Igår

Vi ska äntligen ses!

Hit ska jag resa den 12 november och hoppas jag får träffa så många som möjligt. Det ska bli underbart att ses igen .. Tack Nyppe!

Att ge livet en mening

Jag förstår inte hur människor tänker när de återkommande måste tala om för mig att jag inte ska, att jag inte bör, att jag inte orkar och att jag måste vila och helst i min ensamhet för att inte tröttas ut. Jag avskyr orden inte ska, ska inte.

Jag är så lycklig att jag under denna höst kunnat plocka in all frukt och bär från trädgården och göra något med det. Jag har inte varit en stark husmor som snabbt fått ihop något men jag har i min egna lilla sakta takt lyckats ändå. Sen har jag stolt stått där och tittat på resultatet. Att kunna glädja andra med det jag gjort är en enorm tillfredställelse.

Att ha planer inför kommande helg, månad, jul eller vad som helst är underbart. Man vill så gärna och kraftstrået är så svagt så när orden kommer att jag inte ska, ska inte så går luften ur en och jag hamnar i en ohanterlig försvarsställning. Jag känner mig förolämpad. Jag kan känna mig arg att jag missunnas att få vara med, att vara delaktig. Meningslöshet ger mig mig ingenting och dränerar min själ på all lust.

Jag är vuxen nog att kunna avgöra om jag orkar eller inte. Gör mig inte sjukare än vad jag är. Klappa mig inte på huvudet, kalla mig inte stackare utan lyssna och gläds med mig. Bejaka min lust över att vilja istället för att förneka min lust, min längtan, mina drömmar.

Lusten att vilja göra är för mig meningen med livet. Lusten som leder till handling ger dagen och livet en mening. Lusten är underbar och en räddare i nöden. Den är positivt laddad och livsbejakande.

Tack min älskade höns för att ni finns och för den glädje ni givit mig denna sommar och höst. Ni har varit de bästa vänner och är det fortfarande. Det är så enkelt att gå in till er med en liten bit mat så är glädjen fullkomlig. Jag sitter där på pallen bredvid och njuter stilla av mitt kaffe medan jag tittar förundrat på ert strikta men dock kärleksfulla och sociala samspel som kan glädja vem som helst.

Döden, är ständigt närvarande

Det närmar sig slutet på en lång och tuff behandlingsperiod av cellgifter. Sista dos är planerad till 17 november och den arbetar då i kroppen i dryga tre veckor. Det blir ca sex veckor vila mellan sista cytostatikabehandling och strålbehandling så att kroppen hinner återhämta sig. En period som förhoppningsvis inte ska ge cellgifters svåra plågor men dock en enorm trötthet. Man beräknar att efter några veckors vila efter avslutad strålning ska man kunna börja arbeta tjugofem procent.

Att börja stå på egna ben känns skrämmande. Att inte ha den där tryggheten i den bokade tiden var tredje vecka till onkologens varma dagvård för cytostatikabehandling. Där spelar det ingen roll om man gråter eller skrattar, om man är hårlös och blöder, har smärtor och spyr, är ett vrak eller hjälte. Man tas emot med sådan kärlek och känner sådan trygghet där. Kontroller kommer sen att ske var sjätte månad.

Att ensam börja äga, ansvara och bära sina tankar på återfall, död och överlevnad då krafter kommer tillbaka kommer att bli svårt. Jag vill aldrig mer uppleva ren, skär dödsångest. Jag har prövat den och jag trodde jag var död. Den varade ett dygn i april och en dryg vecka mellan provsvar och första cytostatikabehandling i juli månad då tårarna aldrig slutade rinna vaken tid. Jag vattnade trädgården var jag än gick eller satt. Vansinnet red mina tankar, en skenande, djävulsk och vild galopp. Ångesten bar sådan smärta i en total overklighet som aldrig ville ta slut.

