Ett bord av överflöd (ur foto)

I salar vackra som smyckeskrin med magnifika kristallkronor i taken rör vi oss med hälsningar om namn och län. Vi är många, ett hundratal. Alla har en egen historia att berätta. Skratten ekar i rummen. Stunder av allvar tystnar oss en stund för att sen livligt vara igång igen. Livet är ett allvar som vi lever mitt i men med ett skratt uthärdar vi en svår miljö. För vem har inte haft döden i andra änden, alla vet vi hur nära den är. Förutom miljön besitter de flesta en kraftfull kompetens som gör oss lite speciella. Vårat arbetsredskap är örat, hörseln och vår intuition. Vi lär oss vad magkänslan säger och vi delar erfarenheter vi ett bord som dingar av vackra glas och doft av underbar mat i ett Malmö där julen står för dörren.

Julgranen på Stortorget (ur foto)

Vi var som små barn idag då vi med stapplande reströtta ben styrde kosan ut från vårt hotell. Vi vandrade den stenbelagda gatan från hotellet in i ett grådisigt Malmö och kom fram till ett torg som visade sig heta Stortorget. Med tindrande ögon skådade vi en stor och hög gran full med röda blänkande bollar och en vackert anlagd isbana runt om. Såg framför mig hur människor med skridskor dansar runt i glädje, halkar omkull för att resa sig och åka vidare. Det är jul i Malmö utropade vi samtidigt. Vi tittade på varandra och sa men är det inte lite för tidigt? Sen fortsatte vi våra steg och överallt ser vi människor som arbetar med att juldekorera staden.

Adam och Eva

Din hud

är som

ett begär.

Du får mig

att hoppas.

Din längtan

är min längtan.

Min själ har också blodat

En gång för länge sen så fanns sorgen alltid som en vän,

med åren den blev min bäste vän.

Min vän gråter

Jag har en vän som gråter djupt inne i sitt hjärta. Jag ser och känner hans sorg varje dag. Jag gråter med honom. Sorgen bor i honom. Den är en del av hans personlighet. Den sorgen har gjort honom till en stor tänkande individ som skapat hans enastående individualism. Han har ordets gåva och han kan uttrycka sig.

Jag ropar till honom berätta. Men inga ord kommer. Pusselbitar saknas. Muren är stängd av en sten lika tung som ordet skuld. Skulden som han inte kan försonas med.

En dag så kommer hans läppar att öppnas. Orden kommer att sakta flyga iväg högre och högre likt en fågel i varma uppåtvindar som till slut bara är en prick på himlen för att aldrig mer återvända och bo i honom. Den dagen närmar sig med stormsteg. Det är dags att göra den resan, låta hjärtat blöda. Du är inte ensamen, alla följer dig. Den dagen kommer ditt hjärta att le.