Jag lever avlägset och ensam i en egen lyckobubbla

Min PICC-line (venös infart) ska mätas vid varje omläggning 1 ggr/vecka då det är viktigt att den ligger på rätt plats ovanför hjärtat. För tre omläggningar sen missades det att mäta den och för två omläggningar sen upptäcktes att längden ökat markant till 53 mm och denna vecka var den på 54 mm i jämförelse med 35 mm.. Den har alltså åkt ut med 19 mm. Det är lätt hänt när stripparna ska dras vid infartshålet. Enligt onkologen så går gränsen vid 10 mm.

Det innebär antaglien en röntgen på cytostatikadagen den 25 september för att se var den ligger. Ligger den fel så kommer den att dras ut och sättas in på nytt. Detta gör väldigt ont och det är inte säkert att första försöket lyckas. Den jag har nu sattes två gånger, en gång för mycket och jag var så nära att bara resa mig upp och gå därifrån.

Vid föregående omläggning för 3 dygn sen så hade jag för första gången vattenblåsor under plastfilmen och huden lossande nästan. Huden i det området behöver vila och läka så nu är PICC-line lagd på insida/baksida överarm ned mot armbåge. Fortfarande är kön lång till operation så det är inte möjligt att sätta in en Port-a-Cath. Jag når halvtid på cytostatikabehandling den 25/9.

Egentligen så är jag ganska less på detta ingemansliv som är som ett tomt vakuum..Att inte veta vad framtiden har att ge och vilka förutsättningar som man sen kommer att ha. Att inte orka bry sig. Jag är lycklig lottad som får vara hemma i Hälsingland. Jag är lycklig över min fantastiska familj som verkligen bryr sig om mig. Jag är en människa av kött och blod och med en livshistoria som verkar så avlägsen. Allt är så avlägset. Ibland undrar jag om jag finns på riktigt.