En hög silverfärgade glasögon

Väl hemma hos pappa sent igår kväll upptäcker vi att han även tappat en krycka och sina sist utprovade glasögon. Pappa förlorade sin mobil tidigare i veckan då han var inlagd fyra dygn på Södersjukhuset. Efter ett gediget pusslande och ringande återfanns den på något ställe som jag fick kontakt med. Han hade tappat mobilen på akuten. Infektionen gör honom riktigt förvirrad. Igår kväll fanns det ingen röd tråd i vårt samtal. Överallt på hans kontor finns högar med gamla glasögon från en svunnen tid men inte hans nuvarande. Ingen har meddelat detta. Det är lättare att kontakta en avdelning i nära anslutning till inloggningen för att de ska minnas personen. Idag är hittegods avdelningen stängd över helgen. Det är inte lätt att vara gammal, ensam, förvirrad med superdålig hörsel och nedsatt syn.

Gnagande oro

Vi sitter i bilen, min make och jag. Vi är på väg mot Stockholm och gigantiska problem. Kroppen skriar av smärta. Har en riktigt dålig dag idag. Detta är bara för mycket att orka med. Sista veckornas accelerande kaos hos pappa sätter sina spår. Min man ser mycket trött ut.

Gårdagen var gräslig då hemtjänsten började ringa redan tio i åtta på morgonen om att de inte tog sig in till pappa då en stor schäfer blockerade dörren. Pappa gick heller inte att nå. Med infektion i kroppen är han mer förvirrad än normalt. Ägaren till hunden var spårlöst borta och är mitt älskade barn som håller på att knarka ihjäl sig och som varken ta hand om sig själv eller se till en hunds behov.

Efter en dryg timme lyckades hemtjänsten ta sig in då de samlat ihop flera stycken för att mota bort hunden. Det här är inte ok. Men för vem är det inte ok? Kanske för du och jag och hemtjänsten. Men för en dement far som matas med krav om att detta är ok och som tappat förmågan till rätt och fel har inga val och utsätter sig ständigt för denna fara.

Polisen som är inkopplad på detta ska nu hålla förhör med pappa för att utifrån det avgöra om det är ett brott eller inte. Hemtjänstens chefer har under sista veckorna haft många möten. Allas förtvivlan går inte ta miste på.

Mitt barn har gett sig själv en nyckel till huset som gör att hon kan komma och gå som hon själv vill. Hon vet någonstans där inne att det inte är ok att göra så här. Polisen kräver att vi byter lås på alla dörrar och fönster i helgen. Något som ska diskuteras med en dement person som även då ska betala detta kalas.

Det börjar vara dags att påskynda ansökan om annat boende i Örnsköldsviks kommun även om pappa inte är där än. Han skulle kunnat vara hemma i sitt hem med den hjälp han vant sig vid och den demensgrupp han är på ett tag till. Så vårt samtal i bilen denna kväll är mer än munter.

Jag önskar att jag stannat hemma. Jag önskar att det inte vore jag som bar ansvaret att ordna upp detta. En konfrontation med mitt narkotikapåverkad barn kan bara sluta i rent våld. Jag är redan utsedd att vara den som gör allt för att förstöra för mitt barn. För jag blir det stora hotet som står för att ta av henne den sista trygghet hon har genom att försöka förhindra henne nyttja min dementa pappa alltså hennes dementa morfar.

Gräsligt illa!

I morse då hemtjänsten kom till min dementa far så hade han sällskap av en ensam schäferhund vars ägare inte var på plats. Ingen vet om det varit så sen igår kväll. Pappa har ingen förmåga att ta på den ett koppel och gå ut med den. En förtvivlad hemtjänst ringde. Ägaren dök dock upp inom en stund med egen nyckel till det hus som far bor i. Hemtjänsten åter igen så förtvivlad. Precis som vi alla anhöriga är. Om problemet gick lösa så skulle jag gjort det för länge sen. Jag hittar inga utvägar som passar en amfetamist som inte vill sluta men som är i ett akut behov av pengar, mat, trygghet, skydd, sömn och tillgång till dusch och tvättmöjligheter.

Jag gör positiva framsteg

Idag gav jag mig attan på att jag skulle klara av att rengöra den jätte stora chinchillaburen själv. Jag har gjort det och är nu är den klar. Det tog mig 4 timmar och jag badar i svett. Jag är så glad!! Chinchillaburen med. Kraften kommer smygande tillbaka och jag börjar tro på att detta kommer att fortsätta. Tänk så lång tid det tagit innan det börjar vända.

Jag är trött på medberoende anhöriga till eget missbrukande barn

Efter ha blivit misshandlad för ett år av mitt eget barn som var kraftigt narkotikapåverkad lever jag i ständig rädsla för något mycket värre. Förutom allt hat, nämligen dödshot. Så länge jag inte lägger mig i eller gör något aktivt för att förhindra fortsatt missbruk eller utnyttjande av dement pappa så är läget lugnt.

Dock lever vi i ett gräsligt etiskt dilemma. Min far har Alzheimers och har fått bo kvar hemma i sitt hus där han levt i 43 år. Med hjälp av hemtjänst fem gånger per dygn samt social samvaro i en demensgrupp alla vardagar så fungerar hans vardag bra än så länge förutom de dåliga sidor ett missbruk för med sig.

Han lever ständigt med ett barnbarn som kommer när som helst på dygnet och som är i behov av att tända av, sömn, mat och framförallt pengar. Detta har pågått i 7 år. De första åren var inte hans husrum det viktiga men sista året har mitt barn i stort sett flyttat in mot allas vilja.

Han är självklart orolig för henne och släpper förstås in henne då hon bultar på dörren och kräver att få komma in. Han förstår inte att hon kommer för att sova, äta, duscha och tigga pengar. Han är orolig och ringer oss. Han vill inte ha det så här. Inte hemtjänsten heller. Alla är rädda för hennes missbruk och för den schäfer hon har släpat runt i Sthlm bland missbruk och elände som också ska bo i huset. Hunden är pålagd munkavle. Hunden har levt med människor som sällan sett hans behov. Hunden är också en stor riskfaktor.

Efter en intensiv omsorgsinsats av hennes andra vårdnadshavare som godhjärtat hjälpt henne med boende i hans hem, ny bostad i Umeå inflyttnkngsklar i mars, skuldsanering samt hjälp med kontakt med psyk så började denna höst bra. Dock har det blivit riktigt illa.

Sen mitten av januari är det min far som har Alzheimers som ska stå med bostad, mat och pengar. Hon pressar honom på husnyckel mot hans vilja inför personal på demensgruppen. I helgen har hon krävt att hemtjänsten ska låsa upp dörren till hans hus fast han är på sjukhuset. Och just nu är hon i huset efter ha tvingat grannen låsa upp. Hemtjänsten har kollat idag.

Efter massor med sms kontakt i helgen med andra vårdnadshavaren då det inte är lämpligt att ringa får jag tre korta svar. En av dem lyder så här "Det enda du kommer att bli ihågkommen för är hatet mot din egen dotter".

Polisen är redan inkopplad men kan inte göra något då pappa öppnar dörren. Oklart om de kan idag då han är på sjukhus. Jag vågar inte ringa för jag vet att hon kommer att bli stortokig och de enda som gäller då är att ha ihjäl kärringen som förstör hennes liv. Hennes humörsvängningar och föga inpulskontroll är inget att leka med.

Normalt anser jag mig vara förnuftig men jag vet snart inte ut eller in. Jag har börjat söka bistånd i Västernorrland för pappa men är det rätt att tvinga honom till ett boende när han kanske skulle kunnat få ett halvår eller ett år till hemma i sitt hus för att komma ifrån detta i utnyttjande? Eller är det rätt att han ska ta ut fem tusen i veckan som ska gå till henne? Då jag lyfter detta med vårdnadshavare nr två så är jag tokig som kan tycka så. Och enligt mitt barn är det något jag ska passa mig väldigt noga för att lägga mig i.

Snart är det dags för den årliga genomgången av min fars hjälpbehov med biståndet i hans hus. Jag vet inte om jag överlever. Jag vågar inte ringa polisen. Jag skulle gjort som pappas demensläkare på minnesmittagningen på Huddinge sjukhus ville i januari 2014 och det var att ordna med ett demensboende ganska direkt. Av hänsyn och kärlek till min far har jag inte kunnat det. Det har ändå gått väldigt bra att vara hemma i sin förvirring.

Gudarna vet hur mycket jag älskar mitt barn och hur mycket jag har kämpat för henne. Hon är snart trettio år. Jag är den som alltid satt gränser mot henne för jag har vetat att det är rätt. Men de gränserna passar inte narkotikan och inte narkotikans röst! Jag säger bara jävla droger!!