Paniken har förföljt mig hela dagen

Om jag nu förträngt det mesta av mitt besök på Mammografienheten förra veckan så kom dock denna dag att bli en rysare. Läste igenom den remiss som skickats till Kirurgkliniken. Vettskrämd läser jag orden och mitt inre fryser till is "misstänkt malign tumör med metstasspridning till lymfkörtlar, tex inovasiv lobulär cancer?" Helt plötsligt inser jag att läget inte bara är allvarligt utan nu handlar det plötsligt om liv eller död. Inovasiv är ingen bra form på en cancer. Jag tycker inte om ordet och inte innebörden heller.

Dessa tankar gör en helt utmattad. Små gråtattacker i panik har avlöst varandra och jag undrar förstås om jag lever i den verklighet som jag nyligen levde i. Min man och jag tittar allvarligt på varandra och mina samtalsämnena börjar bli mer och mer orealistiska. Chansen att det ska vara en lättare åkomma minskar för var dag som går. Skulle nu Kirurgkliniken meddela mig på fredag att det är en något helt ofarligt så kommer jag säkert att börja gapskratta hysteriskt och sen får de lägga in mig på mitt jobb pga att jag blivit galen. I morse mejlade jag min man med frågan "ska vi måsta förlora varandra?"