Lanugohår

Det växer och växer. Ansiktet är hur fjunigt som helst. I nacken och utefter ryggraden växer fjunen också. Fjunen är vita, tunna och så mjuka. Jag har äntlugen fått veta vad det är och jag kommer inte att få bestående skägg. Det kallas Lanugohår som kan uppstå vid svår svält och som leder till att underhudsfettet försvinner. Då kompenserar kroppen detta med kraftig hårväxt för att skydda kroppens inre organ mot kyla. All cortison som jag har fått har säkert omfördelat fettet i kroppen så att underhudsfettet minskat kraftigt i dessa områden. Jag har under hösten och vintern frusit om huvudet och ansiktet så att huden varit alldeles iskall. I min mans händer har jag värmt ansiktet i många gånger. Mössor och sjal har varit ett måste fram till början av januari då hårväxten startade med stormsteg.

Lavendels sista besök i hennes älskade Långhed

Det var i början av december som hon var där sista gången. Hon frös alltid om ryggen. Hon njöt av att ha en filt på ryggen. Så har det varit sen hon kom dit då hon var en liten kattunge. Hon vaktade i sitt älskade Långhed. Där lär hon vara nu mitt lilla fina hjärta.

Lavendel och musen som var hennes bebis

Kärlek, kärlek, kärlek

Min fina fina Lavendel har lämnat mig

Det var igår just efter att hon badat som hon plötsligt drabbades av svår smärta i några sekunder och föll hon ihop i mina händer där hon tog 4-5 andetag för att sen lämna oss alla.

Hon var ingen katt,  hon var ett godhjärtat väsen som skyddat alla. Hon var speciell. Hon visste så mycket redan innan det hände.

Vi fick nästan 14 år ihop. Hon fick två bebisar, Mozart och Caesar och dom fick hon behålla. Hon har alltid funnits vid min sida. Under tiden jag varit sjuk har hon vaktat mig. Hon har bara funnits där med sina vackra blanka dockögon.

Min man säger att hon fick ett kärleksfullt och bra liv. Jag svarade att hon kunde ha frågat mig först så hade jag givit mitt medgivande. Nu är hon borta och det så tomt efter henne. Bilden är från igår, hon hållet på att torka och bara 10 minuter efter det är det över.

Jag bäddade ned henne så fint i en låda. Vi satt där och klappa henne länge länge. Mozart och Caesar satt också bredvid och var tagna. Hon fick sin lilla bebis med sig, en vit IKEA mus som hon ligger och håller om med sin mjuka fina tass.

I veckor har jag levt med bristande självtillit, oförmåga, smärtor som hållit på att göra mig vansinnig. Så händer detta. Igår slutade tårarna aldrig rinna. Jag var chockad och tyckte att det var ett oroande omen. Jag blandade ihop allt och det kändes som om döden jagade mig. Idag känns det bättre. Gud vad jag saknar min lilla fina fina Lavendel.