Hoppet har börjat spira

I telefon meddelade syster Britta idag att lymfkörtelprov visar på metastas i den ena förstorade lymfkörteln. Kan det bli värre? Istället infinner sig ett inre lugn. Imorgon är det äntligen dags för mitt första läkarbesök sen cancer konstaterats. Det har varit en lång väntan sen första besök på vårdcentralen den 18 mars då remiss skickades till Mammografienheten dit jag fick komma 23 april. Kan inte förstå att det kan ta sån tid. 

Min kära kollega har även hon fått utstå mina tunga besked och uppleva min skräck. Hon har gjort de med mod. Hon är en tapper hjälte. Min chef rustar för att säkra upp verksamheten med personal då det är oklart om hur arbetsför jag kommer att vara. Pappa med sin Alzheimer sjukdom har blivit bortglömd i detta kaos. Familjen nedmonterar sommarens drömmar och de små som jag har till låns har kommit närmare. Min make och jag är utmattade av allt elände och mina dialoger om vad som händer om man ska dö. Just nu befinner vi oss i ett vacum mellan vårt tidigare liv och det som komma skall. 

Syster Britta pratar om ev cytostatika behandling innan operation. Det innebär hej då till hår, ögonbryn, ögonfransar och kroppshår som sen kommer tillbaka. Jag blir en tant med gamla kalsonger på huvudet. Någon peruk tänker jag inte ge mig på. Mössa är ok. Allt har sin tid. Jag ser fram emot att få träffa en kunnig människa imorgon som kan förklara vad som händer, vilken behandling som ska ges, hur livet kommer att bli, beätta om prognos, ge statistik, delge forskning och jag kommer att suga i mig som en svamp.