Jag överlevde och jag är lycklig

Mitt underbara hjärta och jag begav oss iväg på morgonen efter att de små fina fått varsin jätte kram. Tårarna började ohämmat rinna ju närmare väntrummet till dagkirurgin jag kom. Skärpte till mig när ssk kom ut och hämtade oss. Sen fick vi ett fint rum med en modern liten rullsäng där ett bakknäppt linne, morgonrock, långa benstrumpor, fotskydd och benkalsonger låg och väntade på mig. Svidande om och ägnade sedan timmen åt att hitta en inre balans medan hjärtat plöjde sig igenom tidningshögen.

Min läkare nr två kom in och vi talade en kort stund. Som vanligt hann jag inte med att fråga varför denna plötsliga kursändring med att utrymma hela armhålan på lymfkörtlar. Hon talade med mig på ett klokt och förnuftigt sätt som gjorde mig lugn och redo.

Väl inne på operationsrummet började 5 stycken bädda under mina ben, sätta nål, ta blodtryck, förbereda nästa arm för tvätt och den femte tryckte plötsligt fast en syrgasmask över min näsa och mun och som någon i rummet sa skulle sitta 6 minuter. Någon yttrade något om att .. pga av det så blir de det?! Då plötsligt fick jag panik. Fattade tag i handen som höll masken och bad dem stanna upp då jag höll på att få ren panik. Alla tvärstannade och samlades ovanför mitt ansikte. De flestas ansikten och ögon var upp och ned. Då började en ung man att förklara att pga att jag har ett hiatus bråck så var de tvungna att intubera. Bara den förklaringen gjorde mig lugn och jag fick den där lilla stunden för att inte bli stortokig. En halv minut senare var jag sövd.

Vaknade på uppvaktningen med sängar tätt, tätt bredvid varandra. Draperierna var inte fördragna men man kunde ända inte titta åt sidorna i sitt rus och sin smärta. Kände direkt att tumören/bröstet var borta och att det var ett stort område både bak och fram som gjorde ont. Försökte vrida mig och ssk var direkt framme och sa ligg still. Försökte prata men strupen var kruttorr. Försökte resa mig men direkt var ssk nr två där och sa ligg still. Försökte med allt möjligt till slut då ssk säger bestämt sa ligg still du har två drän på din vänstra sida. Trots detta kunde jag inte ligga still. Någon var klok och insåg att jag hade ont. Två sak satte upp mig och gav mig vatten och en tablett Oxycontin. Då var kl ca 13.30. Kände hur blodet lämnade skallen, blev nedlagd, apparaten larmade om lågt tryck sen sov jag igen. Vaknade en timme senare och var relativt smärtfri. En ssk kom fram med fika bestående av
renklämma, juice och en kopp rykande varm kaffe. Satte mig upp och fick i mig en klunk av respektive dryck samt en mm stor tugga. Kände hur det började vända sig i magen, la mig och somnade igen.

Vaknade en dryg timme senare och ssk från dagkirurgen kommer med min väska och säger att det är ok att ringa min make. Sätter mig upp, ringer hjärtat och fikar upp det kalla kaffet och renklämman som smakar ljuvligt. Klockan börjar närma sig 16. Hjärtat har väntat länge. Vi rullar upp till dagkirurgins uppvakningsavdelning. Där står britsarna tätt med draperier fördragna. Jag kan höra alla andas bredvid mig. Blir där 20 minuter och sen rullar vi till hotellet.

Vi kommer fram till receptionen där en vänlig ssk tar emot och visar vägen till vårt rum. Rummet är jätte fint. Jag får stå på benen för första gången och de är darriga. Hamnar i en underbart mjuk säng. Hjärtat berättar om den magnifika lunch han fick tidigare under dagen som bestod av en amerikans buffé och jag som missade middagen igår efte träningspasset börjar vara rejält hungrig. En regel som gäller på hotellet är att man byter om till sina egna kläder när man går utanför rummet. Efter många om och men så är de på med en väska bunden runt midjan innehållande drän. 

Väl ute i korridoren så känns benen klen. Fortsätter att gå och kommer till slut fram till disken med fläskfilé och stekt potatis med salladsbuffe. Plockar för mig och går fram till ett bord så långt från
solen som möjligt. Sätter mig ned men känner att nu går det inte. Rusar likblek tillbaka till rummet och börja kaskadkräka all dryck jag fått i mig sista timmen. Då åker kläderna av igen och jag fastnar i spegeln. 

Jag tar mig en riktig titt på det som en gång var mitt andra bröst. Bröstet är borta. Det är ett stort område där kirurgen arbetat bort vävnad och lymfkörtlar under huden ovanför bröstet, runt armhålan samt i den. Det är ganska tomt där och det är ett långt ärr. Det är befriande att se detta då det trots allt handlar om att överleva. Det duger och jag är nöjd. Mycket nöjd. Jag rör min arm sakta utåt som vid stretching och det funkar, försöker uppåt med svårigheter som lättar sen under kvällen och jag känner mig obeskrivligt glad. Jag kan leva med detta och jag är lycklig. Den underbara middagen äts i sängen liggandes och jag äter som en häst. En stor varm tanke går till min kära kollega som stöttat mig att styrketräna och som nu kommer att bli min räddning. Dessutom för hennes enastående stöd och uppmuntran. Massor med kärlek.