Det är med vemod jag kommer att starta min strålbehandling den 15 december. Igår var jag på röntgen, en CT bröst. Röntgen var inför strål. Inte fick jag veta om det fanns tecken på återfall. Utan röntgen var för att mäta ut var strålningen ska ges. Det är min kropp och den går sönder mer och mer. Som min vän i Helsingborg sa, när vi var dödssjuka var vi friska och nu när vi bedöms friska är vi sjuka. Igår tatuerade de min bröstsida på revbenens båda sidor med en svart prick som sitter livet ut. Ingen vet och ingen kan lova att biverkningarna inte blir svåra. Jag som har så känslig hud ser framför mig en stor blödande och smärtsam krater där bröstet suttit. Dessa biverkningar uppträder tidigast efter 2 veckors strålning och först då är man beredd att sänka stråldos. Dessa sår är som värst någon vecka efter strålningen upphört. För detta finns förband sa strål sjuksköterskan.Jag känner mig utlämnad. Klart att sista veckan på sista cytostatikabehandling med ledsmärta och feber drar ned ens kraft att tänka klart men jag har stora farhågor. Jag är helt enkelt rädd för det okända och det är ju inte normalt att utsätta kroppen för strålning. Strål sjuksköterskan sa i alla fall att strålning är mycket lindrigare än cytostatikabehandling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar