Sju midsommarblomster

Brusstrandens brusande ljud

I anden du mig bor

Själen har gråtit
lyckotårar
rik den är
själen ännu gråtande
av ödmjukhet

ord av dig
levande lekande
befriande sagda
växlande av mig
av dig

min själ jag delar
ditt inre jag ser
du mig i bor
jag dig berikar
min dyrbara

i väntan
vi väntar
stunden är nära
det stora
det ofattbara

dina avskalade
blottade ord
sagda
från ett rent hjärta
du ej vet

är en ren kärleksförklaring

Brusstrand, en vidunderlig plats

Det var hans första

Aldrig någonsin
hade han fått en dikt
det var hans första
var den om en katt
kanske oförståelig

han lästa den
lyssnade inte inåt
det gjorde hon
med gråten
sprang hon

ödet spelade
vaknade i honom
hon med sin ödmjukhet
omfamnade tiden
som stannat

i knarrande golv
darrande förnimmelser
som ett eko
av en svunnen tid
men så äkta

ur det grå landskapet
de båda tittar ut
färgerna återvänder
de firar
sin medvetenhet

dom har kommit långt