Ganska snabbt kom bröstsjuksköterska och hämtade in oss. En kvinnlig kirurg presenterade sig. Hon ville träffa mig för att undersöka bröstet och tumörens storlek för att besluta om den ska opereras först eller om cytostatika ska påbörjas först. Med några korta ord konstaterade hon att jag har fått mitt cancerbesked. Hon nämnde även något om att den metastas man hittat i lymfkörtel inte behöver vara en lymfkörtel utan det kan vara en till tumör Hon försvann en stund och kom tillbaka med en kvinnlig onkolog som också undersökte mitt bröst. De två beslutade sig för att operera först och onkologen ville argumentera för och emot detta men för en novis som jag så spelar det ingen roll då man inte vet vad man har att förlora.
Sen ett kort samtal av kirurgen att de i nuläget inte kan förklara vad det är för slags tumör, om jag har metastaser i kroppen, vilken prognos det är, om cancern vuxit in i stödjevävnad. Frågetecknen började hopa sig och larmklockor i huvudet började signalera att de som stod framför mig upplevdes rädda och inte riktigt vågade säga vad de tänkte. Allt detta för att inte skrämmas. Jag försökte vara övertydlig och mena på att det är bättre man talar klarspråk med mig eftersom något annat inte går att ta in.
Kirurgen informerade snabbt att operationen kommer att ske om 2-4 veckor och att jag kommer att kallas per brev. Därefter följer en ny väntan där bortopererad tumör och lymfkörtlar ska undersökas för att man ska kunna fastställa vad detta handlar om. Denna väntan tar ca 6-8 veckor och då börja det vara i slutet av juli eller början på augusti. Under denna väntan kan inga förklaringar ges eller förslag på behandling. Men helt klart kommer en serie med cytostatika att ges och den vara ca 4,5 månad. Då har vi slutet av december.
Dock försökte hon övertyga mig att jag kommer att överleva. Hon garanterade minst 5 år. Min undran om att inte överleva upplevdes onödig att ta upp. Jag var äntligen inom sjukvården och deras arbete på kirurgen handlar om att hålla mig levande. Min tilltro och det hopp jag haft började snabbt sina. Kirurgen som gjort sitt allra bästa lämnade oss och bröstsjuksköterskan tog över.
Saken blev bara värre. Jag kan inte förklara vad som inte blev bra men jag kände att de höll inte med om att jag är sjuk. Bröstsjuksköterskan pratade och förklarade hur operationen går till väga. Hon berättade om cytostatikabehandling. Hon avslutade alla hemskeheter med att det kommer att gå bra. Att sjukvården kan detta. Att forskningen har gått framåt. I mitt inre började en inre oro gnaga att det hon sitter och säger är att de kan sitt jobb mycket bra men att se den lilla individen med sina sår, komplikationer och men för livet existerade inte. Det är något som man skapar back upp för genom att ge råd till patienten hur denne ska ta hand om sitt eget lidande och det som uppstår efter hemkomst.
Jag anar att hon såg på mig att jag tittade rakt igenom henne. Att jag inte litade på henne. Hon tyckte säkert att jag var en negativ människa som inte kunde se det positiva och som var orolig i onödan. Redan där, precis där och precis som man så väl själv känner igen från sina egna misstag inom sjukvården när något inte blir bra så skulle hon men som hon inte orkade backat och lyssnat in vad det var jag frågade om. Det är inte varje dag man får ett cancerbesked och det är inte varje dag som man åker till en läkare för det för att få förklarat sin bröstcancer med orden att det kommer att gå bra.
Vi tackade för oss. Åkte hem till en tomhet större än helvetet, Det är inte lönt att gråta. Det finns massor med människor som har det värre. Det är inte lönt att hoppas om de hittar en lungcancer i augusti som de kommer att ha massor av förklaringar att ge om att de gjort allt vad de kunnat för då vet jag att jag kommer att bli tokig om jag inte förberett mig. Det är inte lönt att försöka hitta de millimeter stora positiva effekter som operation och cytostatika kan ge om man inte kan lyfta de milslånga komplikationer som kommer med säkerhet att finnas för att försöka bygga upp en tro om att det kommer kanske att gå bra.
Mitt ansikte börjar se ut som en skär, plufsig, söndergråten, grimaserande tant som åldras ett halvår per dag sen denna gräsliga resa startade. Jag känner mig tom men ändå förbannad. Kirurgen kan erbjuda bra behandlingar men frågan är om någon förstått att jag kämpar med att överleva. Inte ett blodprov har tagits under resans gång, inte ens en lungröntgen är aktuell än förrän man vet vad det handlar om, ingenting har hänt mer än att man konstaterat att jag har malign tumör med metastas eller två tumörer, skyhögt BT och det är maj månad 2014. Med denna vetskap och i denna takt vet jag inte om jag ska våga lita på dem som påstår sig ha kunskapen. Men tyvärr finns inga andra val. Vilken mardröm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar