Sjätte dygnet på min första cytostatikabehandling

Det är 6 dygnet på min första cytostatikabehandling. Illamåendet kommer bara korta stunder. Chocken efter provsvar har börjat lägga sig och ångesten dämpas av cytostatikabiverkan, typ chemobrain. Har idag tagit krafttag och börjat med min morgonpromenad som tog närmare 5 timmar istället för 35 min då jag mellanlandade hos vänner. Blev riktig kvalitetstid både här och där. Kvarstår kvällspromenad. Har tränat bröstpartiet som varit eftersatt de sista 2 veckorna pga förlamande ångest. Tappat tidsperspektivet. Har diskat och tvättat kläder i slowmotion. Allting går sakta. Andfådd för ingenting. Efter ha gått sakta och hängt upp tvätten sen sakta tillbaka in igen var vilopulsen på 120. Ögonen är oklart om vem som rår om dem. De ser hemskt tomma och ledsna ut. Ögonfransar och hår är fortfarande kvar. Jag målar mig än för att inte skrämmas av fågelskrämman i spegeln. Urinblåsan värker så tamme satan. Benvärk iland. Ont i magen och tarmarna. Munhålan är lugnare idag. Dock berikas själen av att vara på den plats jag älskar mest. Tystnaden är total. Ibland skrämmande. Det är inte långt till närmsta vänner och dörren är alltid öppen där. Även nattetid om åskan går. Förmågan att avgöra vad som är rätt och fel funkar men förändras snabbt vid stress. Paniken lurar bakom hörnet men just nu orkar jag inte bjuda in den. Egentligen ska jag inte klaga. Jag lever, jag ska vara cancerfri och jag har en underbar familj.