Det är alltid lika tråkigt varje gång

Det känns som väldigt många år sen (tror -03) då lilla söta svarta kom hem med en chinchilla pappa som (efter många diskussioner) flyttade in hos oss. Han var väldigt fin men han hade en alldeles för liten bur. Så jag brukade ha honom lös på toaletten så han inte behövde sitta i den där trånga buren hela tiden. Sen gick det en månad el två så kom hon hem med sonen till papppan och då köpte vi en stor chinchillabur som vi inredde. Två hanar ska normalt inte kunna leva ihop men jag må säga att det har varit ett lyckligt hem. Dom har alltid samsats förutom små gnabb en kort sekund. Chinchillor lever med en partner hela livet och båda hjälps åt med barnen på ett mycket bra sätt.

Blixten

Under ett år fick de små leva med exet men fick flytta hem igen i höst och glädjen blev stor både för dom och Caesar. Och det roliga har varit att A och A blev så förtjusta i de små liven. Dom döpte dom till Blixten och Sixten.

Plötsligt igår hörde jag hur det blev ett himla oväsen inne i deras hus. Jag störtade dit och ut försöker pappan ta sig med den lille hängande i svansen som till slut släppte. Pappan lomade ned till krukan med höbädd och la sig stilla där. Han var inte skadad men väldigt loj. Självklart blev den lille orolig och var och nosade på honom om och om igen.

Sixten

Sjuk som jag är och mest liggande fick pappan tillbringa sin tid på mitt bröst tills i natt Han var först stabil i sitt dåliga mående men sen började han bara bli klenare och klenare. Det sista jag gjorde var att återförena dom två innan jag gick i säng långt efter midnatt. Jag bäddade en höbädd och där fick han ligga. Den lille satt bredvid honom och försökte puffa i hans mun (ett intressant beteende) som om han ville blåsa liv i honom.

Och självklart kan bara en sån här saga sluta på ett sätt. Livet flyr sin kos. Katten Caesar och pappan hade ett speciellt förhållande. För varje gång Caesar kom in efter ha varit ute ett tag sprang han direkt till chinchillorna. Började sin vandring fram och tillbaka upptryckt mot burens galler, högt kurrande, så pappan (inte den lille) hängde i hans päls och öron. Om och om igen. Det där var en självklar relation dom hade, alltid på samma sätt. Caesar delade till och med russin med pappan. Idag sitter den lille ensamen, han har fått ta adjö av sin far i lugn och ro. Caesar går dit men blir sittande utanför buren lågmäld och Mozart likaså. Alla vet. Livet och döden är stort för oss alla. För mig så är det en ledsam avveckling av allt vi en gång skapade och jag blir alltid lika berörd. Tanken jag brukar ha då och som jag har nu är ... den dagen man skapar och gläds så känns det som man ska minnas att den dagen tar också slut.

Caesar