Att ge livet en mening

Jag förstår inte hur människor tänker när de återkommande måste tala om för mig att jag inte ska, att jag inte bör, att jag inte orkar och att jag måste vila och helst i min ensamhet för att inte tröttas ut. Jag avskyr orden inte ska, ska inte.

Jag är så lycklig att jag under denna höst kunnat plocka in all frukt och bär från trädgården och göra något med det. Jag har inte varit en stark husmor som snabbt fått ihop något men jag har i min egna lilla sakta takt lyckats ändå. Sen har jag stolt stått där och tittat på resultatet. Att kunna glädja andra med det jag gjort är en enorm tillfredställelse.

Att ha planer inför kommande helg, månad, jul eller vad som helst är underbart. Man vill så gärna och kraftstrået är så svagt så när orden kommer att jag inte ska, ska inte så går luften ur en och jag hamnar i en ohanterlig försvarsställning. Jag känner mig förolämpad. Jag kan känna mig arg att jag missunnas att få vara med, att vara delaktig. Meningslöshet ger mig mig ingenting och dränerar min själ på all lust.

Jag är vuxen nog att kunna avgöra om jag orkar eller inte. Gör mig inte sjukare än vad jag är. Klappa mig inte på huvudet, kalla mig inte stackare utan lyssna och gläds med mig. Bejaka min lust över att vilja istället för att förneka min lust, min längtan, mina drömmar.

Lusten att vilja göra är för mig meningen med livet. Lusten som leder till handling ger dagen och livet en mening. Lusten är underbar och en räddare i nöden. Den är positivt laddad och livsbejakande.

Tack min älskade höns för att ni finns och för den glädje ni givit mig denna sommar och höst. Ni har varit de bästa vänner och är det fortfarande. Det är så enkelt att gå in till er med en liten bit mat så är glädjen fullkomlig. Jag sitter där på pallen bredvid och njuter stilla av mitt kaffe medan jag tittar förundrat på ert strikta men dock kärleksfulla och sociala samspel som kan glädja vem som helst.