Vi sitter i bilen, min make och jag. Vi är på väg mot Stockholm och gigantiska problem. Kroppen skriar av smärta. Har en riktigt dålig dag idag. Detta är bara för mycket att orka med. Sista veckornas accelerande kaos hos pappa sätter sina spår. Min man ser mycket trött ut.
Gårdagen var gräslig då hemtjänsten började ringa redan tio i åtta på morgonen om att de inte tog sig in till pappa då en stor schäfer blockerade dörren. Pappa gick heller inte att nå. Med infektion i kroppen är han mer förvirrad än normalt. Ägaren till hunden var spårlöst borta och är mitt älskade barn som håller på att knarka ihjäl sig och som varken ta hand om sig själv eller se till en hunds behov.
Efter en dryg timme lyckades hemtjänsten ta sig in då de samlat ihop flera stycken för att mota bort hunden. Det här är inte ok. Men för vem är det inte ok? Kanske för du och jag och hemtjänsten. Men för en dement far som matas med krav om att detta är ok och som tappat förmågan till rätt och fel har inga val och utsätter sig ständigt för denna fara.
Polisen som är inkopplad på detta ska nu hålla förhör med pappa för att utifrån det avgöra om det är ett brott eller inte. Hemtjänstens chefer har under sista veckorna haft många möten. Allas förtvivlan går inte ta miste på.
Mitt barn har gett sig själv en nyckel till huset som gör att hon kan komma och gå som hon själv vill. Hon vet någonstans där inne att det inte är ok att göra så här. Polisen kräver att vi byter lås på alla dörrar och fönster i helgen. Något som ska diskuteras med en dement person som även då ska betala detta kalas.
Det börjar vara dags att påskynda ansökan om annat boende i Örnsköldsviks kommun även om pappa inte är där än. Han skulle kunnat vara hemma i sitt hem med den hjälp han vant sig vid och den demensgrupp han är på ett tag till. Så vårt samtal i bilen denna kväll är mer än munter.
Jag önskar att jag stannat hemma. Jag önskar att det inte vore jag som bar ansvaret att ordna upp detta. En konfrontation med mitt narkotikapåverkad barn kan bara sluta i rent våld. Jag är redan utsedd att vara den som gör allt för att förstöra för mitt barn. För jag blir det stora hotet som står för att ta av henne den sista trygghet hon har genom att försöka förhindra henne nyttja min dementa pappa alltså hennes dementa morfar.
fredag 27 februari 2015
Gnagande oro
Etiketter:
Amfetamin,
Anhöriga,
Demens,
Droger,
Etiskt dilemma,
Hemtjänst,
Kaos,
Medberoende,
Missbruk,
Narkotikamissbruk,
Polis
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar