Nu börjar kanske mitt livs svåraste resa

Igår ringde samtalet som jag väntat på så länge. Det var bröstsjuksköterska Britt som förskräckt meddelade att jag just missat en läkartid hos dem för en timma sen eftersom ingen från kliniken kommit ihåg att  ringa mig eller maken och meddela tiden. Provsvar är klart sen 4 juli. Något som Britt inte ville läsa upp per telefon utan det är så viktigt att svaret sker med läkaren. Jag fick i alla fall veta att cancern graderas till en trea och att den är inte den allra snällaste men att den är i alla fall borta nu.

Efter att seromet lagt sig och kontakten med sjukvården upphört sen jag bloggade sist så är hjärnan ofantligt duktig på att skjuta undan tunga saker. Istället kom ångesten och tårarna som ett brev på posten efter samtalet. Jag beslöt mig då för att släppa allt. Planen att jag ska börja arbeta på måndag ändrades till att jag blir sjukskriven från den 14 juli efter att jag rådgjort med min chef. Själv ser jag det som ett nederlag då jag måste kapitulera.

Remissen till Onkologen är redan skickad och jag väntas få tid hos dem om 1-2 veckor. Läkarna har redan planerat att jag ska genomgå cytostatikabehandling och därefter strålbehandling för att förhindra metastaser i övriga kroppen.Var vi landar tidsmässigt när allt är över vet jag inte men skulle tro mars 2015. Var vi landar i förstånd och fysisk hälsa har jag ingen aning om.

Mitt i allt detta har jag förra helgen på lördagen lyckats halka rejält i duschen då golvet är glashalt Balansen och kroppens rörelser är förändrade efter att armhålan och bröstet opererats bort och är som ett stramt band som gör en klumpig. Jag ramlade baklänges och slog hål i huvudet, höll på att skrämma livet ur min make, var borta totalt någon minut, tappade minnet som började komma tillbaka i ambulansen. Fick sy huvudet med 8 stygn. Låg kvar på akuten över natten och begärde förstås hem mig på morgonen.

Valde trots detta ändå åka till Sthlm och kryssa med Cinderella eftersom vi bokat den resan tidigare. Måste säga att jag har noll logik och jag ångrar inte resan. Dock är jag som en stapplande get och får verkligen kolla vad jag gör då jag plötsligt får kraftig yrsel som varar högst 3-4 sekunder. Huvudet ömmar och jag tar fortfarande full dos smärtstillande efter bröstoperation.

Nästa vecka den 17 juli är det äntligen dags för läkarbesök nr 2. Har nog aldrig upplevt mig så bortglömd av sjukvården när jag varit sjuk. Då har det gått 4 månader sen akut remiss skickades från vårdcentralen till Mammografin när jag nu ska få veta mer specifikt vad detta handlar om. Provsvaret är en hel journal att läsa säger Britt. Tumören var 32 mm stor och av 11 borttagna lymfkörtlar så bar 2 lymfkörtlar cancer. Under de 4-5 veckor jag väntade på att få komma till mammografin så började en ny tumör ta form ovanpå den första som ytterligare hann växa på sig.

Jag tänker stanna i Hälsingland när min make beger sig hem för arbete på söndag. Här hittar jag kraft att leva. Jag behöver bara gå ut i värmen, slå mig ned i trädgården och njuta av fågelkvitter, våra fina höns och katter samt alla blommor. Jag har två timmars bilresa till Sundsvall. Min make får istället pendla några veckor och jag tror det blir mycket bra för oss alla.

Lille Fjalar ska snart till hönshimmelen då hans ben bara blir svagare och sämre. Detta ska jag och min make klara av. Jag är otroligt blödig. Men som alla vet och som står i alla hönsböcker så ska man ha höns så ska man först checka av att man kan nacka dem också för annars är det ingen bra ide att skaffa höns.