Tror jag vekligen att jag är osynlig ?

Jag funderar ofta på livet i största allmänhet.
Saker som berör mig starkt är kvinnoförtryck, men för den skull glömmer jag inte mansförtryck eller förtryck av en människa överhuvudtaget.
Psykologikt- och socialt samspel och psykologiska försvar är hur intressant som helst.
Jag intresserar mig för ytterligheter och tittar på orsak - verkan beteenden som jag vill att min hjärna ska förklara för mig. Det är sååå farcinerande.. !
Jag är så där att jag gärna lever mig in i det som händer framför mina ögon.
Jag kan sitta på ett torg och det går inte länge förrän jag är inne i andra människors sociala samspel eller likaså i kön på affären m.m.
Jag är pinsam för min vackra söta brukar säga
-Men mamma för h-vete stäng munnen!"
Även hos djur kan jag se samspel och förundras. Jag är alltså totalt fokuserad i något som upptar hela min uppmärksamhet utan att veta om det. Tror jag att jag är osynlig?
Det bästa är om jag får strosa själv för då är mina tankar bara mina och jag hinner utan att bli avbruten komma fram till ett kedjemönster i mina tankar.
Och jag behöver tänka dom klart.
Ibland undrar jag om "mina antenner" är inställd på starka psykologiska spel för jag kan känna att det dröjer ofta mycket längre tid för dom i min omgivning innan de märker det konstiga som händer mitt framför näsan om de ens märker det.
Jag kan komma in i ett rum och känna av negativa stämmningar som jag egentligen ingenting har att göra med. Det är smärtsamt och svårt att stå utanför och jag har inga svårigheter att hålla mig utanför.
Det är ju där jag trivs och kan studera.
Jag är sensitiv på det sättet men annars kan jag vara fruktansvärt osensistiv när jag har kul och känna skuld för det.
Jag kanske tror att jag alltid måste känna med andra för annars är jag en svikare.