Cortisondosen tar bort alla krämpor som jag haft sista två veckorna samtidigt som de vita blodkropparna ökade dramatiskt sista dygnet som gör att det äntligen går att leva en stund igen. Illamåendet har inte gått över till kräkningar tack vare alla läkemedel. Illamåendet har funnits fram till i förrgår. Imorgon är det dags för Aloxi igen som tar bort åkomman. Vågar inte chansa och hoppa över då den är långverkande.
Matlusten som ökar av cortisonet har inga gränser. Äter hela tiden första 5-7 dygnen. Salt mat går hem. Smaker ska det vara. Fett och matos avskyr jag. Surströmming älskar jag och mandelpotatis. Så len den är.
Tar minst 10-12 Laxoberaldroppar per dygn för att magen stannar helt första veckan. Och nu vet jag av min egen erfarenhet att den startar på dygn 10-12 med katastrof.
Tror det är den 25 september som är halvlek på min cytostatikabehandling. Då övergår jag till Taxiner. Hur det kommer att gå vet jag inte. Jag gruvar då ledsmärta är den största biverkan. Jag kommer att få 32 tabl Betapred (cortison) dagen innan, på behandlingsdagen och dagen efter. Hur speedad jag kommer att bli går inte att ana sig till. Kanske jag hinner bygga om huset då på ett par dagar. Tur jag är ensam på veckorna så jag inte tar kål på nån stresskänslig och det är bara första veckan som jag är speedad sen vet jag inte hur ila dte kommer att bli. Det vet jag inte heller för denna period men anar att det blir värre än föregående. Jga hoppas slippa inläggning. Har ju hönsne och ta hand om.
Helgen blir alltid intensiv med massor av matlagning och bakning av matbröd. Vi hjälps åt min fina man och jag. Johan är min matberedare och jag vill inte ha hit min riktiga. Det är så skönt med all enkelhet och det funkar så fantastiskt bra. Han vevar degen som den bästa maskinen kan göra. Sen rullar jag källarfranskan och gräddar. Sen finns det bröd för veckan. Familjen får mat och matlådor med sig hem så att de klarar sig bra. Jag gör det så gärna när jag orkar. Jag tycker det är roligt. När jag inte orkat köper vi färdig mat. Delvis lever vi på sjukpenning så det gäller att vända på slantarna och använda dem klokt. Min älskade make gör så gott han kan. Det är långt att åka för honom men han gör det så gärna. Jag beundrar honom för det. Jag vill inte hem än till den vardag som jag vet kommer att slå ned som ett bombnedslag. Det är också bra att hålla sig ifrån alla virus och när jag håller mig borta så behöver ingen ta hänsyn till mig. Märkligt nog har tiden har slutat existera eftersom jag inte kan förstå att det gått två månader sen min make började arbeta efter semester.
Sen när vardagsveckan kommer så börjar min egna tid. Jag njuter för jag gör som jag vill. Det finns så få måsten. Soffan och sängen är mycket nära. Jag kan ta bilen och bara åka på måfå, jag kan sitta ute i trädgården och filosofera eller ligga inne och stirra i taket och prata med mig själv. Det är en enorm frihet. Hönan Flora som är konvalescent pga blodbrist och som kom till oss för dryga två veckor sen är inne i en öppen Ikea sorteringslåda kväll och nattetid. Nu har det blivit en vana att hon ser på tv med mig på kvällen och hon sover när jag gör det. Har försökt att fösa ihop henne med gruppen men hon är för svag än så hon får fortsätta vara mitt sällskap på kvällarna och nätterna. Vi har det bra hon och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar