Jag skulle vilja ge kärlek till hela världen

Kusin Mikael, Morfar Elof, Moster Rut, Moster Märta, Midsommar August, Mamma,
Drängen Eugen under slottanna, Adakliden, Västerbotten.
(alla var lång men det blev inte jag)

Ljuva 60-talet

Ibland svämmar livet över. Kärlekens budskap är stark. Att ge en människa något som den saknar. För att se hur en människa fylls på med lycka. Att se leendet spridas ut i ansiktet. Att se hur kroppen tar emot det goda. Att bara se någon växa. Jag skulle vilja göra så mycket för alla. I mitt inre finns ett överflöd som behöver levas ut. Jag behöver leva. Ingen hindrar mig men åndå är jag alltid på fel scen, på fel plats, i fel tid.. Jag vet att jag sitter inte bakom ett galler och ser världen utanför, jag är en fri varelse men ändå är steget så långt bort till att nå fram till min dröm. Är min dröm omöjlig eller är den bara något jag sätter upp hinder för? Livet skulle vara enkelt med ett rum, en säng, en bit bröd i handen.. utanför jord, vatten, sol och människor.. i själen tacksamhet, konceptet är enkelt. Det är nästan så jag lever. Men det saknas någonting. Det saknas möjligheten att få älska och dela allt med många. Jag behöver människor omkring mig, jag är alldeles för dålig på att söka upp dom, jag behöver stå mitt bland dom. Ibland önskar jag mig tillbaka till barndomen, i mosters knä, i mammas knä eller under hennes kjol, i morfars knä eller kammare, på morgnarna kaffelukten och vedspisens knaster, bland busiga kusiner, kossor, på hästvagn, på sparken över skaren, på myren letandes hjortron, Morbror Davids rökta aborre, toa kön på kvällarna då moster Märta tvättade alla fingrar och tumme på varje hand på alla vi små, drömmarna, godnatt sagorna, i Morbror Karl-Adolf nya Amazon, orginalen som passerade eller tattarna som kom med resväskor fulla som en affär, klumparna på mjölken, när varubilen kom och man fick en pix ask.. ja gud vad enkelt livet var då. Vad jag saknar alla dessa som formade mig. En tanke till er alla. Love.