Värsta dygnet hitintills

Jag vill visa verkligheten och därav lägger jag ut bilden. Natten har varit fruktansvärd. Smärtan i skelettet gjorde att jag inte kunde röra mig. Jag har sovit i intervaller och vaknat skrikande och gråtande i en overklig miljö. Jag har ropat på hjälp men jag vet inte vilken hjälp som kunnat hjälpa mig i natt. Lyckades på morgonsidan vid 4 tiden ta mig upp och ta Alvedon. Tradolan glömde jag bort. Smärtorna bara fortsatte. Sparkade ömsom stilla men inget lindrade. Benen fullkomligen skrek av smärta. Helt förvirrad, utmattad och svag tog jag mig upp och ut till grannen där jag fått gråta floder, fått kaffe och blivit ompysslad. Då var klockan ca 10. 

Medan kraften fanns kvar satte jag mig i bilen och åkte på apoteket och köpte Inotyol och bomullsvantar då huden håller på att spricka upp runt naglarna och blöder. Infektionsrisk. Sen handlade jag. Kom hem, kastade i mig maten och hamnade i sängen med ett nytt smärttillstånd. Ömsom sov, ömsom skrek jag på hjälp. Inget blev bättre. Till slut hade jag panik. Jag orkade inte resa mig ur sängen. Ringde min stackars make vars stressnivå säkert är gigantisk och han förmådde mig att kliva upp och inta Alvedon och Tradolan, Smärtorna, overkligheten, drömmarna kom och gick. Jag tappar kontrollen. 

Tog mig ur sängen vid 17 tiden fast besluten att försöka äta, koka mat till hönsen, gå ut till dem och mata och natta dem, tvätta och diska. Intog smärtstillande Alvedon och Tradolan. Ångrade plötsligt att jag inte ringt Onkologen och bett om inläggning. Sakta men säkert kom krafter tillbaka dock väldigt klent. Var klar med allt inom 3 timmar. Har verkligen tappat min självkontroll. Har rejält med chemobrain och är som ett litet navelludd som fladdrar förbi mig själv. Vet egentligen inte om jag finns. 

När allt blir som värst går det inte få någon ordning på telefonen. Den går inte hålla fast, den glider ur fingrarna. Fingrarna är så utan fett att det är svårt att låsa upp den. Den svarar inte på mina fingrars beröring. Sen fattar man inte siffrorna. Det är svårt att se och till slut skriver man till den som man kontaktat sist. Min vän i söder som fått cytostatika Taxotere idag har tålmodigt stöttat mig från sjukhuset fast det borde varit tvärtom idag. Det är fantastiskt att ha en vän som genomgår samma elände och som befinner sig i samma svåra sits där man talar samma språk och befinner sig i samma märkliga värld där man bara ett ufo utan något mål. Verkligheten är så långt borta. Tack för att du finns Kerstin!