I början av december ska en stor röntgen göras inför strålning. En röntgen som gör att sjukvården kommer att känna min kropp bättre än jag själv. Röntgensvaret innebär också att man får veta om det finns tecken på återfall eller om man anses frisk. En liten biljett på en "stund till".

Jag har fram till idag förlikat mig med dödens innebörd. Han är inte nådig och inte snäll mot livet. Att bära på dödstankar är svårt. Men just nu har jag försonats med dessa. Döden är inte längre min ovän. Den kommer att gå vid min sida som en vän som den alltid gjort förut. Vad vore livet värt utan död.

Min personliga slutsats i detta är:
Som nedbruten människa både psykiskt (sjukdom som kan leda till döden) och fysiskt (cellgifter) så orkar man inte kämpa emot om döden bestämmer sig för att ta över. Man kommer bara att glida med. Hjärnan är så tom och orkar inte ta emot mer. Fokus hamnar istället på att klara av att leva minut för minut, timme för timme, dag för dag, vecka för vecka och månad för månad.

Det svåra kommer att vara att se sina anhörigas smärta, deras tårar och förtvivlan. Som cancersjuk pågår bearbetning hela tiden. Anhöriga är inte riktigt framme vid slutstationen under varje minut i dygnets alla timmar. Därav har man som cancersjuk ett försprång i sin bearbetning.

Mina dödssjuka systrar och bröder, vi sitter alla i samma båt och guppar omkring i vår svåra smärta på ett oförutsägande hav.Vi vet inte vad som komma skall.

Oavsett om jag får leva eller måste dö ska jag i alla fall stolt räta på min krona som hamnat på sned och möta det som kommer med kärlek och vördnad ..

Så här fungerar avloppskanalen vid cytostatikabehandling

Antingen är det helt stopp och tyst i veckor eller så är det som idag. Man fyller en tio liters hink med en tung massa och häller det i ett rör som är tio cm i diameter utan stoppventil för den existerar inte just nu. Det finns ingen kramp i slutmuskeln. Gissar att den är så nedbruten av cellgifter att den inte orkar arbeta. Och vad händer då. 

Jo, jag är återfödd och är som ett år på nytt. 

Denna dag var ljuvlig. Vart och fixat avloppskanalen klart trodde jag då jag tog med mig en ljuvlig kopp kaffe och satte mig med hönsen ute på en pall. Såg att det rykte nere på åkern från den brasa min kära eldat igår. Tog mig ned till kratern i sakta mak och hukande började jag kasta in brännbart som  alltid hamnar i en ring på utsidan och då häller någon hinken i mig. 

Det betyder inte som förut att man kan hålla och ta sig fram till toa. Det betyder att man står där och håller och håller men hinkens masssa är så tung att manvågar inte ens andas. Ett steg fram och hålla, Ett till, om och om igen. Etthundra meter tar tio minuter att ta sig fram. Väl vid dörren, vad händer då? Jo krooppen får signaler om att räddningen är här och då åker hela hinken ut. 

Vilken skitdag och tvättdag!!

Under tiden, vad händer då? Kommer ut, ser inga höns, entrar hönshuset, där ligger Fjalar (som inte kan gå långt), Mynta, Fjölnar och Freja är borta. Det är helt tyst. Tanken slår mig direkt att nu har räven svalt 3jätte höns på några minuter utan att lämna en fjäder.

Springer (fast jag inte kan) runt huset och konstetrar nga höns. Åter in i ladugården, inga höns. Åter hönshuset, bara Fjalar. Paniken är ett faktum. Det är knäpptyst. Ut på gården, flackar med blicken. Ser att det sker något arbete av något företag i granngården. Plötsligt tittar två gubbar fram. De ser ut att vänta sig en fråga från mig så jag säger har ni set några höns .. De pekar och nickar och då helt plötsligt börjar både Fjölnar och Freja gala inne på granngårdens tomt. Hur det gick till att dom så snabbt pös iväg förtäljer inte historien men deär så sociala och det var väl därför de drog iväg medan mamsen försvann in i akuta ärenden ..