Jag har börjat ett nytt okänt liv med hjälp av plan överlevnad

Jag är inne i en period där jag inte vet vilken veckodag det är, var jag befinner mig, vilken tid på dygnet det är. Jag vet inte om jag ska hem och klippa gräset eller skotta snö eller om jag ska någon annanstans. Jag hängde tvätten nyss (som vanligt mitt i natten) och kom att tänka på något så lustigt som att mina trosor börjar se slitna ut, men "herre gud" tänkte jag, jag har ju just köpt dom, men så började jag fundera, det var nog förra våren .. Allting, t.o.m. tiden rinner mig ur händerna och jag undrar hur är det möjligt? Med andra ord, det är rätt så tungt nu.

Varför det blev så, det vet jag inte. En dag så var det bara så. Minns inte vilken.

Kan det kanske bero på att jag arbetar alla dygnets timmar. När man vaknar kanske man har tur och får sova en stund till. Men oftast är det tvärtom, man har sovit 4-6 timmar och inser nu ska jag upp och pressar sig iväg till något som tar än mer kraft, man kramas på sista dropparna. Man är lojal sin arbetsgivare för det förväntas det och det bästa är när man börjat gå dit på sina lediga dagar eller ber om ursäkt och anstånd ett eller två dygn vid sjukdom ..

Visst luktar det riktigt illa.

Kan det bero på att ena stunden är man på jobbet, nästa hemma (vilket hem?), nästa i Västernorrland antingen där eller där, kanske Stockholm eller varför inte förvirrat i Las Palmas. Jag har ingen aning men jag gissar att allt resande är en bidragande orsak. Jag känner mig rotlös, förvirrad och tom.

Mitt förvirringstillstånd var talande förra veckan. Jag försov mig när jag absolut inte kunde göra det. Jag skulle med ett tåg. Plan A slutade gälla då jag öppnade ögonen och tittade på klockan. Det var den planen som handlade om att lämna bilen i Alfta och ta lokaltrafik in till stationen. Plan B trädde genast i kraft. Jag körde bilen till stationen och ser i ögonvrån hur tåget kommit in på perrongen innan jag parkerat på långtidsparkeringen. I vansinne parkerar jag i en snöhög, kastar ut bagaget, försöker springa i högklackat och genvägen är förstås igensnöad, måste runda hela den j-a parkeringen och äntligen mötte jag min överman TÅGET som sakta glider iväg och försvinner medan jag står snopen och inser att ett tåg kan faktiskt köra ifrån mig, JA MIG! Då inser jag om jag inte får hjärtinfarkt NU GENAST då kommer jag att leva till jag är över 100 år.

Sen går det några dygn då jag inser att jag ska vara på annan ort ca 2,5 mil bort om 10 minuter, jag har en tid att passa. Jag ger upp. Nu går det inte längre.

Så den 31 januari (jag kollade i min almenacka), jo det var rätt dag, en lördag så bestämde jag mig för två saker. Det ena var att kliva upp och åka från punkt A till punkt B minst 15 minuter innan KRISTID INTRÄDER och sen bestämde jag mig för att ÅTERTA MIN TRÄNING. Dagen började bra med cross trainer vid tre tillfällen under ett arbetpass (har ett förödande fysiskt inaktivt arbete som kräver daglig fysisk aktivitet eller gå o DÖ). Det höll i sig tills dagen därpå då febern blev så pass att det inte gick träna längre, men på jobbet ska man vara. Där med basta!

Så nu lever jag mitt nya okända liv, det känns bra med feber och att komma i tid till sitt arbete utan att ha haft breställ genom varje kurva i djupsnön över berget, än så länge. Jag vet inte om jag ska gå coh dränka mig eller låta snön snöa över mig men jag vet att jag behöver VILA.

Jag vet också var jag behöver vila, jag behöver vila i en varm stor trygg famn och bara vara ingenting. Det är det enda jag längtar efter. Under tiden jag längtar ska jag fortsätta klättra över det enorma gigantiska berg jag ser framför mig (det finns på riktigt).

"Ja, j-a Norrlänning kärring ge hon, tjurut å envis, utan vett, utan förstån, syrra ge hon, ta han om andren kun hon, men nä he börj gäll hondena själv då kun hon inte få dell e .. "