget sällskap utan en massa krav. Försöker verkligen göra en sak i taget. Vägrar ligga i sängen och glo i taket. Dock tar jag en massa mikropauser.
Är helt klar i skallen. Den mentala förvirring eller ska man säga kognitiva svikt som uppstod första veckan är helt borta och när jag försöker komma ihåg de första sju dygnen är dessa dygn som en dimma. Ganska oklart. Tur att jag bloggar och fört dagbok för att sedan kunna läsa och förstå vad som hänt.
Avskyr min PICC-line som är som är som ett giftigt bihang. Har börjat ladda inför cytostatikabehandling nummer två som ska ske 14/8. Vill inte men måste. Undrar självklart vad som finns kvar både psykiskt och fysiskt efter 6 cytostatikabehandlingar och 25 strålbehandlingar.
Tröttheten är stor men viljan att göra saker och ting vinner. Jag är envis. Blir uttröttad för ingenting och har svårt att inte stressa upp mig då jag konfronteras med mer än en sak. Är lättirriterad och får utbrott för ingenting. Passar bäst i mitt eget sällskap utan en massa krav. Försöker verkligen göra en sak i taget. Vägrar ligga i sängen och glo i taket. Dock tar jag en massa mikropauser.
Är helt klar i skallen. Den mentala förvirring eller ska man säga kognitiva svikt som uppstod första veckan är helt borta och när jag försöker komma ihåg de första sju dygnen är dessa dygn som en dimma. Ganska oklart. Tur att jag bloggar och fört dagbok för att sedan kunna läsa och förstå vad som hänt.
Avskyr min PICC-line som är som är som ett giftigt bihang. Har börjat ladda inför cytostatikabehandling nummer två som ska ske 14/8. Vill inte men måste. Undrar självklart vad som finns kvar både psykiskt och fysiskt efter 6 cytostatikabehandlingar och 25 strålbehandlingar.
Mirakel och en ofantlig allomfattande kärlek
Jag har varit på andlig healing. Det är fem år sen jag besökte Britt. Då var det ett stort och givande besök. Det bästa med denna healing är att pusselbitarna som börjar falla på plats. Vid förra veckans lunch hos en dyrbar och godhjärtad vän har jag förstått idag att jag fick andlig healing då och där berättelsen om den etthundratjugofemåriga granen som jag plötsligt insåg fanns på riktigt intill mig blev central för den hade något att säga. Vad visste jag inte då.
Under dagens healingen kände både jag och Britt en enorm närvaro av änglar i regnbågens alla färger och varje ängel inneslöt mig i en enorm kärlek. Det var gudomligt skönt att sväva i denna sfär och släppa på alla tunga bördor. Efteråt sa Britt att jag har en otrolig humor. När hon sa det så kände jag den. Hon sa också att jag har en enorm styrka inom mig. Det är bara det att jag måste hitta den. Den bär mig och den kommer att bära mig vidare. Jag kan vila i den och lita på den.
Britt förmedlade att det var en kvinna som var starkt närvarande under hela healingen och som vill mig gott. Hon beskrev henne men jag kunde inte komma på vem det var. Så fastnade min blick på tavlan ovanför Britt med ett stort, vackert, välkomnande träd med gedigna grenar och jättestam som bredde ut sig och då förstod jag vem kvinnan var. Mitt lunchbesök hos en ljusbärare som fångade mig då jag som bäst behövde det. En varm känsla spred sig i hjärtat då händelser vävs ihop och en klarsynthet uppstår. Jag är mycket tacksam över dte besöket som jag snart ska göra om.
Ödmjukt tackar jag för att jag får uppleva detta igen och jag kommer att fortsätta min resa genom detta dyrbara som så många gånger tidigare burit mig, som förhoppningsvis bär mig idag och som kanske leder mig vidare. Jag har saknat min andlighet under så lång tid och jag har inte haft förmågan att hitta den i min vardag, tidsbrist och vilsenhet. Den försvann i en brusig värld och nu ska den få leva oavsett om det finns brus eller inte. Den är värd att kämpa för. Den ger mig en mening.
Under dagens healingen kände både jag och Britt en enorm närvaro av änglar i regnbågens alla färger och varje ängel inneslöt mig i en enorm kärlek. Det var gudomligt skönt att sväva i denna sfär och släppa på alla tunga bördor. Efteråt sa Britt att jag har en otrolig humor. När hon sa det så kände jag den. Hon sa också att jag har en enorm styrka inom mig. Det är bara det att jag måste hitta den. Den bär mig och den kommer att bära mig vidare. Jag kan vila i den och lita på den.
Britt förmedlade att det var en kvinna som var starkt närvarande under hela healingen och som vill mig gott. Hon beskrev henne men jag kunde inte komma på vem det var. Så fastnade min blick på tavlan ovanför Britt med ett stort, vackert, välkomnande träd med gedigna grenar och jättestam som bredde ut sig och då förstod jag vem kvinnan var. Mitt lunchbesök hos en ljusbärare som fångade mig då jag som bäst behövde det. En varm känsla spred sig i hjärtat då händelser vävs ihop och en klarsynthet uppstår. Jag är mycket tacksam över dte besöket som jag snart ska göra om.
Ödmjukt tackar jag för att jag får uppleva detta igen och jag kommer att fortsätta min resa genom detta dyrbara som så många gånger tidigare burit mig, som förhoppningsvis bär mig idag och som kanske leder mig vidare. Jag har saknat min andlighet under så lång tid och jag har inte haft förmågan att hitta den i min vardag, tidsbrist och vilsenhet. Den försvann i en brusig värld och nu ska den få leva oavsett om det finns brus eller inte. Den är värd att kämpa för. Den ger mig en mening.
måndag 11 augusti 2014
lördag 9 augusti 2014
En dyrbar hälsning
Kom ett brev med posten igår. Innehållande ett kort med en dyrbar hälsning från en modig människa som ville visa sin empati. Den hälsningen värmer i hjärtat.
fredag 8 augusti 2014
Jag rörs till tårar av människors fina gest
Haft mitt andra oannonserande manliga besök på fika ute i trädgården sen igår där vi helt öppet sitter och pratar om cancer. Så skönt. Jag beundrar dem som kommer och som vågar bemöta livet som det är. Dagens besök gjorde mig så rörd. Vi hade tårar i ögonen båda två. Jag fick en hel burk blåbärssylt som en gåva. Den presenten kommer att leva i mitt hjärta länge.
Dag 15 på min första cytostatikabehandling
Hjärnan är relativt klar och redig. Stressas fortfarande lätt av två saker. Om jag måste sova och åskan är igång kan göra mig helt galen och då är jag helt irrationell. Jag fullkomligen springer över saker i huset och kan inte hejda mig. Tappar ut och gör allt tokigt. Hittar då ingen lösning. Försöker ta en sak i taget.
Jag mår inte illa och jag har inte tagit illamående medicin sen dag 9-10. Magen svider ibland. Magen har lugnat sig och börjat bli mer normal.
Det ploppar upp små röda märken på huden som går över. Just nu är vänster stortå illröd. Brände vänster pekfingers ovansida på ugnen igår. Min vänstra sida ska vara hel då jag saknar flera lymfkörtlar på den sidan. Inte bra! Området är inte rött ännu. Huden är gråvit och död. Området är ca 1,5 cm i diameter. Ingen blåsa. Anar att det kan komma att bli ett sår sen.
Jag vill mycket men orkar ingenting. Musklerna är klena. Man går långsamt och allt tar tid. Blir mest sittande. Får mjölksyra i armarna av att skriva på datorn. Sover illa då jag är rädd för att sova. När jag sen somnar så sover jag av ren utmattning.
Processen att plocka bär i min trädgård och sen rensa och sen koka och sen förvara tar flera dagar. Jag är glad att jag gör det. Det värmer i hjärtat. Idag mår min PICC-line bra. Håret har börjat lossna.
Försöker äta regelbundet. Tyvärr så är jag hopplös. Det blir en lunch någon gång på dagen och en middag någon gång vid midnatt. Jag är obotlig. Fruktskålen står orörd. Äter ofta surkål, kalvsykta, rödbetor, potatis. Dricker hinkvis med vatten och tyvärr kaffe. Äter bär ur buskarna.
Psykiskt så har jag kapitulerat och har börjar vänja mig vid mitt tillstånd. Jag skrattar ofta. Gråter varje dag en snutt men fastnar inte. Känner frihet över att rå över mig själv, att ta dagen som den kommer och jag struntar just nu i framtiden.
Inser att för varje behandling kommer jag att bli mer och mer klen. Man är som ett stort expriment. Ingen vet hur det kommer tat gå, ingen har något facit i handen. Det kan vara bra att hjärnan inte riktigt orkar med för det blir i sig en slags vila från allt.
Jag mår inte illa och jag har inte tagit illamående medicin sen dag 9-10. Magen svider ibland. Magen har lugnat sig och börjat bli mer normal.
Det ploppar upp små röda märken på huden som går över. Just nu är vänster stortå illröd. Brände vänster pekfingers ovansida på ugnen igår. Min vänstra sida ska vara hel då jag saknar flera lymfkörtlar på den sidan. Inte bra! Området är inte rött ännu. Huden är gråvit och död. Området är ca 1,5 cm i diameter. Ingen blåsa. Anar att det kan komma att bli ett sår sen.
Jag vill mycket men orkar ingenting. Musklerna är klena. Man går långsamt och allt tar tid. Blir mest sittande. Får mjölksyra i armarna av att skriva på datorn. Sover illa då jag är rädd för att sova. När jag sen somnar så sover jag av ren utmattning.
Processen att plocka bär i min trädgård och sen rensa och sen koka och sen förvara tar flera dagar. Jag är glad att jag gör det. Det värmer i hjärtat. Idag mår min PICC-line bra. Håret har börjat lossna.
Försöker äta regelbundet. Tyvärr så är jag hopplös. Det blir en lunch någon gång på dagen och en middag någon gång vid midnatt. Jag är obotlig. Fruktskålen står orörd. Äter ofta surkål, kalvsykta, rödbetor, potatis. Dricker hinkvis med vatten och tyvärr kaffe. Äter bär ur buskarna.
Psykiskt så har jag kapitulerat och har börjar vänja mig vid mitt tillstånd. Jag skrattar ofta. Gråter varje dag en snutt men fastnar inte. Känner frihet över att rå över mig själv, att ta dagen som den kommer och jag struntar just nu i framtiden.
Inser att för varje behandling kommer jag att bli mer och mer klen. Man är som ett stort expriment. Ingen vet hur det kommer tat gå, ingen har något facit i handen. Det kan vara bra att hjärnan inte riktigt orkar med för det blir i sig en slags vila från allt.
Mina två älskade män
WHO klassar ebolautbrottet i Västafrika som ett internationellt nödläge nu
Det är som med branden, det gäller att vakna i tid. Må vi slippa. Det gäller att vara på sin vakt!
Den smittas genom kroppsvätskor. Om jag fattat rätt så är den inte en en luftburen smitta. Undra hur man ser på en nysning vars baciller andas in av någon annan?
Den smittas genom kroppsvätskor. Om jag fattat rätt så är den inte en en luftburen smitta. Undra hur man ser på en nysning vars baciller andas in av någon annan?
torsdag 7 augusti 2014
Jag säg bara blä !
Morgonen började med att sotaren höll på att slå in dörren 07.40 och jag sov som en stock. Sen var det planerat en översyn på PICC-line idag eftersom den var rodnad vid omläggning i förrgår och smärtande sen fyra dygn tillbaka.
Och jag har rantat upp och ned till Alfta, om och om igen idag för denna PICC-line som jag egentligen tyckte att infektionen hade börjat lägga sig på. Men tyvärr hade den börjat vara i natt och en knöl börjat uppstå under huden.
Efter många om och men så beslöt onkologen i Sundsvall att dsk i Alfta skulle lägga om den igen men att området skulle tvättas med Descutan innan. Och detta skedde efter besök nummer ett hos dsk då jag sen fick åka hem och ringa onkologen i Sundsvall och invänta återuppringningstid och sen ned till Alfta på apoteket och inhandla Descutan och sen göra besök nummer två hos dsk.
Nu är knölen under huden undersökt och klämd på så många gånger att det bränner i hela överarmen. I morse var jag smärtfri. Får hålla tummarna nu så det inte blir en blodgörgiftning och jag väntar mer än gärna innan jag måste trycka i mig antibiotika som jag är livrädd för. Har noll feber.
Och jag har rantat upp och ned till Alfta, om och om igen idag för denna PICC-line som jag egentligen tyckte att infektionen hade börjat lägga sig på. Men tyvärr hade den börjat vara i natt och en knöl börjat uppstå under huden.
Efter många om och men så beslöt onkologen i Sundsvall att dsk i Alfta skulle lägga om den igen men att området skulle tvättas med Descutan innan. Och detta skedde efter besök nummer ett hos dsk då jag sen fick åka hem och ringa onkologen i Sundsvall och invänta återuppringningstid och sen ned till Alfta på apoteket och inhandla Descutan och sen göra besök nummer två hos dsk.
Nu är knölen under huden undersökt och klämd på så många gånger att det bränner i hela överarmen. I morse var jag smärtfri. Får hålla tummarna nu så det inte blir en blodgörgiftning och jag väntar mer än gärna innan jag måste trycka i mig antibiotika som jag är livrädd för. Har noll feber.
Torparn och Uggle
Torparn och Uggle åker sin sista gemensamma resa genom Alftas gator där folkmassor samlats för att ta ett sista farväl av en känd och godhjärtad kulturprofil. Det var Torparns sista önskan att Uggle, hans bäste vän, skulle skjutsa honom i en likvagn genom Alfta fram till kyrkan. Hans slokhatt som han alltid bar ligger på kistan. Det är svårt att inte bli berörd.
Varit på en helt underbar lunch hos en helt underbar människa
Det finns människor som bara finns där bredvid en under lång tid. Man vet inte varför, men de finns där. Man möts då coh då. Så en dag är det dags att mötas på ett djupare plan och man förvånas hur enkelt det är, hur mycket man egentligen delar och att man talar samma språk.
