Vaknar på morgonen och inväntar Onkologens svar angående om det blir behandling eller inte imorgon. De ringer och läkaren har granskat de fyra provsvaren sen måndag och han har gett klartecken till behandling imorgon. En ny skrämmande behandling tar vid med nya biverkningar. Ledsmärta är den dominerande. Ska jag bli liggande nu? Avskyr tanken. Ja måste få vara uppe och kunna röra mig.
Idag börjar jag med 32 tabletter Betapred (cortison), 16 på morgonen och 16 på kvällen. Som sjuksköterska kan jag tycka det är en gansla vulgär dos. Kommer jag att bli överspeedad? Det får stundande timmar visa.
Jag känner oro inför nya behandlingen med Taxiner. Man har bara halmstrån att lita sig på. De få rutiner som fungerat och som jag byggt upp dessa 9 veckor kan rasa så lätt. Vad ska jag göra då? Jag känner mig så liten och ensam. Jag är helt enkelt rädd för det okända.
Det är kallt ute och huset behöver eldas. Ved ska bäras in varje dag. Tur att jag har luftvärmepump. Hönsen behöver mat, ompyssling, rent hus och katterna lika så. Djuren är en stor glädjekälla och de som jag pratar med när det blir tyst och ensamt. Hemma törs jag inte vara då alla går omkring med förkylningsvirus. Jag kan inte isolera min familj och jag kan inte isolera mig själv i ett rum. Vi skulle bli galna allihopa. Blir jag sjuk här nere får jag sätta mig i bilen och köra de 18 milen till Sundsvall. Valen är få.
Egentligen så hatar jag alltihopa och mitt humör är vekligen botten. Jag längtar till sommarens värme så det är enkelt att leva. Att sitta ute med fjärilarna dansande runt om en och hönsen pickande och kacklande. Solen som värmer med sina strålar. Fåglarna som kvittrar av lycka. Just nu fryser jag ända in i själen. Skulle behöva en kamelhårsoverall med förstärkning över amar, handleder, fingrar, lårben, knän och näsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar