Efter 17 veckor så har jag bestämt mig och nu krävs åter igen logistik

Nu är det bestämt. I helgen åker jag hem. Det var den 14 juni då semestern började som vi med en enorm logistik packade två bilar fulla med 4 barn, 4 höns, 3 katter, 3 cyklar och allt annat viktigt för att tillbringa semestern i Hälsingland efter att vi ställt in en 14 dagars semesterresa till Turkiet pga bröstcancer.

Nyopererad i en tid full av väntan inför svar från patologen för att kunna gå vidare i min behandling så rullade dagarna på som till slut blev till veckor. Med tiden förtränger man verkligheten. Var helt inställd på att börja arbeta den 16 juli men dagarna innan hörde kirurgen av sig och de var dags att börja få provsvar och remitteras till onkologen. Vinkade av min man som åkte hem och började arbeta. Väl efter provsvar som visade sig vara en trippelnegativ bröstcancer vattnade jag trädgården med mina tårar tusen gånger om dagen fram till min första cytostatikabehandling den 24 juli. Sen lugnade jag ned mig och verkligheten hade landat i mig

Jag är oerhört tacksam för att jag stannat denna svåra tid på den plats som jag älskar mest på jorden. Med trädgården, solen, djuren och möjligheterna så har dagarna rullat på och jag har i sakta mak tagit mig an allt jag velat fram till min cytostatikabehandling övergick till Taxotere. Efter att jag börjat med den så fungerar ingenting.

Jag är oerhört tacksam för all den hjälp och stöd jag fått av mina grannar, gamla vänner och arbetskamrater. För våra pratstunder och matstunder som blivit en återkommande glädje varje vecka. För alla telefonsamtal för att höra hur det går. För alla arbetskamrater och vänner i norr som skickat sitt stöd via blogg och sms. Som skämt bort mig med presenter och gjort mig så oerhört rörd. Stort tack till min nyfunna vän som kämpar precis som jag för milsvida mejl på ett ocensurerat språk där vi förstår varandra.

Jag har nu haft feber alldeles för länge, jag har slutat söka för den och jag orkar inte bry mig. Jag är vaken 5-6 timmar per dygn. Jag missar att äta och jag kan inte ta hand om det praktiska. Det har krävts många funderingar och ett köpslående med mig själv men idag blev det helt solklart att jag kommer inte att klara mig själv längre. Jag måste hem till trygghet, djuren likaså och jag behöver närhet till vård.

Idag kommer min man. Det är mycket som måste göras innan vi kan åka hem, det är grovsopor som ska till Bollnäs, det är Elektra som ska fixa det sista med fibern till internet, det brunnstömning, det ska fixas halm och havre för en hel vinter, Flora sa begravas, växthuset ska stöttas inför vintern snömassor, mammas grav planteras, huset ska vinterbonas och vi ska hyra en envägsläpvagn för att få hem allt. Det krävs lite logistik.

Det finns en fånig rädsla och det är att skulle cancern komma tillbaka så hinner jag aldrig komma tillbaka hit hem något mer. Det skulle vara fruktansvärt förfärligt. Någonstans i bakhuvudet så inser jag  dock att ens nedsatta allmäntillstånd ställer till med att rimligheten i allt och att det förvrängs i min skalle runt alla farhågor och motgångar. Det går inte riktigt lita på allt som man oroar sig för om det verkligen är så.

Det ska bli skönt att komma hem till min familj och mitt hjärta som kämpat så under denna tid med att åka emellan. Till vardagen med alla krav. Till sängen med den underbara madrassen som heter Tafjord från Ikea som är som en tempurmadrass. Då skelettet smärtar är den perfekt. Man behöver inte ens vända sig på en hel natt. Sen får jag väl stå ut med havets hårda vindar och snörstorm. Jag vill inte bli sjuk i virus och håller mig gärna borta från det. Vänner kan äntligen börja komma och hälsa på och då får jag bjuda på mat igen i vårt stora, rymliga hus.