Det blev en helt fantastiskt dag. Det är enkelt att göra mig glad och jag blev verkligen glad. Jag fick en ljuvligt god lunch och jag åt med god aptit under tiden vi talade om allt mellan himmel och jord. Dessutom fick jag mycket kloka saker att tänka på. Det här gör vi snart om.
Kom hem helt utmattad och somnade med dörrar och fönster på vid gavel medan åskan dundrade och regnet öste ned över huset. Helt oberörd sov jag som en stock i en timme med en spirande, hoppfull känsla inombords av att jag verkligen hade mött en enormt godhjärtad ljusbärare som gett mig en stor portion hopp som ska bära mig tills jag kommer igång själv. Hon visste vad hon gjorde.
Det blev en helt fantastiskt dag. Det är enkelt att göra mig glad och jag blev verkligen glad. Jag fick en ljuvligt god lunch och jag åt med god aptit under tiden vi talade om allt mellan himmel och jord. Dessutom fick jag mycket kloka saker att tänka på. Det här gör vi snart om.
Kom hem helt utmattad och somnade med dörrar och fönster på vid gavel medan åskan dundrade och regnet öste ned över huset. Helt oberörd sov jag som en stock i en timme med en spirande, hoppfull känsla inombords av att jag verkligen hade mött en enormt godhjärtad ljusbärare som gett mig en stor portion hopp som ska bära mig tills jag kommer igång själv. Hon visste vad hon gjorde.
onsdag 6 augusti 2014
Flora har börjat gala
Jag hör från sängen hur någon av de små liven i hönsgården försöker gala med en sprucken stämma. Det finns två möjliga alternativ, Flora eller Fjalar. Det mest troliga är Flora då han är en månad äldre än Fjalar och börjar vara 6 månader och könsmogen.
Jag har vetat att Flora är en tupp under en längre tid, det syns på kammen. Namnet Flora har kvarstått tills idag. Nu byter jag namn till Fjölner. När jag kom fram till hönsgården blev det tyst en stund, sen tittade Fjölner fram och drog en truddelutt igen.
Jag har vetat att Flora är en tupp under en längre tid, det syns på kammen. Namnet Flora har kvarstått tills idag. Nu byter jag namn till Fjölner. När jag kom fram till hönsgården blev det tyst en stund, sen tittade Fjölner fram och drog en truddelutt igen.
Åska
Ja, faran var över, trodde jag då SMHI uppdaterad sin sida vid 01.30 i natt. Istället för en blixt både natt som förmiddag visade SMHI ett grått moln utan blixt och regn. Bra, först göra folk tokiga och sen faran över. Men då var jag helt nipprig och hade svårt att lugna mig! Köksbordet var klart och är en koja med säng.
Drog ut ALLT! La mig i sängen när det ändå bara skulle vara mulet. Sen small det. Åskan kom 02.18 för då sms jag till min man att åskan kommit. Åskan var inte ovanför huset utan runt omkring och långt borta. Hela himlen lystes upp omoch om igen. Jag slocknade antagligen av ren utmattning, upp och ned i sängen.
Vakna levandes kl 08.58 (sovit länge). Sms min man att jag lever. Får till svar, tack gode gud. Då förstår jag hur knäpp jag är.
tisdag 5 augusti 2014
Rent och fint
PICC-line är omlagd idag. Irritationen har lagt sig. Liten rodnad kvarstår vid infarten. Ska insoekteras av sjukvården om 2 dygn igen.
Huden mår absolut inte så bra av att vara täckt av plast och ej heller i kombination med 30 grader ute.
Valet PICC-line är inget bra val till en rörlig och aktiv person men valet togs av onkologen för att snabbt kunna börja med cytostatika som gjordes bara några timmar efter PICC-line satt på plats. En CVK hade varit ett bättre alternativ men då är det väntetid till operation för att få den insatt.
Med PICC-line får man inte bada. Det är en cermoni att duscha. Förslaget var att linda in överarmen med glad pack. Ingen tjurskllig och enarmad klarar detta. Då testade jag i ilska att göra ett litet hål i en 3 liters påse, dra den sakta uppåt tills den nästan stasade runt nedersta överarmen och sen trär jag en tjock gummisnodd överst på påsen runt överarmens översta del. Det håller garanterat helt tätt, tar ca 1 min att fixa och och 3 sekunder att ta av. Allt är torrt efter dusch.
Huden mår absolut inte så bra av att vara täckt av plast och ej heller i kombination med 30 grader ute.
Valet PICC-line är inget bra val till en rörlig och aktiv person men valet togs av onkologen för att snabbt kunna börja med cytostatika som gjordes bara några timmar efter PICC-line satt på plats. En CVK hade varit ett bättre alternativ men då är det väntetid till operation för att få den insatt.
Med PICC-line får man inte bada. Det är en cermoni att duscha. Förslaget var att linda in överarmen med glad pack. Ingen tjurskllig och enarmad klarar detta. Då testade jag i ilska att göra ett litet hål i en 3 liters påse, dra den sakta uppåt tills den nästan stasade runt nedersta överarmen och sen trär jag en tjock gummisnodd överst på påsen runt överarmens översta del. Det håller garanterat helt tätt, tar ca 1 min att fixa och och 3 sekunder att ta av. Allt är torrt efter dusch.
måndag 4 augusti 2014
Dygn 11 på min första cytostatikabehandling
För någon dag sen började de vita blodkropparna sjunka och det innebär att infektionsrisken ökar. Jag ska hålla mig ifrån allt som hostar och undvika stora folksamlingar. Om någon dag når jag kulmen av detta och sen vänder det. Man kan säga att det rör sig omkring dag 7-14. Tur att man kan vara ute i friska luften och att det är varmt och gott ute.
De röda blodkropparna som transporterar syre är också låga och det resulterar i andfåddhet och ökad mjölksyra vid enkel ansträngning. Det känns som armarna vore bly. Att köra bil och hålla i ratten ger mjölksyra i överarmarna och det funkar. Energi saknas och jag blir lätt sittande med att skriva, utforska internet eller lyssna på alla underbara sommarpratare. Sen förvånas jag över nyhetsflödet. Världen har blivit en farlig plats.
Matlusetn finns och jag försöker äta små mål flera gånger per dygn. Lättsmält mat som kalvsylta, sill, skinka och potatis med sallad, frukt och färska bär. Dricker Proviva för att återställa tarmflloran.
Före helgen var jag liggande mest hela dygnet under två dygn, dock vaken. Orkade ingenting och gjorde ingenting. Den plan jag gjorde innan över att promenera morgon som kväll, även om sträckan skulle vara kort funkade bara ett dygn. Orkade i alla fall promenera i sakta takt runt Långhed igår. Idag får vi se.
Illamående vid cytostatikabehandling är en hel vetenskap. Det har lugnat ned sig och jag har bara tagit läkemedel mot illamående varannan dag sen dag 7. Innan tog jag direkt jag började må illa och det innebar flera gånger per dygn. Illamåendet delas in i akut illamående, fördröjt illamående och betingat illamående. Det finns ett piller för alla former. Illamåendet ska stoppas direkt. Annars blir det bestående och då kräks man ordentligt. Då har det blivit riktigt illa. Så det gäller att hålla sig på rätt sida. Jag har inte kräkts på hela tiden men reflexerna att just göra det har kommit då och då, bafra rakt ut i luften, framförallt första veckan.
Istället har magen slagit bakut. Under min resa genom Hälsingland för att njuta av Hölick och en dag på stranden i förrgår innebar intensivt sökande efter toaletter. Var minst på toa 25 ggr. Detta har fortsatt men lugnat sig något till idag. Magen ömmar rejält.
Håret sitter kvar trots behandling. Det brukar börja losna dag 7-14. Onkologläkaren var mycket tydlig med att denna cytostatikabehandling skulle göra att allt hår skulle lossna och hon rådde mig ganska omgående att klippa håret kort istället för att raka då det skulle ge smärta i hårcellerna.
Den chemobrain som uppstod ganska omgående har börjat släppa på dag 7 och idag känner jag mig vid mina sinnens fulla bruk. Att vara i detta tillstånd innebar att jag kände mig annorlunda, instängd i en bubbla och när jag tittade mig i spegeln blev jag rädd för mig själv. Ögonen var självlysande och som tefat stora. Jag kände inte igen mig själv. Sen vet jag inte hur mycket cortisonet inverkade på detta. Jag är tacksam för att jag skriver ofta så jag vet vad som hänt.
Min PICC-line stör mig. Den sitter på min högra överarm och är en infart rakt in i halsvenen och stannar precis ovanför hjärtat. Det är ett ständigt dragande i den tubifast som täcker området. Den hasar ned och jag drar upp den. Har nu hittat en tejp som är hudvänlig som jag satt i överkant på tubifast så att den ska sitta kvar. Har en plastfilm över infarten till venen som är ganska tunn och speciellt för ömtålig hud eftersom jag är så grymt känslig i huden och lätt bli knallrosa. Själva injektionsventilen sitter utanpå plastfilmen. Det viktigt att den inte fastnar i något så att den inte dras ut ur halsvenen eller blir blir smutsig.
Vägrar att sova. Somnar av utmattning ca 01.30-02.30 och sover till 7-8 på morgonen. Sover ingenting på dagen. Det är som jag vore rädd för att sova. När min älskade Johan är här sover jag gott när jag känner hans hud bredvid mig.
Min psykiska status börjar vara mycket bättre efter det svåra besked vi fick 17 juli. Fast innerst inne hade jag förväntat mig att det skulle vara riktigt illa och det har jag gjort sen april. Alla mina farhågor och klockor ringde i mitt huvud att nu är det allvarligt men en sjukvård som främjar sig från att förmedla dessa alarmerande klockor gör att man till slut inte tar sig själv på allvar. Man styr allt framför sig. Jag behövde dimpa och få vara chockad. Nu är det bättre. Jag gråter bara någon gång per dag. Lättare tårar. Ingen dödsångest. Det är jag tacksam för.
Ilskan jag känt mot sjukvården kan nog vara befogad. Att sitta med trippelnegativ cancer med riskfaktor 3/3 och en läkare som inte bekräftar min oro är oförlåtligt och oförståligt. Men det finns många små, varma öar på onkologen att dela sin oro och ångest med samt en kurator. Min ilska har gått över till att landa i "här och nu".
Jag har aldrig någonsin känt mig så ensam. Jag har aldrig någonsin varit så ensam. I total tystnad. En annorlunda tid för att validera livet och mogna i en annorlunda livssituation. Livet kommer aldrig mer att bli som förut. Ensamheten följer mig oavsett om jag är hemma i trädgården eller om jag går iväg och promenerar eller åker bort. Jag vill inte att andra människor också ska bli ledsna. Jag har under 7 veckor varit till Stockholm och pappa under 3 dygn vid två tillfällen med min underbara familj. Intensiva dagar och jag har hakat på. Det har varit bra att skingra tankar. Jag har haft två korta besök i Hälsingland och resten av tiden har det varit helt ensam förutom min underbara man som veckopendlar sen arbetet startade 14 juli.
Varje morgon jag vaknar lyser solen över mitt lilla hus. Jag öppnar dörren till en fantastisk trädgård och miljö med fantastiska människor och djur. Det är subtropisk värme ute. Det är som om Gud ger mig denna gåva varje dag. Jag kommer aldrig någonsin att glömma denna sommar. Fjärilarna följer mig var jag än går. Även när jag kör bil. Ibland har en liten fjäril satt sig på min hand. Oftast dansar de runt om mig hela dagarna var jag än är. Mycket märkligt och mycket fint. Intrycken De är vita, gula, gröna, bruna eller mångfärgade och jag har massor i min trädgård. Intrycken blir också starkare då man är/varit i chock.
Igår var det första gången som jag hittade ett hållbart hopp. Trodde jag har testat dem alla. Det var en text som berörde mig på djupet. Tårarna rann utför kinderna och varje ord gick klockrent in. En påminnelse om vem jag egentligen är. Det hoppet är värt att kämpa för. Fy skam för den som ger sig. Det behövs lite jävlar anamma.
De röda blodkropparna som transporterar syre är också låga och det resulterar i andfåddhet och ökad mjölksyra vid enkel ansträngning. Det känns som armarna vore bly. Att köra bil och hålla i ratten ger mjölksyra i överarmarna och det funkar. Energi saknas och jag blir lätt sittande med att skriva, utforska internet eller lyssna på alla underbara sommarpratare. Sen förvånas jag över nyhetsflödet. Världen har blivit en farlig plats.
Matlusetn finns och jag försöker äta små mål flera gånger per dygn. Lättsmält mat som kalvsylta, sill, skinka och potatis med sallad, frukt och färska bär. Dricker Proviva för att återställa tarmflloran.
Före helgen var jag liggande mest hela dygnet under två dygn, dock vaken. Orkade ingenting och gjorde ingenting. Den plan jag gjorde innan över att promenera morgon som kväll, även om sträckan skulle vara kort funkade bara ett dygn. Orkade i alla fall promenera i sakta takt runt Långhed igår. Idag får vi se.
Illamående vid cytostatikabehandling är en hel vetenskap. Det har lugnat ned sig och jag har bara tagit läkemedel mot illamående varannan dag sen dag 7. Innan tog jag direkt jag började må illa och det innebar flera gånger per dygn. Illamåendet delas in i akut illamående, fördröjt illamående och betingat illamående. Det finns ett piller för alla former. Illamåendet ska stoppas direkt. Annars blir det bestående och då kräks man ordentligt. Då har det blivit riktigt illa. Så det gäller att hålla sig på rätt sida. Jag har inte kräkts på hela tiden men reflexerna att just göra det har kommit då och då, bafra rakt ut i luften, framförallt första veckan.
Istället har magen slagit bakut. Under min resa genom Hälsingland för att njuta av Hölick och en dag på stranden i förrgår innebar intensivt sökande efter toaletter. Var minst på toa 25 ggr. Detta har fortsatt men lugnat sig något till idag. Magen ömmar rejält.
Håret sitter kvar trots behandling. Det brukar börja losna dag 7-14. Onkologläkaren var mycket tydlig med att denna cytostatikabehandling skulle göra att allt hår skulle lossna och hon rådde mig ganska omgående att klippa håret kort istället för att raka då det skulle ge smärta i hårcellerna.
Den chemobrain som uppstod ganska omgående har börjat släppa på dag 7 och idag känner jag mig vid mina sinnens fulla bruk. Att vara i detta tillstånd innebar att jag kände mig annorlunda, instängd i en bubbla och när jag tittade mig i spegeln blev jag rädd för mig själv. Ögonen var självlysande och som tefat stora. Jag kände inte igen mig själv. Sen vet jag inte hur mycket cortisonet inverkade på detta. Jag är tacksam för att jag skriver ofta så jag vet vad som hänt.
Min PICC-line stör mig. Den sitter på min högra överarm och är en infart rakt in i halsvenen och stannar precis ovanför hjärtat. Det är ett ständigt dragande i den tubifast som täcker området. Den hasar ned och jag drar upp den. Har nu hittat en tejp som är hudvänlig som jag satt i överkant på tubifast så att den ska sitta kvar. Har en plastfilm över infarten till venen som är ganska tunn och speciellt för ömtålig hud eftersom jag är så grymt känslig i huden och lätt bli knallrosa. Själva injektionsventilen sitter utanpå plastfilmen. Det viktigt att den inte fastnar i något så att den inte dras ut ur halsvenen eller blir blir smutsig.
Vägrar att sova. Somnar av utmattning ca 01.30-02.30 och sover till 7-8 på morgonen. Sover ingenting på dagen. Det är som jag vore rädd för att sova. När min älskade Johan är här sover jag gott när jag känner hans hud bredvid mig.
Min psykiska status börjar vara mycket bättre efter det svåra besked vi fick 17 juli. Fast innerst inne hade jag förväntat mig att det skulle vara riktigt illa och det har jag gjort sen april. Alla mina farhågor och klockor ringde i mitt huvud att nu är det allvarligt men en sjukvård som främjar sig från att förmedla dessa alarmerande klockor gör att man till slut inte tar sig själv på allvar. Man styr allt framför sig. Jag behövde dimpa och få vara chockad. Nu är det bättre. Jag gråter bara någon gång per dag. Lättare tårar. Ingen dödsångest. Det är jag tacksam för.
Ilskan jag känt mot sjukvården kan nog vara befogad. Att sitta med trippelnegativ cancer med riskfaktor 3/3 och en läkare som inte bekräftar min oro är oförlåtligt och oförståligt. Men det finns många små, varma öar på onkologen att dela sin oro och ångest med samt en kurator. Min ilska har gått över till att landa i "här och nu".
Jag har aldrig någonsin känt mig så ensam. Jag har aldrig någonsin varit så ensam. I total tystnad. En annorlunda tid för att validera livet och mogna i en annorlunda livssituation. Livet kommer aldrig mer att bli som förut. Ensamheten följer mig oavsett om jag är hemma i trädgården eller om jag går iväg och promenerar eller åker bort. Jag vill inte att andra människor också ska bli ledsna. Jag har under 7 veckor varit till Stockholm och pappa under 3 dygn vid två tillfällen med min underbara familj. Intensiva dagar och jag har hakat på. Det har varit bra att skingra tankar. Jag har haft två korta besök i Hälsingland och resten av tiden har det varit helt ensam förutom min underbara man som veckopendlar sen arbetet startade 14 juli.
Varje morgon jag vaknar lyser solen över mitt lilla hus. Jag öppnar dörren till en fantastisk trädgård och miljö med fantastiska människor och djur. Det är subtropisk värme ute. Det är som om Gud ger mig denna gåva varje dag. Jag kommer aldrig någonsin att glömma denna sommar. Fjärilarna följer mig var jag än går. Även när jag kör bil. Ibland har en liten fjäril satt sig på min hand. Oftast dansar de runt om mig hela dagarna var jag än är. Mycket märkligt och mycket fint. Intrycken De är vita, gula, gröna, bruna eller mångfärgade och jag har massor i min trädgård. Intrycken blir också starkare då man är/varit i chock.
Igår var det första gången som jag hittade ett hållbart hopp. Trodde jag har testat dem alla. Det var en text som berörde mig på djupet. Tårarna rann utför kinderna och varje ord gick klockrent in. En påminnelse om vem jag egentligen är. Det hoppet är värt att kämpa för. Fy skam för den som ger sig. Det behövs lite jävlar anamma.
Världen håller på att vara en farlig plats
Man gråter när nyhetsrapporterna läses upp. Man sörjer med de människor som utsätts för detta vansinne. Ingen kan rktigt förstå vilken grymhet massor med människor utsätts för. Det är som att världen har blivit tokig. Mycket kan hända inom snar framtid. Nu avråder UD från resor till många länder.
söndag 3 augusti 2014
Ett hopp och det allra första, kanske det mest igenkännliga känslan i mitt gamla liv, att alldrig ge upp!
Det här får mig att vakna! En glöd och stark vilja likt mig själv när jag orkade leva!
Till dig som inte längre orkar leva
Skribenten: Gör dig av med möjligheterna, självmordets snuttefiltar. Du kan, jag vet att du kan.
Kära du som inte längre älskar livet. Du som kanske glömt hur ljuvlig pålandsvinden känns mot kinden när man står oövervinnerlig på en klippa vid kusten, eller hur mjukt och välkomnande sorlet på bussen kan te sig en fredagskväll på väg hem från skola eller jobb. Du som bär så tunga bördor att du tror att du inte kan lyfta ditt huvud från kudden en enda morgon till. Jag vill att du ska lita på mig nu. Om allt hopp är ute och ingenting längre spelar någon roll har du inget att förlora på att läsa dessa 3 900 tecken.
Det ska inte alltid vara såhär. Det som äter dig nu från insidan, det som gör så ont att du gräver naglarna i armens ovansida och känner hur magen vänds ut och in – det kommer att passera. Vad som än har hänt, vad du än har gjort, om det inte har hänt någonting överhuvudtaget och du har gjort ännu mindre – det kommer att passera. Om du är sprucken itu av sorg, riden av maran, hukad under skam över ett förfärligt misstag, om du svikit löften, valt så in i helvete fel, aldrig känt kärlek som kärleken ens från en mor eller far – det kommer att passera.
Jag vaknade en natt bland slangar och sladdar. Det hade börjat snöa sedan det som skulle vara sista gången jag stängde mina ögon. En lång tub gick in i sidan av min hals och rakt ned i mitt ömma hjärta. Jag kunde inte prata. De hade hållit mig sovandes och tvättat mitt blod i maskiner, vänt sig till min familj och sagt: Vi vet inte ännu om det blir några permanenta hjärnskador. Jag låg i ett blinkande, pipande rymdskepp. I fönstret stod en adventsljusstake, och där utanför var allt precis som vanligt när bilar långsamt rullade genom snöyra. Jag skulle varit död, men det var jag inte.
Du tror att det som är nu alltid har varit och för alltid ska bestå. Du minns inte längre hur det känns att vara glad, att känna hopp och att längta. I ditt huvud är mörker och den logiska fortsättningen är en avslutning. För din skull, för allas skull. Det blir bättre så.
Men det blir inte bättre så! Du har ett så fantastiskt liv framför dig, du anar inte! Det finns så mycket att vara förundrat förälskad i i denna värld, du får inte missa detta! Du kanske tar en spännande examen eller hittar ett jobb med kollegor att skvallra med vid kaffemaskinen och träffar den där människan som gör dig alldeles prillig och får ett barn eller tre eller kanske struntar i barn och skaffar en lurvig katt som du älskar så vanvettigt istället. Du kanske skriver en bok, lär dig att svetsa eller klippa hår, lyckas bygga ett helt korthus eller lär dig knyta en knut på en körsbärsstjälk med tungan, reser jorden runt eller bara till Kinna. Det är så vackert där.
Det är så mycket kvar för dig, så mycket liv du inte hunnit leva. Det väntar på dig, men då måste du stanna kvar här hos mig.
Kära du som inte längre älskar livet. Du kommer att göra det igen! Du kommer att blunda och vända ansiktet mot vårsolen och bli sådär uppfylld av att finnas till. Du kommer att se tillbaka och känna den djupaste tacksamhet över att du fortfarande kan kliva upp på morgonen och dricka morgonkaffe och trampa på klibbiga makaroner som trillat ur soptunnan i köket.
Ring någon! Ring vem som helst och säg att ”nu, nu är jag så förtvivlad att jag inte vet var jag ska ta vägen”. Ring mamma eller pappa eller brorsan eller bästisen. Ring psykakuten eller polisen. Knacka på hos grannen. Twittra till mig. Gå ut ifrån där du är, bara gå. Gå och gå och gå. Ta alla dina piller, lägg dem i en påse och gå till Apoteket, ge dem till första bästa person i vit rock innanför dörren. Släng rakblad i metallåtervinningen. Gör dig av med möjligheterna, självmordets snuttefiltar. Du kan, jag vet att du kan.
Lita på en överlevare: Det finns ingenting som är värt att ge upp detta enda liv för. Det finns ingen sorg, ingen fasa, ingen ensamhet som inte är värd att kräla, krypa, åla och staka sig förbi. Jag lovar dig, du kan. En dag till kan du. Det kommer att passera.
Susanna Pettersson
Barbro Ager, en konstnär i Långhed
Haft den stora glädjen att idag på Konstrundan i Hälsingland besöka konstnärinnan och min gode vän Barbro Ager i Långhed för att få se på hennes vackra alster, bl.a handgjorda sidentäcken, egna textiltryck och en stor samling av knappar .. !! Hennes personliga och professionella uttryck samt färgsättning är en varaktig dans för ögat och fantasin ♡
lördag 2 augusti 2014
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
