Jag är trött på medberoende anhöriga till eget missbrukande barn

Efter ha blivit misshandlad för ett år av mitt eget barn som var kraftigt narkotikapåverkad lever jag i ständig rädsla för något mycket värre. Förutom allt hat, nämligen dödshot. Så länge jag inte lägger mig i eller gör något aktivt för att förhindra fortsatt missbruk eller utnyttjande av dement pappa så är läget lugnt.

Dock lever vi i ett gräsligt etiskt dilemma. Min far har Alzheimers och har fått bo kvar hemma i sitt hus där han levt i 43 år. Med hjälp av hemtjänst fem gånger per dygn samt social samvaro i en demensgrupp alla vardagar så fungerar hans vardag bra än så länge förutom de dåliga sidor ett missbruk för med sig.

Han lever ständigt med ett barnbarn som kommer när som helst på dygnet och som är i behov av att tända av, sömn, mat och framförallt pengar. Detta har pågått i 7 år. De första åren var inte hans husrum det viktiga men sista året har mitt barn i stort sett flyttat in mot allas vilja.

Han är självklart orolig för henne och släpper förstås in henne då hon bultar på dörren och kräver att få komma in. Han förstår inte att hon kommer för att sova, äta, duscha och tigga pengar. Han är orolig och ringer oss. Han vill inte ha det så här. Inte hemtjänsten heller. Alla är rädda för hennes missbruk och för den schäfer hon har släpat runt i Sthlm bland missbruk och elände som också ska bo i huset. Hunden är pålagd munkavle. Hunden har levt med människor som sällan sett hans behov. Hunden är också en stor riskfaktor.

Efter en intensiv omsorgsinsats av hennes andra vårdnadshavare som godhjärtat hjälpt henne med boende i hans hem, ny bostad i Umeå inflyttnkngsklar i mars, skuldsanering samt hjälp med kontakt med psyk så började denna höst bra. Dock har det blivit riktigt illa.

Sen mitten av januari är det min far som har Alzheimers som ska stå med bostad, mat och pengar. Hon pressar honom på husnyckel mot hans vilja inför personal på demensgruppen. I helgen har hon krävt att hemtjänsten ska låsa upp dörren till hans hus fast han är på sjukhuset. Och just nu är hon i huset efter ha tvingat grannen låsa upp. Hemtjänsten har kollat idag.

Efter massor med sms kontakt i helgen med andra vårdnadshavaren då det inte är lämpligt att ringa får jag tre korta svar. En av dem lyder så här "Det enda du kommer att bli ihågkommen för är hatet mot din egen dotter".

Polisen är redan inkopplad men kan inte göra något då pappa öppnar dörren. Oklart om de kan idag då han är på sjukhus. Jag vågar inte ringa för jag vet att hon kommer att bli stortokig och de enda som gäller då är att ha ihjäl kärringen som förstör hennes liv. Hennes humörsvängningar och föga inpulskontroll är inget att leka med.

Normalt anser jag mig vara förnuftig men jag vet snart inte ut eller in. Jag har börjat söka bistånd i Västernorrland för pappa men är det rätt att tvinga honom till ett boende när han kanske skulle kunnat få ett halvår eller ett år till hemma i sitt hus för att komma ifrån detta i utnyttjande? Eller är det rätt att han ska ta ut fem tusen i veckan som ska gå till henne? Då jag lyfter detta med vårdnadshavare nr två så är jag tokig som kan tycka så. Och enligt mitt barn är det något jag ska passa mig väldigt noga för att lägga mig i.

Snart är det dags för den årliga genomgången av min fars hjälpbehov med biståndet i hans hus. Jag vet inte om jag överlever. Jag vågar inte ringa polisen. Jag skulle gjort som pappas demensläkare på minnesmittagningen på Huddinge sjukhus ville i januari 2014 och det var att ordna med ett demensboende ganska direkt. Av hänsyn och kärlek till min far har jag inte kunnat det. Det har ändå gått väldigt bra att vara hemma i sin förvirring.

Gudarna vet hur mycket jag älskar mitt barn och hur mycket jag har kämpat för henne. Hon är snart trettio år. Jag är den som alltid satt gränser mot henne för jag har vetat att det är rätt. Men de gränserna passar inte narkotikan och inte narkotikans röst! Jag säger bara jävla droger!!