En tanke slog mig

Jag tror jag gråtit hela 2000 talet pga att jag förlorat ett av mina två älskade barn, att vara nära anhörig till missbruk, en uppslitande och oväntad separation, mammas långa sjukdomsresa, hjälplöshet och död, pappas oförstående dubbelspel i alla år och till slut kravet att bli hans dotter på riktigt som sörjer för hans överlevnad och till slut min egen cancerresa.

Det känns som om jag drar till mig allt. Kan det verkligen vara så? Och vad gjorde jag för fel i så fall? Hade det gått göra annorlunda?

Skulle jag fråga mitt barn så skulle hon säga "jag hatar dig, du är skulden till allt"
Skulle jag frågat min dåvarande sambo så skulle han svara "jag orkade inte därav hans idiotiska val"
Skulle jag fråga pappa så skulle han svara "jag var tvingad" = (besatt av demoner, tappat egen vilja"
Skulle jag frågat mamma så hade hon svarat "jag älskar dig och för alltid"
Skulle jag frågat cancern så hade den svarat "jag behövde få dig på andra tankar en stund"

Nu fortsätter ändå min resa, trots alla sorger i övervägande kärlek och lycka, med hopp och tro om en trygg framtid, med världens finaste vän och älskade make, med en underbar bonusfamilj, med mitt ena älskade vuxna barn och med ett evinnerliga hopp om att mitt andra barn vänder sig om en dag och säger "där är du mamma, vad jag saknat dig, jag tappade bort mig själv och dig en stund, men nu är jag tillbaka och vi ska aldrig skiljas mer".

De säger att de tar tre generationer att bryta ett destruktivt beteende inom en familj.