Behöver du mer snö?

Följ skylten så kommer du till mig ..

Jag har börjat ett nytt okänt liv med hjälp av plan överlevnad

Jag är inne i en period där jag inte vet vilken veckodag det är, var jag befinner mig, vilken tid på dygnet det är. Jag vet inte om jag ska hem och klippa gräset eller skotta snö eller om jag ska någon annanstans. Jag hängde tvätten nyss (som vanligt mitt i natten) och kom att tänka på något så lustigt som att mina trosor börjar se slitna ut, men "herre gud" tänkte jag, jag har ju just köpt dom, men så började jag fundera, det var nog förra våren .. Allting, t.o.m. tiden rinner mig ur händerna och jag undrar hur är det möjligt? Med andra ord, det är rätt så tungt nu.

Varför det blev så, det vet jag inte. En dag så var det bara så. Minns inte vilken.

Kan det kanske bero på att jag arbetar alla dygnets timmar. När man vaknar kanske man har tur och får sova en stund till. Men oftast är det tvärtom, man har sovit 4-6 timmar och inser nu ska jag upp och pressar sig iväg till något som tar än mer kraft, man kramas på sista dropparna. Man är lojal sin arbetsgivare för det förväntas det och det bästa är när man börjat gå dit på sina lediga dagar eller ber om ursäkt och anstånd ett eller två dygn vid sjukdom ..

Visst luktar det riktigt illa.

Kan det bero på att ena stunden är man på jobbet, nästa hemma (vilket hem?), nästa i Västernorrland antingen där eller där, kanske Stockholm eller varför inte förvirrat i Las Palmas. Jag har ingen aning men jag gissar att allt resande är en bidragande orsak. Jag känner mig rotlös, förvirrad och tom.

Mitt förvirringstillstånd var talande förra veckan. Jag försov mig när jag absolut inte kunde göra det. Jag skulle med ett tåg. Plan A slutade gälla då jag öppnade ögonen och tittade på klockan. Det var den planen som handlade om att lämna bilen i Alfta och ta lokaltrafik in till stationen. Plan B trädde genast i kraft. Jag körde bilen till stationen och ser i ögonvrån hur tåget kommit in på perrongen innan jag parkerat på långtidsparkeringen. I vansinne parkerar jag i en snöhög, kastar ut bagaget, försöker springa i högklackat och genvägen är förstås igensnöad, måste runda hela den j-a parkeringen och äntligen mötte jag min överman TÅGET som sakta glider iväg och försvinner medan jag står snopen och inser att ett tåg kan faktiskt köra ifrån mig, JA MIG! Då inser jag om jag inte får hjärtinfarkt NU GENAST då kommer jag att leva till jag är över 100 år.

Sen går det några dygn då jag inser att jag ska vara på annan ort ca 2,5 mil bort om 10 minuter, jag har en tid att passa. Jag ger upp. Nu går det inte längre.

Så den 31 januari (jag kollade i min almenacka), jo det var rätt dag, en lördag så bestämde jag mig för två saker. Det ena var att kliva upp och åka från punkt A till punkt B minst 15 minuter innan KRISTID INTRÄDER och sen bestämde jag mig för att ÅTERTA MIN TRÄNING. Dagen började bra med cross trainer vid tre tillfällen under ett arbetpass (har ett förödande fysiskt inaktivt arbete som kräver daglig fysisk aktivitet eller gå o DÖ). Det höll i sig tills dagen därpå då febern blev så pass att det inte gick träna längre, men på jobbet ska man vara. Där med basta!

Så nu lever jag mitt nya okända liv, det känns bra med feber och att komma i tid till sitt arbete utan att ha haft breställ genom varje kurva i djupsnön över berget, än så länge. Jag vet inte om jag ska gå coh dränka mig eller låta snön snöa över mig men jag vet att jag behöver VILA.

