Döden, är ständigt närvarande

Det närmar sig slutet på en lång och tuff behandlingsperiod av cellgifter. Sista dos är planerad till 17 november och den arbetar då i kroppen i dryga tre veckor. Det blir ca sex veckor vila mellan sista cytostatikabehandling och strålbehandling så att kroppen hinner återhämta sig. En period som förhoppningsvis inte ska ge cellgifters svåra plågor men dock en enorm trötthet. Man beräknar att efter några veckors vila efter avslutad strålning ska man kunna börja arbeta tjugofem procent.

Att börja stå på egna ben känns skrämmande. Att inte ha den där tryggheten i den bokade tiden var tredje vecka till onkologens varma dagvård för cytostatikabehandling. Där spelar det ingen roll om man gråter eller skrattar, om man är hårlös och blöder, har smärtor och spyr, är ett vrak eller hjälte. Man tas emot med sådan kärlek och känner sådan trygghet där. Kontroller kommer sen att ske var sjätte månad.

Att ensam börja äga, ansvara och bära sina tankar på återfall, död och överlevnad då krafter kommer tillbaka kommer att bli svårt. Jag vill aldrig mer uppleva ren, skär dödsångest. Jag har prövat den och jag trodde jag var död. Den varade ett dygn i april och en dryg vecka mellan provsvar och första cytostatikabehandling i juli månad då tårarna aldrig slutade rinna vaken tid. Jag vattnade trädgården var jag än gick eller satt. Vansinnet red mina tankar, en skenande, djävulsk och vild galopp. Ångesten bar sådan smärta i en total overklighet som aldrig ville ta slut.

I början av december ska en stor röntgen göras inför strålning. En röntgen som gör att sjukvården kommer att känna min kropp bättre än jag själv. Röntgensvaret innebär också att man får veta om det finns tecken på återfall eller om man anses frisk. En liten biljett på en "stund till".

Jag har fram till idag förlikat mig med dödens innebörd. Han är inte nådig och inte snäll mot livet. Att bära på dödstankar är svårt. Men just nu har jag försonats med dessa. Döden är inte längre min ovän. Den kommer att gå vid min sida som en vän som den alltid gjort förut. Vad vore livet värt utan död.

Min personliga slutsats i detta är:
Som nedbruten människa både psykiskt (sjukdom som kan leda till döden) och fysiskt (cellgifter) så orkar man inte kämpa emot om döden bestämmer sig för att ta över. Man kommer bara att glida med. Hjärnan är så tom och orkar inte ta emot mer. Fokus hamnar istället på att klara av att leva minut för minut, timme för timme, dag för dag, vecka för vecka och månad för månad.

Det svåra kommer att vara att se sina anhörigas smärta, deras tårar och förtvivlan. Som cancersjuk pågår bearbetning hela tiden. Anhöriga är inte riktigt framme vid slutstationen under varje minut i dygnets alla timmar. Därav har man som cancersjuk ett försprång i sin bearbetning.

Mina dödssjuka systrar och bröder, vi sitter alla i samma båt och guppar omkring i vår svåra smärta på ett oförutsägande hav.Vi vet inte vad som komma skall.

Oavsett om jag får leva eller måste dö ska jag i alla fall stolt räta på min krona som hamnat på sned och möta det som kommer med kärlek och vördnad ..