En tung dag

Det har gått tre dygn sen jag var på mitt andra läkarbesökden den 17 juli  efter att min cancer konstaterats i början på maj. Efter bröstoperation den 23 maj skickades tumören och lymfkörtlar till patologen för att typbestämma hur min cnacer ser ut. En lång väntan har till slut blivit overklig och jag har verkligen känt  mig bortglömd av sjukvården. Det efterlängtade samtalet kom den 10 juli och då skulle jag varit där för att få provsvar men ingen meddelade oss. Trots att svaret var klart 1 juli. Jag fick en ny tid och det blev den 17 julli.

En manlig kirurg tog emot oss. Han gick igenom provsvaren. Hans blick flackade under tiden han prata och att han kunde inte riktigt förstå varför jag var så ledsen. Allt kommer att bli bra säger han, nu är din tumör och dina lymkörtelmetastaser borttagna. 

Svaret lyder: Jag har invasis duktal cancer, en av de vanligaste. Jag har alldeles för många riskfaktorer som gör att cancern klassificeras som grad 3 av 3. Tumören var stor, den hade börjat växa in i kärl och den biter inte på hormonell behndling. Den är trippelnegativ och det innebär en tuffare cytostatikabehandling. Min cancer ä rejält aggressiv. 

Den manlige läkare informerades om hur vi tycker vården fungerat och att jag blivit bortglömd så många gånger. Han svarade med att det var något han inte känner igen. Så arbetar de inte där. Jag blir matt när en människa i en sån viktig position inte kan möta kritik, smärta och oro. Allt blir bra. På frågan om min cancer är allvarlig så svarade han att det är all cancer. 

Sen kom bröstsjuksköterskan in och denna gång orkade hon möta mig. Vid föregående besök som var första tillfället så svarade hon mig då ja undrade om hur det skulle bli efter operation att det tar vi sen. Det blev inget sen. Jag skrevs ut på en lördag av sjuksköterskan på vårdhotellet och jag träffade ingen på kirurgen i Sundsvall efter det. De som opereras alla dagar förutom fredagar vistas en hel dag på davården på kirurgen och får då den oerhört viktiga informationen om hur livet kommer att vara de närmsta veckorna. Till slut sökte jag mig till en sjukgymnast på Örnsköldsvik sjukhus och fick där stöd och råd om hur jag skulle göra. 

I alla fall så satte sig bröstsjuksköterskan ned och vi gick tillsammans igenom viktiga saker inför kommande behandling. Hon hade tid och hon hjälpte mig att få en ny bh. En sån där framknäppt, mjuk med ficka för protes om man vill ha det. Så långt har inte jag kommit ännu utan jag har valt att gå omkring som kapten krok. 

Efter besöket passade jag och min man på att gå upp till onkolgen för att ta rätt på vilken tid jag fått eftersom remiss var skickad 10 juli och det brukar ta 1-2 veckor innan man får komma. När vi kom dit träffade jag ssk Monica oc hon letade inte bara en gång utan två efter en remiss som inte var skickad. Vi gick tillbaka till kirurgen. Alla var på planeringsrond. Lämnade en lapp om att jag ville bli uppringd idag. 

Någon timme senare ringer bröstsjuksköterskan. Informerar att det finns ingen remiss på onkologen. Hon skulle genast ordna så att doktorn skrev den klart och själv bära upp den till onkologen idag. Hon lovade ringa innan hon gick hem för dagen. Det gjorde hon och remissen var lämnad. 

Vi åkte hem och en ny väntan tog plats. Frågetecken, kaos i huvudet och för mig en sjukvård som inte förstår varför jag gråter. Jag är helt matt. Varför är det bara inom mig som det skriker "det är bråttom" .. ?