Jag vet också var jag behöver vila, jag behöver vila i en varm stor trygg famn och bara vara ingenting. Det är det enda jag längtar efter. Under tiden jag längtar ska jag fortsätta klättra över det enorma gigantiska berg jag ser framför mig (det finns på riktigt).

"Ja, j-a Norrlänning kärring ge hon, tjurut å envis, utan vett, utan förstån, syrra ge hon, ta han om andren kun hon, men nä he börj gäll hondena själv då kun hon inte få dell e .. "

Ett stort Tack!

När jag kom hem från Las Palmas och är på väg hem från Stockholm satt jag och gruvade på om jag skulle lyckas köra ned på gården eller om den skulle vara översnöad. Du ska veta jag blev förvånad, glad och lättad då jag kom hem och upptäckte att en ängel varit hit och skottat min gård utan att jag bett om det. Jag tror mig veta vem det är. Du ska veta att det var en gärning som jag högt skattade. Tusen Tack! Sjuk som jag är så är jag tom på krafter hade det nog inte gått så bra för mig att skotta. Nu gruvar jag inför det stora snöovädret som kommer imorgon .. det kommer visst från Sibirien.

Det är alltid lika tråkigt varje gång

Det känns som väldigt många år sen (tror -03) då lilla söta svarta kom hem med en chinchilla pappa som (efter många diskussioner) flyttade in hos oss. Han var väldigt fin men han hade en alldeles för liten bur. Så jag brukade ha honom lös på toaletten så han inte behövde sitta i den där trånga buren hela tiden. Sen gick det en månad el två så kom hon hem med sonen till papppan och då köpte vi en stor chinchillabur som vi inredde. Två hanar ska normalt inte kunna leva ihop men jag må säga att det har varit ett lyckligt hem. Dom har alltid samsats förutom små gnabb en kort sekund. Chinchillor lever med en partner hela livet och båda hjälps åt med barnen på ett mycket bra sätt.

Blixten

Under ett år fick de små leva med exet men fick flytta hem igen i höst och glädjen blev stor både för dom och Caesar. Och det roliga har varit att A och A blev så förtjusta i de små liven. Dom döpte dom till Blixten och Sixten.

Plötsligt igår hörde jag hur det blev ett himla oväsen inne i deras hus. Jag störtade dit och ut försöker pappan ta sig med den lille hängande i svansen som till slut släppte. Pappan lomade ned till krukan med höbädd och la sig stilla där. Han var inte skadad men väldigt loj. Självklart blev den lille orolig och var och nosade på honom om och om igen.

Sixten

Sjuk som jag är och mest liggande fick pappan tillbringa sin tid på mitt bröst tills i natt Han var först stabil i sitt dåliga mående men sen började han bara bli klenare och klenare. Det sista jag gjorde var att återförena dom två innan jag gick i säng långt efter midnatt. Jag bäddade en höbädd och där fick han ligga. Den lille satt bredvid honom och försökte puffa i hans mun (ett intressant beteende) som om han ville blåsa liv i honom.

Och självklart kan bara en sån här saga sluta på ett sätt. Livet flyr sin kos. Katten Caesar och pappan hade ett speciellt förhållande. För varje gång Caesar kom in efter ha varit ute ett tag sprang han direkt till chinchillorna. Började sin vandring fram och tillbaka upptryckt mot burens galler, högt kurrande, så pappan (inte den lille) hängde i hans päls och öron. Om och om igen. Det där var en självklar relation dom hade, alltid på samma sätt. Caesar delade till och med russin med pappan. Idag sitter den lille ensamen, han har fått ta adjö av sin far i lugn och ro. Caesar går dit men blir sittande utanför buren lågmäld och Mozart likaså. Alla vet. Livet och döden är stort för oss alla. För mig så är det en ledsam avveckling av allt vi en gång skapade och jag blir alltid lika berörd. Tanken jag brukar ha då och som jag har nu är ... den dagen man skapar och gläds så känns det som man ska minnas att den dagen tar också slut.

Caesar

Godmorgon saga

"Nu ska jag på arbetet och arbeta fort som fan" ..