Livet är en ständig rörelse framåt med motgångar och medgångar. Livet är en stor gråt rakt igenom. Det är inte alla människor som förstår det. Många blir rädda och flyr när orden djupnar och får en känslosam dimension. Varför är människor rädda för sanning. Varför är dom rädda för sin egen sanning.. ? Det är en fråga som jag ställt mig många gånger. Jag har också frågat mig om jag är rädd för min egen sanning. Svaret är enkelt. Nej! Men jag blir rädd då jag ser att andra blir rädd då dom förstår att jag är inte rädd för min egen sanning eller andras sanning. Det generar tankar på att den andre kan känna sig hotad av en naken sanning.
Jag njuter av att leka med tankar om livet och vad livet säger. För mig är vardagen ofta en ny dag med nya under. Just nu är jag inne i en period där jag stänger av allt. Jag har gömt mig från omvärldens brus. Den irriterar mig då jag lever i ett skal av en sårad själ som är under läkning. Jag hittar små glädjestunder för var dag som går men det är segt. Jag är glad att jag håller mig undan av den enkla anledningen att en sanning skulle kunna såra i evighet. Därav behöver sinnet vila för att bli dämpat, genomtänkt och klokt. I en sanning kan det finnas så mycket dolt som kommer upp till ytan och finns inget skydd innan kan det sanningen sänka många skepp. Jag tänker inte vara med om det. Men jag kan heller aldrig leva i en lögn därav mitt eremit liv.
Jag trivs nog väldigt bra i min lilla värld där allt har en mening. Vad är då meningen med livet. Jag kan tänka mig att man lever om sitt liv tills man lärt sig av sina misstag.. då går man vidare till nästa fas. Livet är vad man gör det till. Om man inte kan göra gott då är det bättre att hålla sig undan tills man klarar av uppgiften. Att leva med sin sanning och sina med- och motgångar gör att man växer som människa. Jag behöver motstånd för att kunna växa och det får vi genom våra förluster. Ibland kan jag tycka att dom håller på att vara många. I sin tur betyder det någonting. Resultatet får man aldrig i sin hand. Jag tror inte det. Man hinner aldrig summera innan bokslut. Kanske sen.
Att längta och att drömma är livsnödvändigt. Det är kärnan i livet, rörelsen framåt eller rörelsen bakåt. Längtan är en känsla som vill bli uppfylld. Att längta men aldrig uppfylla skadar på sikt, det dör en liten gnista inombords för var gång. Att drömma sig till en längtan som blir uppfylld får människan att växa och växa till nästa förlust. För vem har inte stått där och skrattat av lycka för att in nästa stund se allt grusas sönder, precis som en stenkross inne i hjärtat. Då får man börja om någonstans där man var innan man var så lycklig.
Vad är lycka då.. ? Ögonblick, fragmentariska.. som kommer och går i livet. Man minns dom i precis det ögonblicket, precis i den formen för att sen inse att de varade just då, men morgondagen såg kanske annorlunda ut. Det finns perioder i livet man är lyckligare än andra perioder. Som varar längre stunder än bara ögonblick. Då man uppfyllt sina drömmar och ser att dom är hållbara. Dom återkommer dag ut och dag in. En lycklig trygghet eller något liknande. För mig kan sådan lycka vara att se sina nära och kära lyckliga.
Men för att återgå till livets kärna och dess sårbarhet. Utan smärta ingen lycka.. ingen lycka inga drömmar.. utan drömmar ingen längtan.. Så i det skedet jag befinner mig i så kan jag bara vänta på att det blir bättre. Det är en resa i växt. I växt och insikt. För att snart dimpa igen. En del snubblar hela livet. Och det kan ju också finnas en mening med det, åtminstone skaran som skådar, som aldrig vågar möta en sanning, inte ens deras egen nakna sanning. Någon skyddar dessa själar.. från tårar och djup smärta, på gott och ont. Jag tänker vila ett tag till, sen så vågar jag inte ens tänka.. För i min vilda, livsbejakande själ så bubblar och sjuder det av enorm kärlek till livet och dess möjligheter.
Jag njuter av att leka med tankar om livet och vad livet säger. För mig är vardagen ofta en ny dag med nya under. Just nu är jag inne i en period där jag stänger av allt. Jag har gömt mig från omvärldens brus. Den irriterar mig då jag lever i ett skal av en sårad själ som är under läkning. Jag hittar små glädjestunder för var dag som går men det är segt. Jag är glad att jag håller mig undan av den enkla anledningen att en sanning skulle kunna såra i evighet. Därav behöver sinnet vila för att bli dämpat, genomtänkt och klokt. I en sanning kan det finnas så mycket dolt som kommer upp till ytan och finns inget skydd innan kan det sanningen sänka många skepp. Jag tänker inte vara med om det. Men jag kan heller aldrig leva i en lögn därav mitt eremit liv.
Jag trivs nog väldigt bra i min lilla värld där allt har en mening. Vad är då meningen med livet. Jag kan tänka mig att man lever om sitt liv tills man lärt sig av sina misstag.. då går man vidare till nästa fas. Livet är vad man gör det till. Om man inte kan göra gott då är det bättre att hålla sig undan tills man klarar av uppgiften. Att leva med sin sanning och sina med- och motgångar gör att man växer som människa. Jag behöver motstånd för att kunna växa och det får vi genom våra förluster. Ibland kan jag tycka att dom håller på att vara många. I sin tur betyder det någonting. Resultatet får man aldrig i sin hand. Jag tror inte det. Man hinner aldrig summera innan bokslut. Kanske sen.
Att längta och att drömma är livsnödvändigt. Det är kärnan i livet, rörelsen framåt eller rörelsen bakåt. Längtan är en känsla som vill bli uppfylld. Att längta men aldrig uppfylla skadar på sikt, det dör en liten gnista inombords för var gång. Att drömma sig till en längtan som blir uppfylld får människan att växa och växa till nästa förlust. För vem har inte stått där och skrattat av lycka för att in nästa stund se allt grusas sönder, precis som en stenkross inne i hjärtat. Då får man börja om någonstans där man var innan man var så lycklig.
Vad är lycka då.. ? Ögonblick, fragmentariska.. som kommer och går i livet. Man minns dom i precis det ögonblicket, precis i den formen för att sen inse att de varade just då, men morgondagen såg kanske annorlunda ut. Det finns perioder i livet man är lyckligare än andra perioder. Som varar längre stunder än bara ögonblick. Då man uppfyllt sina drömmar och ser att dom är hållbara. Dom återkommer dag ut och dag in. En lycklig trygghet eller något liknande. För mig kan sådan lycka vara att se sina nära och kära lyckliga.
Men för att återgå till livets kärna och dess sårbarhet. Utan smärta ingen lycka.. ingen lycka inga drömmar.. utan drömmar ingen längtan.. Så i det skedet jag befinner mig i så kan jag bara vänta på att det blir bättre. Det är en resa i växt. I växt och insikt. För att snart dimpa igen. En del snubblar hela livet. Och det kan ju också finnas en mening med det, åtminstone skaran som skådar, som aldrig vågar möta en sanning, inte ens deras egen nakna sanning. Någon skyddar dessa själar.. från tårar och djup smärta, på gott och ont. Jag tänker vila ett tag till, sen så vågar jag inte ens tänka.. För i min vilda, livsbejakande själ så bubblar och sjuder det av enorm kärlek till livet och dess möjligheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar