Varför kommer de här dagarna när kroppen bara skriker

Efter en intensiv vecka där jag åtminstone försökt göra så gott jag kan kom fredagkväll och vår planerade resa till Hälsingland. Min älskade man packade bilen och jag bestämde mig för att köra. Glatt konstatera vi att den nya vägen och bron över Sundsvall gör resan nästan 30 min kortare. Nu tar dessa 31 mil 3 timmar och 15 min.

Glädjen har svårt att infinna sig. Den där spontana och hoppfulla glädjen är långt borta. Väl framme i stugan var jag totalt död och vettskrämd för de symtom som uppstår i kroppen. De enda jag kunde tänka på var sängen. Att få lägga sig ned och vila. Väl i sängen startar paniken. Varenda punkt på kroppen som belastas skriker av smärta. Trots Alvedon och Tradolan.

Hela armarna, axelpartiet, halsen och bröstryggpartiet värker kraftigt och tappar all styrka. Att vända sig i sängen är nästan omöjligt, likaså sätta sig upp. Natten blir ett enda suddigt kämpande mot smärtor och inre demoner.

När morgonen kommer har jag knappt sovit. Smärtorna är förfärliga. Det smärtar även upp över halsen och över ansiktet. Huden tål inga tryck. Allt gör ont.kommer mig ur sängen vid 11.30. Lyckas duscha och klä på mig. Vi tar bilen till Bollnäs för att sätta oss på Lilla K och njuta av kärleksfullt gjord och god mat.

Att sitta stilla går bra. Att resa sig är som om att båda höfterna vore av. Jag får vagga fram tills de värsta smärtorna släpper. Väl hemma hamnar jag i soffan i halvsittande ställning. Jag orkar ingenting annat, fast jag vill. Jag känner mig så fruktansvärt maktlös.

Detta har hänt återkommande 5-6 gånger sen 20 januari. Nästa natt kan jag sova för smärtorna har lugnat sig. Nästa dag kan jag kliva upp och vara uppe, dock så otroligt klen.