Läkemedel från -70 talet till nu

Allt inlämnat på apoteket.

Ett gäng trötta glasögon

Ofantligt trött

Behöver tändstickor för att hålla ögonen öppna. Kroppen är långt ifrån redo för detta. Smärtorna är hemska. Tidvis går jag som en söndervärkt kutryggad gumma med släpande fötter hållandes min maken varma hand genom oändliga T-banestationer för att vi ska ta oss till begravningsbyrå med alla val, jurist med alla val, avslut hemtjänst och nycklar, avslut Eternellens demensgrupp, distriktssköterska, apoteket med alla gamla mediciner m.m. På Mulu café i Axelsberg centrum brinner ett ljus för pappa tillsammans med en fin bild på honom. Han var verkligen en omtyckt profil i Axelsberg centrum. Min fina och hopplösa pappa för han hade verkligen två sidor. Jag går omkring och pratar med pappa i huset och frågar honom varför? Frågetecknen är alldeles för många. Jag har inte varit hemma på två veckor. Det har varit en mycket lång och smärtsam resa med flera nya oväntade riktningar. Vi börjar se ett slut på allt och hoppas vara i rullning imorgon. Hjälpmedelscentralen kom tidigt nu på morgonen och hämtade elrullstol, rullstol, rullator, krycka, toaförhöjningar och badkarsplanka. Alla måsten minskar och snart går man sina sista steg i ett hus med så mycket historia och med så många onödiga men. Min pappa var faktiskt en helt otrolig människa. Jag tror det är få som gjort hans resa.

Grannen

Pappa bodde bredvid detta vackra stenhus som man kan titta på genom hans köksfönstret i hela 44 långa år och ändå lärde de aldrig känna varandra.

Våren är på väg