Mitt första återbesök på Onkologen

Idag har jag varit på återbesök på Onkologen i Sundsvall. I hissen på väg upp till Onkologen började jag kräkas.Snacka om psykosomatiskt! Jag har fått träffa en riktig cancerspecialist som kommer från Umeå Universitetssjukhus. En äldre man. Det är första gången jag träffar en överläkare sen bröstkirurgerna planerade min bröstoperation i maj 2014. Han har lyssnat och undersökt mina lymfkörtelstationer och mina bröstområden.

Ganska snabbt konstaterade han att alla mina smärtsamma symtom kommer endast från den förödande Taxoterebehandlingen som jag fick som nr 4 i slutet av september och som avbröts. Han var på det bestämdaste att det handlar endast om den och ingenting annat. Dessa står i FASS.

Han har gedigen erfarenhet som cancerläkare och beskrev att han sett allt vad Taxotere kan ställa till med. Han beskrev att för de flesta flyter Taxoterebehandlingen på utan att ge några problem.Sen finns det en liten grupp människor som inte tål Taxotere. Symtomen är alltfrån enkla reaktioner till mycket allvarliga skador såsom varabscess på skelettet, slemhinneskador runt sener, skelett och muskelatur, svåra nervskador, blodförgiftning, kärlskador, lung- och hjärtskador men han har också varit med om att människor dött av Taxotere. Den kan fullkomligen trasa sönder vävnad och skelett i kroppen. Det är inte konstigt att jag mår som jag mår. Och jag är säker på att jag höll på dö den där natten i min ensamhet i Långhed som jag knappt minns något av förutom att jag kämpade för att överleva. Dock finns det en bild från den natten.

Denna kloka och förstående läkare som talar som jag vill (utan undanflykter) berättade att min smärta kommer att gå över. Det kan ta lång tid men det går över. Det kan ta år. På något vis fick jag ett nytt hopp och jag kunde kasta alla mina farhågor. Nu har jag en förklaring på varför jag knappt kan röra mig vissa dagar.

Jag som enträget kämpat på med att sluta med en starkare smärtstillande (Tradolan) då risk finns för beroende, har nu kommit ned till en tablett Tradolan 50 mg varje morgon. Från början hade jag tre.Till den tar jag maxdos Alvedon och Ipren. Har testat och prövat vara utan den starkare och endast prövat ta Alvedon och Ipren maxdos men de tillsammans tar inte ned toppen av smärtan utan resultatet blir att jag nästan inte kan röra mig uppe för hela kroppen skriker av smärta och matthet, benen blir blytunga och jag får feber. Utan allt smärtstillande tar jag mig inte ur sängen och jag får ännu mer feber. Denna doktor menade på att jag behöver denna medicin ett bra tag framåt så han skrev ut 100 st med fyra uttag. Jag som ringt Onkologen och fått kämpa så för att få recept på Tradolan 30 st en gång i månaden. Han ville att jag skulle börja med tre per dygn men jag är nöjd med en. Jag tänker inte ändra på det.

Sen gick han igenom min tumörform som är riktigt, riktigt elak. Trippelnegativ cancertumör. Han sa att det är inte bara första året som är stor risk för återfall. Minst 2-3 år är en kritisk återfallsperiod och sen dalar risken snabbt för att helt försvinna efter 5 år då man kommer att friskförklaras. Dock sa han något mycket viktigt. Man tittar på tumörens celler och deras förmåga att dela sig. Denna tumörforms celler brukar ha upp till en 90 % delningsförmåga, alltså brukar tumörformen vara mycket snabbväxande (elakartad) men min har endast 5 % och är en undergrupp i Trippelnegativ tumörform som man inte vet så mycket om och som man forskar mycket på. Och min spontana kommentar på detta var att då har den kanske inte har lika stor förmåga att komma tillbaka. Då nickade han hoppfullt och sa att det borde vara så men man vet inte så mycket om den ännu. Undersökningen av mina lymfkörtlar och bröstområde var fria från nya knölar.

En frisk och stark kvinna klev in på Onkologen förra sommaren och en trött och gammal någonting går idag ut från samma ställe. Dock är jag lycklig för att jag inte sitter med ett kvävande och förödande svar "du har cancer". Jag är enormt lycklig för att jag får leva. Det kvittar väl om man är en trasa. Det kanske är ett glamoröst fabulerande att jag var en frisk och stark kvinna. Jav var nog rätt sliten, trött, överarbetad, gammal, överviktig men en sak vet jag och det var att jag hade ett GO som jag saknar idag. Det kanske kommer tillbaka. Det gör ingenting om det fortsätter att vara så här, bara jag får leva. Jag har fortfarande så mycket att ge och jag har en stor, underbar och kärleksfull familj runt mig som är fantastisk.