Det var fredag och klockan tickade på rätt bra. Det var dags för mig att börja bege mig den 31 mil långa vägen till Västernorrland. Allt har för mig gått i slow motion ett tag och det blev inte bättre då X:et kom för att skotta lös sin bil. Eftersom vi inte setts sen början av november (han har Thaiat sig i 7 v) så självklart ska alla ha kaffe och sen ska man prata om allt som är livsviktigt. Helst ska världsproblemen lösas samma dag.
Min egen oförmåga gjorde att jag skulle göra bara tog dubbelt så lång tid. Så när jag äntligen tog mig iväg var jag bara 4 timmar sen. Ringde till J för att förklara samtidigt som jag rattade mig igenom snölandskapet hemma vid. Jag åkte 2 km sen vet jag fortfarande inte hur det gick till då det släppte. Men ut i perferin bar det och jag minns att jag lutade mig bakåt och låste bältet då jag såg två stora tallar framför mig för jag var säker på att det skulle bli en redig smäll. Men någonting stannade bilen precis innan.
Snopen (kan jag verkligen köra av), chockad (det hände när det inte kunde hända) och ännu mer utmattad kände jag att jag blev då jag letade upp mina gummistövlar och klev ut i klänning i djup snö för att börja inventera skador, möjligheter att ta sig därifrån och leta telefonnummer för att få hjälp. Jag ringer, jag backar och gungar mig sakta uppåt mot vägen men där blir det helstopp. Hasse kommer med sin traktor och kätting och sen är jag på vägen igen.
För första gången har jag kört av, det känns märkligt och väldigt onödigt. Stackars J som satt med luren, han fick höra allt, jag var säker på att jag skrek tills bilen stannade men istället hade jag dragit en massa långa uttrycksfulla svordomar (dom mest fulaste som finns i min reptilhjärna skulle jag tro).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar