Morgontemp 37,7 men känns som 41 grader. Hela kroppen sjuder av smärta, är orkeslös och illamående. Har nu legat i soffan i två timmar sen jag klev upp och inväntat att mediciner ska börja verka. Funderar allvarligt på om jag klarar mig själv här nere så mycket längre till. Om en vecka är det dags för nästa behandling och då anar jag en ännu tuffare period börjar på en redan sliten kropp. Att gå ut till hönsen för ge mat och vatten känns orimligt tungt. Jag är så ledsen att jag inte orkar sitta ned med dem ute i hönsgården. Det är kallt och rått ute. Att ställa sig i köket och tillaga en måltid likaså. Har ingen lust, fantasi eller hunger. Jag vet inte hur det här ska gå. Att åka hem och ge upp vet jag inte om det är så klokt. Det kommer att ställa mycket krav på alla andra. Tyvärr så kan inte min hjärna avgöra vad som är rätt och fel längre.
2 kommentarer:
Finaste Carina! Att åka hem till Kuba är inte att ge upp,då får mer stöttning och hjälp. Ansvaret de där hemma får,tror jag är något de gärna tar bara de går ta hand om dig,likt du tagit hand om dem i svåra stunder. Tillåt dig att vara svag just nu. Ta styrka av andra ett tag. Du är såå värd allt <3
Instämmer med Petra, styrkekramar till dig från mig.
Skicka en kommentar