Jag vill inte förlora

Sen dygn 15 på min andra cytostatikabehandling har jag mått uselt. Musklerna vill inte vara med. Orkar ingenting. Blir liggande i sängen alldeles för många timmar av dygnet dock utan riktig sömn. Det är en stor kraftansträngning att resa sig upp. Att få kroppens muskler att samordna. Kan sitta och köra bil eller vara inne på affären då jag plötsligt blir så trött att jag kan somna på en gång. Kan bli sittande i dvala i soffan i timmar. 

Lederna värker oavbrutet. Helt plötsligt kan det börja smärta i ett finger ända in i benmärgen och det bara dunkar på eller i stortån eller i lårbenet. Det känns som det är snöstorm ute och minst -20 grader kallt. Jag fryser så vansinnigt hela tiden. Skallen kan vara iskall under mössan. Jag sover med mössa. Det känns som jag tappat allt underhudsfett. Jag går omkring fullt påklädd med morgonrock och mössor, sjalar m.m inomhus och ändå fryser jag. Jag fryser ända in i märgen.

Får mjölsyra i armen då jag håller och i mobilen eller skriver på datorn. Insåg igår att jag haft feber antagligen sen fredagkväll. Då jag började tempa igår hade jag Alvedon i kroppen och då stod den på 37,8. Alltså säkert över 38,5 som innebär att jag egentligen borde begett mig till akuten. Men kände att jag orkade kliva upp coh testade tempen igen efter en timme och efter två och till slut var den nere på 37,2 när Alvedonet gått ur kroppen.

Cytostatikan startar processer i operationsområdet som nnebär att det plötsligt börjar göra väldigt ont i ett revben, nyckelbenet, bröstbenet eller i bröstkorgsväggen. Ärret kan bli lysande rött. Likaså kan jag känna efter skallskadan. Området blir plötsligt väldigt smärtsamt när man lägger ned huvudet på kudden.

I fredags bet jag tyvärr sönder min kindtand då jag tuggade på en olivkärna. Mycket klumpigt och ovanligt för min del. Mina tänder brukar vara starka. Tanden blev sylvass och har under hela helgen skadat tungan då jag tuggat så det nästan inte gått att prata. Det har gjort så jädra ont i tungan att den inte velat samarbeta. Man sluddrar mär man pratar till slut. Fick via mitt folktandvårdsavtal kontakta min gamla folktandvård i Edsbyn idag och fick komma vid lunch. Blev tvungen att prata med Onkologen innan då det är stor infektionsrisk att göra större ingrepp. Lyckligtvis hade inte kindtanden gått sönder utan bara den plastlagning som finns och som ersatte mitt gamla amalganlagning från klass 3. Har inte haft ett enda hål sen dess. Det innebar ett enkelt ingrepp, ingen antibiotika och tanden är hur slät som helst nu. Tingan mår prima och får äntligen läka. 

Imorgon är det dags för omläggning av PICC-line samt provtagning inför cytostatikabehandling på torsdag. Onkolgen ville att jag skulle bocka i mer på remissen runt blodbilden och lägga till CRP då de misstänker att kroppen arbetar mot en infektion och att värdena på de vita blodkropparna är mycket låga nu. Jag tror det också. Det känns som om varenda cell i kroppen skriker att nu är det nog! Och ändå har jag bara gjort 2 behandlingar av 6 stycken samt att det sen väntar 25 strålbehandlingar under 5 veckor. Sista jag träffade läkaren så frågade jag varför jag ska få strålbehandling då den inte biter på trippelnegativ cancertumör. Han svarade att det beror på den höga riskfaktorn som är deras samlade bild av min cancerform. 

Om det ändå inte vore så kallt ute, om det ämdå vore sommar så man kunde ligga ute med hönsen omkring sig och titta på molnen som glider förbi och fjärilarna som dansar för att hämta kraft. Jag håller på att vara så avtrubbad. Min energi tar slut mycket fortare varje dag och jag som har sånt enormt behov av arbeta med mina händer. Att inte får göra saker och ting suger ur min livsnerv. Jag vill inte vara med om det här längre. Jag vill heller inte få tillbaka cancern och jag vill leva med min älskade familj i massor med år. Jag har så mycket ogjort än. 

Min stora hjälte är min man som sprider så mycket kärlek och omsorg runt mig och hel vår familj. Jag är honom evigt tacksam. Han åker alla dessa mil varje helg för att jag ska kunna vara i mitt älskade Hälsingland och för att vi ska kunna dela vår tid. Han gör det med ett stort hjärta.