Dag 15 på min första cytostatikabehandling

Hjärnan är relativt klar och redig. Stressas fortfarande lätt av två saker. Om jag måste sova och åskan är igång kan göra mig helt galen och då är jag helt irrationell. Jag fullkomligen springer över saker i huset och kan inte hejda mig. Tappar ut och gör allt tokigt. Hittar då ingen lösning. Försöker ta en sak i taget.

Jag mår inte illa och jag har inte tagit illamående medicin sen dag 9-10. Magen svider ibland. Magen har lugnat sig och börjat bli mer normal.

Det ploppar upp små röda märken på huden som går över. Just nu är vänster stortå illröd. Brände vänster pekfingers ovansida på ugnen igår. Min vänstra sida ska vara hel då jag saknar flera lymfkörtlar på den sidan. Inte bra! Området är inte rött ännu. Huden är gråvit och död. Området är ca 1,5 cm i diameter. Ingen blåsa. Anar att det kan komma att bli ett sår sen.

Jag vill mycket men orkar ingenting. Musklerna är klena. Man går långsamt och allt tar tid. Blir mest sittande. Får mjölksyra i armarna av att skriva på datorn. Sover illa då jag är rädd för att sova. När jag sen somnar så sover jag av ren utmattning.

Processen att plocka bär i min trädgård och sen rensa och sen koka och sen förvara tar flera dagar. Jag är glad att jag gör det. Det värmer i hjärtat. Idag mår min PICC-line bra. Håret har börjat lossna.

Försöker äta regelbundet. Tyvärr så är jag hopplös. Det blir en lunch någon gång på dagen och en middag någon gång vid midnatt. Jag är obotlig. Fruktskålen står orörd. Äter ofta surkål, kalvsykta, rödbetor, potatis. Dricker hinkvis med vatten och tyvärr kaffe. Äter bär ur buskarna.

Psykiskt så har jag kapitulerat och har börjar vänja mig vid mitt tillstånd. Jag skrattar ofta. Gråter varje dag en snutt men fastnar inte. Känner frihet över att rå över mig själv, att ta dagen som den kommer och jag struntar just nu i framtiden.

Inser att för varje behandling kommer jag att bli mer och mer klen. Man är som ett stort expriment. Ingen vet hur det kommer tat gå, ingen har något facit i handen. Det kan vara bra att hjärnan inte riktigt orkar med för det blir i sig en slags vila från allt.